Förvirring
Johanna! Hur måru?
Jag drömde om dig häromnatten att jag åkte till dublin och hälsade på dig!
och du fyllde år och bodde under en stor glaskupol på en kulle med utsikt över hela skogen och fälten och dublin.
Det var snyggt.
Jag kan aldrig sova, och det är jämt alldeles för regnigt och mörkt här.
Hemska Sverige just nu! Som verkligen inte vill mig väl.
Pussis!
Det är sant som du drömde, jag bor inne i en stor gladkupol och njuter, skogen och fälten är dock betong men annars var det bra. Det är snyggt men lite ruffigt. Jag tycker om det. Men ibland kommer förvirringen och man undrar vad man hålls med. Nu har jag en sådan vecka, allt är konstigt.
Milla åker snart, jag kommer frysa, men jag har fått en planta idag av en gubbe på jobbet så jag har något att ta hand om när hon är borta. Det blir bra det. Nej jag har inget att skriva idag. Ett bevis på att jag är förvirrad nu är att jag missat min mors födelsedag. Förlåt mamma.
Solkräm
Jag fick ett band av Sofia en gång. Ett fantastiskt blandband som hette "På galgen i min hall" på ena sidan och "Vi byggde koja i skogen" på den andra och den innehöll ett tal som hålls av Richard Wolff, och ikväll, när jag var sådär inspirerad och beslutsam och förvissad om livets viktighet, kom jag att tänka på den igen. Jag googlade fram den, i brist på bandspelare och Sofior. Den är till dig, den är till mig, den är till oss. Varsågoda.
SOLKRÄM (The sunscreen song, sv. text Sven-Åke Peterson)
Kära elev i avgångsklassen: Använd solkräm
Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det var solkräm
De långsiktiga vinsterna med solkräm har påvisats av forskare, medan
resten av mina råd inte står på stadigare grund än mina egna snåriga
erfarenheter. Jag ska dig mina råd nu.
Njut av styrkan och skönheten att vara ung. Nej förresten, du kommer ändå
inte att förstå ungdomens styrka och skönhet förrän den avtar.
Men tro mig, om tjugo år kommer du att titta på bilder av dig själv och
minnas, på ett sätt du inte kan föreställa dig idag, alla möjligheter som
låg framför dig och hur fantastisk du egentligen såg ut. Du är inte lika
tjock som du tror.
Oroa dig inte för framtiden, eller oroa dig. Men kom ihåg att oro är ungefär
lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi.
De verkliga bekymren i livet kommer trolgen vara sådan du aldrig ens brytt
din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg
tisdag.
Gör en sak varje sak som skrämmer dig. Sjung.
Var inte vårdslös med andra människors känslor. Tolerera inte nån som är
vårdslös med dina. Använd tandtråd. Slösa inte tid på avundsjuka. Ibland
ligger du före ibland efter.
Loppet är långt och egentligen tävlar du bara med dig själv.
Kom ihåg komplimanger du får, glöm förolämpningar.
Om du lyckas, tala om för mig hur du bar dig åt.
Behåll gamla kärleksbrev, släng gamla kontobesked. Stretcha!
Känn ingen skuld om du inte vet vad du ska göra med ditt liv. De
intressantaste människor jag känner visste inte när de var 22 vad de skulle
göra resten av livet. Några av de intressantaste 40-åringar jag känner vet
det fortfarande inte.
Få i dig mycket kalk. Var snäll mot dina knän. Du kommer att sakna dom när dom
är sönder.
Kanske blir du gift, kanske inte
Kanske får du barn, kanske inte
Kanske skiljer du dig när
du är 40, kanske dansar du fågeldansen när du
fyller 75
Vad du än gör, håll inte på och beröm dig själv för mycket, men var inte
heller för kritisk.
Hälften av dina val är tillfälligheter. Alla andras också.
Njut av din kropp. Använd den på alla sätt du kan. Var inte rädd för den,
eller vad andra tycker om den. Den är det mest fantastiska du någonsin
kommer att äga. Dansa. även om du bara kan göra det i vardagsrummet. Läs
instruktionerna, även om du inte följer dom.
Läs inga skönhetstidningar. De kommer bara få dig att känna dig ful.
Lär känna dina föräldrar. Du vet aldrig när de är borta för alltid.
Var snäll mot dina syskon. Dom är den bästa länken till det förflutna och
troligen dom du kan lita på mest i framtiden.
Lär dig att vänner kommer och går men kom ihåg att hålla fast vid dom bästa.
Arbeta hårt på att monska avstånden både geogarfiskt och i huvudet, för ju
äldre du blir, desto mer behöver du dem som kände dig när du var ung.
Bo nån gång i en storstad, men flytta innan du blir hård.
Bo nån gång vid havet, men flytta innan du blir för mjuk. Res
Acceptera vissa ofrånkomliga sanningar: priser kommer att gå upp. Politiker
kommer att luras. Även du kommer att bli gammal.
Och då kommer du att fantisera om att när du var ung, då var priserna
rimliga, plitikerna storsinta och barn respekterade de äldre.
Respektera de äldre Räkna inte med att någon annan ska försörja dig. Kanske kommer du att ha
sparpengar, kanske gifter du dig rikt, men du vet aldrig när det ena eller
andra tar slut.
Greja inte för mycket med ditt hår, för då kommer du att se ut som 85 vid
40.
Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom.
Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det
gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och
återanvända det för mer än det är värt.
Men tro mig vad det gäller solkrämen.
HÄLFTEN AV DINA VAL ÄR TILLFÄLLIGHETER. ALLA ANDRAS OCKSÅ. Tänk på det. Beijo.
Skitpårej Eddie
I ALLA FALL. Det var ett tag sen. Här är en jätteeddieovänlig sammanfattning av Livet Sen Sist;
I torsdags jobbade jag för sista gången med rullstolsflickorna, sen på Bewley's, det var en tråkig dag.
I fredags jobbade jag på Bewley's igen, sedan gick jag och hämtade mitt visum till Indien som - TACK GODE GUD - var klart, sedan träffade jag Ania och gick till en bar som heter Café en Seine, en fantastisk lokal med massa speglar och vulgära gulddetaljer och softat ljus. Vi drack vin, pratade om livet. Sen kom Liv. (Haha passande va?) och så mötte vi upp Johannapanna och Aggekagge och gick på Lilla Lisas spelning. Den var på en klubb som såg ut som en biosalong, snyggt, tyckte vi, så vi stannade kvar där länge, sen gick vi hem.
På lördagen skulle vi gå och äta frukost ute och göra någonslags utflykt eftersom det var min sista lediga dag i Dublin innan jag far. Vi åt frukost 15.30. Och det var ungefär det enda vi gjorde den dagen. Men sicken frukost! Med hjälp av Stinas eminenta vägbeskrivning fann vi vår väg till Fiket med stort F. Ett alldeles fantastiskt ställe, puttinuttigt, fast på ett bra sätt. Litet och inträngt på en bakgård, omöjligt att hitta om man inte känner till det, omaka vaxdukar och porslin, vänlig personal med förkläden och blusar. Kärlek vid första ögonkastet.
Agnes kom efter ett tag och så gick vi hem till henne, jag på husesyn och Johanna på bara syn, eftersom hon varit där dagen innan. Och så gjorde vi ungefär ingenting hela resten av dagen. Jag läste Cosmo och J och A spelade något jäkla spel på Agnes ipod och så pratade vi och drack te och fuskbaileys och så gick vi hem i natten, det var varmt och vårigt.
I söndags jobbade jag, sedan gick jag på teparty med Liv på en gammal pub. Ett band spelade trevlig musik och så drack alla te eller Guinnes och åt kakor, lite som ett irländskt Allsång på Skansen, gemytligt liksom. Senare på kvällen träffade jag Celine ett tag innan vi gick på Candys (min favoritkines) avslutningsfest på Bewley's. Vi drack champagne och Candy höll tal och Dipak hade hindikurs med mig (exams på torsdag, börjar bli lite nervös). Vid tolv begav vi oss till den kinesiska karaokebaren. När vi kommer fram har alla andra ickekineser droppat av, jag får kalla fötter, känner inte för att spendera kvällen med sex kinesflickor med minst sagt varierad engelskanivå. Säger adjö till Candy för evig tid, går hem.
Igår jobbade jag och sen fikade jag med Johanna och Agnes på det franska fiket, sedan gick jag hem för snabb omsvidning och sedan for jag hem till Liv, Lisa och Stina. Går vilse, såklart, men kommer fram, såklart. Kollar på när Liv och Mat-Stina (höhö) lagar tapas, beundrar deras hus. Mera folk kommer; Lisas bror och förra flatmates, Livs pojkvän och Alberto. Mycket trevlig kväll. Men som den bortskämda citycenterflicka jag är förstår jag inte att det inte går bussar TILL stan utan bara FRÅN stan på vardagar så jag hade redan förlikat mig med ödet att ta en taxi när en nersläckt buss stannar för att säga att han inte är i tjänst. "Jaha men nu har du stannat i alla fall så jag kan lika gärna få åka med dig en bit?" säger jag och well, det har jag ju rätt i, säger han, och så kör han mig nästan enda hem. Nästan som att chartra en buss, och alldeles gratis.
Idag har jag haft hejdåmiddag med Johanna och nu ska vi hem till Celine, tralala, vänner. Snart ses vi. Pussar.
Bonusdagslycka
Igår jobbade jag dubbelskift, det var jobbigt och tråkigt, tiden kröp fram hela dagen, kvällen var bättre, Grainne fyllde år var glad och jag pratade om film med Viktor-managern, han kände till OCH tyckte om den mest geniale nu levande regissören; jag talar givetvis om Aki Kaurismäki. Vi satt och återberättade oförglömliga scener ur filmerna för varandra och skrattade jättelänge.
Alberto kom förbi med sin mamma och visade vilket fantastiskt ställe det är vi jobbar på, jag fick hjärnsläpp och glömde såklart bort min mening bestående av typ fyra ord, förstår inte varför, men portugisiskan vägrar som fastna, jag som inbillat mig att jag var lite språkbegåvad liksom. Hon var världens kortaste och sötaste i alla fall men pratade ingen engelska och såg ut som min mormor gör när hon hälsar på mina vänner.
Idag har jag varit ledig hela dagen, vaknade vid tolv, duschade och så gick jag till Bewley's för att kolla på lunchteatern. Mannen som råder över teatern har kommit hem från sin Mexicoresa och jag träffade honom på jobbet igår och han sade att jag definitivt måste se lunchföreställningen och eftersom jag var ledig och alldeles planlös ända till klockan fyra idag gick jag dit. Det var en Dickensmonolog, skicklig skådespelare men jag är inte så mycket för Dickens alltså. Jag är mer into hardcorefamiljedrama, a la "Lång dags färd mot natt" eller Ibsen, ni vet, RELATIONER. Det är för sjutton allt vi har. Relationer.
Hängde kvar lite med lilla Lisa och teatermannen, drack kaffe med Stina och skrev på det oändliga brevet till Sofia (påbörjat den 16oktober 2007, ännu icke avslutat) medan jag väntade på att Liv skulle sluta. Sen gick vi och fikade, Johanna anslöt, sedan gick Liv hem till sin sjuke karl med kycklingsoppa och Johanna på gratis-VIP-bio med Stina och jag gick hem för att get my stuff för att åka till Dun Laoghaire.
Åh, älskar såna här dar, när man är ledig alldeles själv och alla andra jobbar, det känns som en bonusdag liksom, som när det är höstdagjämning och man får en extra timme ni vet, och så det att man kan vara spontan och glad, fast det regnar och är eländigt.
Och nu ringde min älskade Filippa Hallondoft! ÅH vad bra hon är. Vi ska ha kalas hos henne den 19 januari, alla är välkomna. Hejdå puss vi ses
Paella & Dublin som visade sitt rätta jag
Okej, jag har slitit mig från Sex & the City, men jag ska tillbaka om exakt 6 minuter, jag planerar så jag hinner se minst tre avsnitt varje kväll innan jag blir för trött och måste sova. Så nu har jag alltså 6 minuter på mig. Att berätta något vettigt för er, vi får se hur jag lyckas.
I Söndags gick Milla upp tidigt, dock vaknade jag klockan nio när Milla just skulle gå, och det var omöjligt att somna om. Så jag drog till mig datorn och kollade Sex & the City, jag sa ju att jag inte skulle ha något liv. Klockan ett ringer Itziar och stör mig, men jag orkar inte svara. För jag visste redan vad det handlade om. Paella. Men jag ångrade mig en kvart senare och ringde upp, jag sa att jag sovit och inte vaknat när hon ringde. Ibland får man faktiskt dra till med lite lögner.
Efter 45 minuter sitter jag på bussen påväg till Itziars galna hus och ska bli bjuden på Paella. Jag visste inte hur jag skulle klara mig undan denna hemska maträtt. Jag minns så väl i åttan eller nian när vi skulle laga Paella på hemkunskapen, gud vad äckligt det var.
När jag tillslut ringt Itziar 15 gånger om vägbeskrivningar hit och dit kommer jag äntligen fram. Jag trode det skulle vara bara jag, Itziar och hennes pojkvän som skulle äta, men nej, när jag kommer in i köket möts jag av Italienare och Spanjorer överallt. Tur att de är sånt trevligt folk, för det var ju minst sagt en trevlig visit. Rossaura som jag också jobbar med kom efter ett tag även hon. Vi blev bjudna på vin och diverse saker. Tillslut är Paellan klar och alla ska börja äta, jag hade innan måltiden dragit en till liten lögn om att jag var extremt bakfull så jag skulle ha en bra ursäkt ifall jag inte klarade att äta upp berget som hennes pojkvän så glatt lastat upp på min tallrik.
Varför ska jag dra dessa små lögner?
Paellan var bland det bästa jag ätit här i Dublin. Jag älskade det, så min slutsatts är, Spanjorer kan laga Paella, inga andra (Om man utesluter Millas mor, hon är tydligen extremt bra på det också.)
Efter vin och efterrätt, efter några hopplösa försök att lära mig spanska, och efter en otroligt trevlig kväll tar jag och Rossaura bussen hem. Föresten Markus, jag Itziar och Rossaura skulle vilja bo hos dig en helg nu i vår, jag lovade dom att följa med till stocholm. Tack.
Sen kan jag också passa på att berätta för er hur Irland egentligen är. Jag och Milla har nog målat upp en drömbild för er. Det är nämligen så, att Dublin kan vara den hemskaste platsen på jorden. Som idag.
Ni vet hur det kan regna hemma, när himmlen öppnar sig så man tror att det ska bli översvämmning, men i Sverige håller det bara på i två minuter, sen är det liksom nog. Här håller det på i timmar. Idag fick jag uppleva det. Jag har aldrig varit så blöt, vinden som var extrem idag drog med sig duschar av regn när man trode att det inte kunde komma mer reng. Det var hemskt, hemskt och åter hemskt. Mitt i allt det var jag tvungen att gå en omväg för att handla på Tesco. När jag kom in och såg mig i spegeln ville jag dö.
Fuck Dublin.
"Everybody's gotta learn sometime" & "Sur le fil"
Idag har varit underbart chill, jag vaknade vid tolv AV MIG SJÄLV, äter frulle, pratar lite med Pinja som just kommit hem från Paris, kollar på en halv film, lyssnar på Lena Endres (fantastisk kvinna!) Sommar i P1 (min Johanna har upptäckt att man kan ladda ner dom, fantastisk uppfinning!) och sover lite till, duschar, får panik över att jag inte riktigt vet om jag börjar tre eller fyra på Bewley's, springer dit. Kommer 15.01 och flåsar "Sorry I'm late!" till Grainne som bara skrattar och säger att jag är en timme tidig.
Går och får en specialkaffe med caramelsmak av Johanna på Café Sol, inte jättegod, tyvärr gullet. Hinner träffa Alberto ungefär 20 minuter, sedan börjar jag jobba. Det var jordens dödaste dag; det är måndag, alla har börjat jobba, alla är panka efter jul och rea och all that crap. Managerna har möte så jag och Celine go wild och babblar på som aldrig förr och jag uppdaterar henne om alla snaskiga stories om vad som hänt på Bewley's sen hon åkte till Frankrike. Som straff för min extrema pratighet och ovilja att enbart stå och se proffessionell ut får jag som straff städa ur skåpen under min cashierdisk och hittar till min stora lycka och ännu större förvåning en borrmaskin, som fungerade! Jag skrämde vettet ur kanske 7 människor. Haha!
Candy, min favoritkines, ska åka hem för gott nästa vecka så vi styrde upp hennes leavingparty till på söndag. Kan bli kul. Hihi. Hade kurs i portugisiska med Denise inför Albertos mammas besök. Min vokabulär bestod fram tills idag endast av fula ord, typ "hora", nu kan jag säga "Hej raring! Jag är Milla", which is ungefär all I need to know. "Oi querida! Eu sou Milla".
Blev hemskickad en timme tidigare eftersom det inte fanns något att göra, hade tänkt att göra något bra och fint, typ läsa, men inget känns riktigt rätt efter Harry. Snyft.
Bisous!
Sunday
Så, veckan sen sist;
22-timmarsskiftet med rullstolsbrudarna visade sig vara riktigt dramatiskt, innehållande bl.a. en ambulansfärd (och nej, det var inte jag som var i ambulansen och jag förorsakade den inte heller) men jag var mentalt som en urvriden wettextrasa när jag kom tillbaka hem sådär vid fem på nyåraftons eftermiddag. Vi började med att skåla med tysk turiskpepparvodka med Pinja (just det, vår überkristna flatmate) och fortsatte med middag och Corrado och all that crap, som Johanna redan berättat om. Och nyårsaftnar blir ju alltid som nyårsaftnar blir, vad förväntade jag mig? Förvirring på ett torg i dåligt väder och ingen plan. Vi hamnade i alla fall på en pub och efter två timmar av en massa borttappningar och upphittanden och en 40-minuters väntan på taxi i regn kom jag slutligen hem till Alberto.
Den första dagen av det nya året tillbringade jag huvudskaligen i horisontalt läge. Detta var förmodligen också den första dagen någonsin som jag och Alberto var lediga samtidigt men det enda vettiga vi gjorde var nog att vi kollade på "Gudfadern". Jag umgicks lite med hans flatmates (tre bröder) och deras syskon som aldrig upphörde att poppa upp, jag visste att de var många men inte såå många. Ni vet, det var som trollkarlens hatt, varje gång det ringde på dörren kom det ännu en broder, till slut var jag tvungen att fråga hur många de egentligen var och det kom fram till att de är 11 barn, födda inom loppet av 15 år. Den kvinnan som fött dem borde tamigtusan ha medalj.
Onsdagen var en ansträngande men trevlig dag, jag gick upp hemskt tidigt för att först åka hem och hämta pass etc för att sedan åka till indiska ambassaden, rullstolsflickejobbet och sedan avsluta kvällen på Bewley's som cashier. Det var kul att vara tillbaka, tro det eller ej.
På torsdagen var jag förrvirrigare än förrvirrigast, jag trodde det var onsdag (hallå, det är ju obvious att den första januari är på en måndag?) och rörde till det för en massa människor och allra mest såklart för mig själv eftersom jag så stenhårt påstod att jag hade rätt ända tills det bittra slutet. Well. Jag är mig lik i alla fall. Hehe. Var hemma en timme innan min sleepover, intensivumgicks med min kära Johanna som jag inte sett sen nyårsafton ungefär.
Fredagen tillbringade jag i Dun Laoghaire och på staffmeeting, promenerade till mötet i seriöst det värsta vädret jag någonsin varit med om. Min mössa blåste av och vad värre är; mitt fina röda superihopfällbara paraply jag fått av Kirti blåste sönder, kanske går det att laga. Sen kom jag hem och tog ett bad och läste Harry P och sen gick jag och Johanna på bio, vi såg "The Kite Runner", den var bra.
Igår var det lördag och jag jobbade ute hos rullstolsflickorna igen hela dagen och så på kvällen gick vi och såg Lilla Lisa som jobbar på Bewley's som spelade på Whelans som förband åt en säckpipekille och så kollade vi lite halvhjärtat på säckpipekillen innan vi gick hem till Celine som just kommit tillbaka från Frankrike. Vi drack vin och de andra spelade gitarr, jag lät bli att visa mina skills (dvs "Twist and Shout" och "9 to 5").
Och idag har jag jobbat igen, sista dagen ihop med Kamila. Kamila och Milla - the dreamteam - är numera ett minne blott, hon far till Polen på semester och när hon kommer tillbaka är jag också i fjärran länder. Efter jobbet var jag tvungen och stanna och göra dricks i två timmar, då var jag arg. Folk är så hemska och jag är så jävla snäll.
Nu är jag hemma och är fruktansvärt trött. Om jag klarar av det ska jag läsa slut på Harry Potter men jag är rädd för separationsångesten.
Lev väl gott folk, ta hand om er. Puss.
Sex and the City
Detta är lycka.
Ps. Det har snöat i Dublin.
2008
Idag är det alltså 2008, igår var det 2007. Men inget stort har förändrats.
Igår var det alltså min första nyårsafton utanför Örebro. Jag började dagen med att ligga i sängen tills klockan två, då gick jag upp och duschade och min frukost som bestog av två mackor och ett antal clementiner. Sedan drar jag mig upp på staden, ine för att jag vill, utan för att jag känner mig tvungen. På något sätt kände jag att jag var tvungen att ha nya kläder, jag glömde dock bort att det fortfarande är julrea och folk är som galningar på gatorna. Jag orkar bara dra mig till H&M och Topshop, båda affärerna till stor besvikelse, rea-plaggen ligger på golvet. Jag går till icke-rea-plaggen, och försöker hitta något, lönlöst.
Efter min besvikelse går jag till ett Pharmacy i hopp om att få hjälp att hitta parfymfritt tvättmedel. Mina eksem börjar bli värre och jag får snart tejpa fast vantar på mina händer för att inte vakna upp av att jag kliar mig. Eftersom Tesco inte har det, matbutiken som verkar ha störts utbut i stan, tänkte jag att personalen på Pharmacy borde ändå veta vart man kan få tag på det.
Jag hittar en indisk kvinna sittandes på golvet, hon sorterar halstabletter, så jag avbryter henne för att fråga om hon möjligen vet vart jag kan få tag på parfymfritt tvättmedel. Hon kollar konstigt på mig så jag förklarar, att jag inte tål parfym och därför behöver jag få tag på tvättmedel utan parfym. Hon kollar återigen konstigt på mig och förklarar att Tesco borde ha tvättmedel med parfym, jag förklarar en gång till att jag vill ha tvättmedel utan parfym. Jag tror aldrig hon förstog att det var hon som inte fattade för hon förklarade för mig en gång till att Tesco har faktiskt tvättmedel med parfym. Sedan gick jag, låtsades att jag fått det svar jag ville ha, och tyckte synd om den stackars indiska kvinnan som sitter och sorterar halstabletter istället för att gå på engelska lektion. Okej, jag ber om ursäkt men jag var arg.
Efter det lilla missförståndet gick jag ner till Tesco, inte för att köpa tvättmedel, utan för att jag och Milla skulle laga en festmåltid, skåla in det nya året, och njuta av vår tid här i Dublin. Vi möts av ett Tesco fullt med folk, det är renrakat på hyllorna, jag som hade drömt om kalkonfilé, inte en chans att det fanns. Det slutar med att vi kommer därifrån med quorn bitar, två flaskor vin, och ingen kalkon.
Efter vår lilla middag gör vi oss i ordning, dricker upp vinet, och går till Corrado för att fira det nya året. Kommer in i lägenheten, där sitter Corrado och Alberto och lyssnar på musik, Corrados flatmate ligger i andra rummer och är sjuk. Jag och Milla öppnar vår sista vinare och skålar. Sedan går tiden fort, den liksom rinner iväg i lägenheten, Milla ser till så att Corrado raderar alla hennes låtar på Ipoden, Alberto försöker lära oss Samba, stackars kille han fattar inte vad han ger sig in på, efter en timma kommer det in massa människor i lägenheten, det blir en storm av italienska och jag och Milla suckar, vi har varit med om det förut.
Helt plötsligt är klockan kvart i tolv, och alla rusar ut ur lägenheten, vi beger oss mot Templebar, när det är 5 minuter kvar till tolvslaget börjar det självklart regna. Typiskt, det har knappt regnat något på oss men just på tolvslaget ska det göra det, vi såg det som ett tecken. Temblebar är fullt med människor, dock var det inte så uppstyrt som det tex är i Örebro när klockan slår tolv, nej jag tror vi firade fyra stycken "tolvslag" innan folk började inse att klockan slår bara tolv en gång. Efter att ha fått en dusch av skumpa över oss begav vi oss till vad jag trode det var, en pub. Utifrån ser det ut att vara en trevligt liten pub som du ser i vartenda garuhörn här. När vi väl kommer in inser vi att det inte är en pub. Det är tre dansolv, ett live band och jag vet inte hur många barer det var. Hela stället var förvirrande och självklart tappar vi bort alla.
Vi dansar lite, dricker lite mer öl, funderar lite på vart alla är så vi letar omkring lite, hittar dom inte, tar en till öl, hittar Alberto utanför, går ut, går in, pratar, Milla tar en taxi, jag fattar inget, jag går ut, Milla är kvar, jag fattar ännu mindre, sedan går jag hem och lägger mig.
Idag har jag legat i sängen och kollat på film, nu lyssnar på jag sommarprat med Mikael Persbrant, guld värt. Ska ta en film till sen och kanske lagat lite mat om jag orkar.
Gott nytt år på er gott folk!
Jag har inget liv men jag njuter ändå
Det är skönt att vara hemma igen, eftersom semestern i Sverige var så stressig, har man nu tid att slappa lite. Dock är det de enda jag gör. Vi har just insett att de flesta av våra vänner har antingen lämnat Dublin eller är på semester, och kommer inte hem förens om typ en vecka. Resten av mina vänner ligger kvar i Örebro, eller rättare sagt, alla nummer till mina vänner som jag har här ligger kvar i Örebro. Så, det finns helt enkelt inte överdrivet mycket att göra. På stan är folk galna och river omkring i alla reahyllor. Jag var ganska ensam om att gå till den sidan i affären som inte hade rea. Det är oftast roligare kläder där, jag slipper alla idioter och jag kan ta god tid på mig att välja vad jag vill ha.
Milla har även smittat mig så jag är förkyld och slö i huvudet. Detta är en perfekt ursäkt till mig själv när jag frågar varför jag inte gått när klockan är fyra. Men idag gick vi båda upp klockan tolv, åt frukost, gick och la oss igen, gick upp och städade, sedan åkte min kära sambo iväg till sitt jobb. Hon har sleepover så jag tänkte dra en film, mysa i hennes kläder, eftersom mina är blöta och hänger på tork, käka lite popcorn och läsa. Man måste jag faktiskt ta det lungt, jag menar, det är ju nyår imorn, då ska vi göra Dublin!
Puss gott folk
Sweden; surreal - but nice
Den mysiga semesterveckan hemmavid började med stor gläde och stor förvirring. Sista natten i Dublin innan jag skulle åka blev - som så mycket annat - inte som jag hade tänkt mig. Just som när jag skulle ringa Alberto och säga att jag skulle strunta i att gå ut och unna Måns en sista kväll med Söta Fransyskan (jag har ju hängt med Måns kind of hela tiden) insåg jag att jag inte hade några pengar på mobilen. Och jag kunde ju inte inte ringa och sen åka till Sverige i en vecka, så jag begav mig ut, det var den kallaste natten i mannaminne.
Och som en händelse, just som jag gick längs de tomma gatorna på jakt efter en öppen kiosk/dylikt, ringde Måns och som av en händelse råkade han vara ca fem minuter ifrån mig och just för att det var hans sista kväll begav vi oss ändå ut för The One Last Pint.
Efter The One Last Pint följde The One Last Gin och Tonic och The One Last Kundvagnsäventyr och vips så var klockan halv fyra och det började kännas som om det knappt var värt att gå och lägga sig, det är ju ändå så jobbigt att gå upp. Så jag tillbringade de återstående 1 timme 20 minutrarna med att vara vaken och ha ångest för att jag inte sov att bråka med Alberto vem av oss som pratar mest, han påstår att det är jag, men jag vet att det är han.
Tio i fem gick jag så upp och ville ungefär dö. När taxin ringde och stod nedanför var jag ännu i badrummet. Jag åkte till flygplatsen, övertygad om att jag var i alldeles för god tid. Överraskas av den fullaste flygplatsen jag varit med om, säkerhetskontrollkön var över hundra meter. Snoozar på en bänk, får nackspärr, planet är försenat, är nervös över att jag ska missa mitt byte i London, somnar innan planet hinner lyfta, vaknar på engelsk mark, riksförvirrad. Köar mera, snoozar mera. Kommer slutligen fram till Sverige, utmattad.
Efter en kvick helylle familjemiddag med familjen plus farmor åker jag och hämtar Filippa som just kommit hem från Ghana och så far vi vidare på förfest hos allas vår Emma, det var hemåtervändartema :) Hemskt trevligt, men jag var så trött som jag aldrig varit. Filippas absurt stora säng och Filippa och Eddie verkade helt plötsligt mycket mer lockande än ett stört fullt (i alla bemärkelser) Satin. Så jag tänkte att det är okej att banga, det är ju jul, och sålde min biljett.
Så kom jag hem till min säng, fruktansvärt trött, fruktansvärt förvirrad över alltings vanlighet och naturlighet och okrystadhet (?).
Resten av veckan var för busy för att kunna sammanfattas. Summan av kardemummman; surreal - but nice.
Igår kom vi då hem hit och storhandlade och storstädade, alltså verkilgen på gnugga-listerna-med-dammtrasa-nivån och bytte lakan. För andra gången sen vi flyttade in och första gången sen vecka 44. HAHA. Vi är så stört äckliga. Sen kollade vi på film i sängen, jag och Johanna, och var världens gladaste och bästa sambos.
Idag har jag jobbat elva timmar med rullstolsflickorna. Det var jättejobbigt. Jag tänkte att det inte ens var värt pengarna, även fast det var lördag och OB. Nu är jag hemma och tycker synd om mig själv för att jag måste tillbaka till bajs-Dun Laoghaire igen imorgon för ett 22-timmars skift och för att jag är så ouppstyrd och för att det susar i mina öron av förkylning och flygplan.
Hejdå
Hänger med rullstolsflickorna i några timmar, åker in till stan med alla lättklädda fjortinåriga irländskor. DE HAR INTE ENS STRUMPBYXOR. Förstår ni det? Bisarrt. Går utomhus barbenta och utan jackor och det är typ årets kallaste dag. Sitter och läser Harry P på bussen iklädd kappa och mössa och blänger surt på dem när de skränar känner mig som en surfitta. Eller riksnörd. Kommer hem med avsikten att gå ut one last time med Måns men det känns ganska avlägset med tanke på att jag ska åka om cirkus sex timmar. Och dessutom var vårt avsked i onsdags, klockan 03.00, på Capel Street ganska fint.
Emma smsade nyss! Och Anna ringde häromdagen. Jag blev så glad. Ni är så fina, mina vänner. Hejdå Dublin. Hej Örebro. God jul. Hejdå puss vi ses.
Semester
För en timma sedan började min första semester. Det är ganska coolt om man tänker efter, det är ganska vuxet liksom.
Dagen till ära var den segaste jag varit med om, jag lekte mest runt, städade och pratade med kunderna. En chill dag helt enkelt. Måste däremot erkänna att det var tråkigt att säga hej då till Rosaura, min lilla mexicanare på jobbet som jag alltid dirver till vettet. Hon önskade sig snö i present så Örebro nu jäklar ser du till att det snöar. Jag vill också se snö annars är den här resan värdelös.
Planerna för kvällen är att ta sig upp från sängen först. Sedan laga mat som Pinja just nu är och köper (Jag lever lyxlivet, hon frågade om jag ville ha mat, ofta man säger nej.), efter det är det dags att slå in alla julklappar som jag måste släpa med till Sverige, sedan kommer det jobbigaste. Packa. Jag hatar det, men när det är gjort ska jag nog belöna mig själv med några av julklapparna jag fått av kunderna, hm, vilken av alla chokladkartonger ska jag öppna?
Nej nu är det dags att säga hej då till Dublin för en vecka, imorgon klockan 07:15 går mitt plan från flygplatsen, det betyder att jag måste ta taxin klockan 04:30. Så ni som träffar mig imorgon, varnar jag redan nu att hålla er på avstånd om ni inte vill träffa en tjurig och trött Johanna.
Hej då Dublin och hej Sverige, planerna nu är att jag landar i Sverige 10:55. Får väll se hur det går. Jag har ju min Cosmopolitan och Elin att roa mig med.
Hejdå lille Måns
Igår hade vi vår sista onsdag och till skillnad från ungefär alla andra onsdagar sedan jag lärde känna Måns gick vi inte till indieklubben och dansade och var mongo utan tog en stillsam pint på en pub och pratade om Livet och Kärleken. Jag fick en skiva, jag blev rörd och föreslog att vi skulle bli brevisar, Måns tyckte att vi skulle bli facebookisar istället. Haha. Dagens Ungdomar, ujuj.
Alberto tog nattbussen som vanligt och Måns följde mig hem till Capel street som så många gånger förr och även om vi sade "Vi ses på fredag" så kändes det extremt sista-gången, melankoliskt och definitivt, när han sade "Hejdå lilla Milla" och jag sade "Hejdå lilla Måns".
Måns är så bra, för när man har de där dagarna när man inte känner sig sådär hel och balanserad som man gör den allra mesta delen av tiden, utan man känner sig lite vilsen och vad-gör-jag-här och kom-och-ta-hand-om-mig, eller när man rört till något i någon relation och känner sig allmänt messy, då, då kan man prata med Måns. För han är alltid sju vändor värre. Praktiskt va? När ens liv börjar anta såpaartade tendenser och man hinner tänka "men nu, NU, kan det inte bli värre i alla fall" då ska man prata med Måns. För ja, det kan ALLTID bli värre.
Från att ha varit Livs söta poppiga bror från Lund som jobbar på Bewley's till att bli en schysst kille att hänga med till ett störigt schizofrent riksmongo till en fin vän. Thanks Måns. För Dublin 2007.
Kvinna nära nervöst sammanbrott
I alla fall. Resumé av livet post Jens;
Torsdag; vaknar sent, mår dåligt, åker till Dun Laoghaire, jobbar med rullstolsflickorna, kommer hem sent, sover. Tråkig dag.
Fredag; går upp tidigt för att gå till indiska ambassaden för att skaffa visum (kanske är jag den ouppstyrdaste människa jag mött), det går inte så bra. Jag kom dit med mitt pass och ett glatt humör, kom därifrån med ett avsevärt mycket mindre glatt humör, en stämpel i pannan där det stod "Naiv europé" och en lista på dokument jag var tvungen att ha. Jobbar på Bewley's, är omotiverad och håglös. Dagens ljus var när jag gick och lunchade med Johanna och Liv och Livs vän Simon på ett Hare Krishna-ställe på min rast, skitmycket mat, vegetariskt och allt. Johanna "militant köttätare" Medin åt snällt upp allt ändå, jag var imponerad. Jobbar kvällspass på Bewley's till tolv, top-tre mest busy kvällen på året. Går vilse i timmar, var väg till en fest, blir arg på alla fulla dekadenta och ouppstyrda människor, går hem, somnar, som en sten.
Lördag; Rachel, trevlig irländska på mitt jobb, ville av någon OUTGRUNDLIG anledning ta mitt morgonpass som cashier på Bewley's, jag frågade om hon skojade, hon sade nej. Så jag var helledig, det var fantastiskt. Jag sov till ett, gick och mötte Alberto, lunchade, köpte (okej, jag vet, detta är en MILJARD prettopoäng!) en bok om Frida Kahlo och en om Gustav Klimt på konstmarknaden i Tempel Bar, helt sanslöst billigt, var himla nöjd efteråt. Träffar Johanna och Liv, fikar på ett trevligt fik, jag är uppe i varv och pratar alldeles för högt, för fort och för mycket igen. Haha. Går hem, lagar mat och chillar en timme innan jag beger mig iväg för att träffa Måns. Okej, detta är en komplicerad story (innehåller bl.a. en 31-årig fransyska som Måns förälskat sig i) men vi hamnar i alla fall på en yogaklass julfest på en pub, Måns har egentligen inget där att göra, jag, i egenskap av Måns vän, hade ÄNNU mindre där att göra. Träffar Liv och hennes gamla pojkvän ett tag, mongoar mig med Måns, träffar Alberto, hänger på en kall stentrappa i några timmar och förfryser mig för all framtid innan jag träffar Johanna och drar på Celines pojkväns födelsedagsfest, i en kvart som sagt. Kommer hem alldeles för sent, men allt som allt efter en extremt spontan och kind of lyckad dag.
Söndag; vaknar, går till Bewley's, alldeles nervös, eftersom jag vet hur galna söndagar kring lunchtid är. Men allt gick bra ändå, jag överlevde dagen. Efter jobbet gick jag och drack te med Liv och Alberto och Måns innan jag träffade Johanna och köpte kinamat, det var ju trots allt vår tremånadersdag i Dublin. Pratar med Anna, får lite Örebrolängtan trots allt, springer till bussen till Dun Laoghaire för att ha sleepover. Kvällen var riktigt pissig, kom i säng alldeles för sent av olika anledningar.
Måndag; vaknar alltså som ett vrak, skriver en rapport om söndagkvällens bravader, åker in till stan och tillbaka till indiska ambassaden. Ungefär allt motverkade mig igår, allt från bussar till ambassadtjänstemän och så jag själv, icke minst. Jobbar på Bewley's, stämningen är kass pga en upptäckt jag och Rachel gjort under helgen (drar den storyn senare), väntar på bussen till Dun Laoghaire som ska gå var åttonde minut i 45 minuter, mitt batteri dör, det är kallt, jag är uppgiven, uppriven. Kvällen slutar ändå okej, jag sover i soffan och kollar på en dokumentär om Spice Girls och får snuskigt bra betalt liksom.
Idag; vaknar i Dun Laoghaire, åker in till stan, käkar frulle på Bewley's, internetar lite, jobbar till fyra. Efter en 10 minutersdejt träffar jag Johanna och går och hardcorejulhandlar, nu är det mesta gjort, känns fantastiskt skönt. Jag är utmattad men glad. Min första lediga kväll sen... gudvetnär. Vi ska fira oss och julen och äta på restaurang, det känns festligt. Tyvärr gjorde jag misstaget att lägga mig i sängen, vilket alltid, oavkortligen, betyder att man någon gång alltid måste RESA SIG UPP. Vilket just nu känns som bedrift i kategorin "bestiga Monut Everest och sedan simma över Atlanten".
Men jag är ju stålkvinnan. Vänner, ta hand om er. Pussar.
Julfest med Café Sol
Jag mötte upp Rosarua och Itziar på Grafton Street för att sedan tillsammans med dom leta efter Hotellet som festen var på. Jag ilar iväg klockan tio i åtta då jag skulle möta dom åtta. Jag kommer fram runt tio över och tror att dom ska döda mig. Det visar sig att jag var först och dom andra inte kommer förens halv nio, detta är Irland.
Hotellet var inte allt för svårt att hitta till. Vi visste vilken gata det låg på, inte vad det hette, men vi visste att det var väldigt fancy. När vi går förbi ett Hotell där taxibilar står på kö, män i kostym står och öppnar dörren för dig när du ska in, så antog vi att vi kommit rätt.
Eftersom jag jobbar mest med polacker, endast jag, Itziar och Rosaura kommer från andra delar av världen. Hamnar vi såklart vid ett bord fullt med polacker, tack jo det var ju kul. Vi fattade ingenting, dom brydde sig inte, det slutade med att vi gick till baren. Killen som äger Café Sol, han som bjöd på hela festen, bjöd alltså på gratis drinkar hela kvällen, du fick dricka hur mycket du ville samt gratis mat. Perfekt. Vi tog en öl och väntade på att festen skulle dra igång.
Efter ett tag ser jag några bekanta ansikten från min gammla shop som jag jobbade i, och ilar iväg från polackerna. Hur som helst slutade det med att jag hängde med svenskarna på Café Sol, polackerna och svenskarna är trotts allt ganska lika, vi hänger med svenskar, dom hänger med polacker. Det visade sig även att Elin kommer från Örebro. Hur stora är Oddsen? Hon gick också på Karro, ingen av oss känner igen varandra.
Några timmar senare började iaf festen dra igång. Människor du inte förväntade dig se fulla, kunde inte stå på benen. En tjej blev utsläpad av vakten. Killar som trode dom kunde dansa. Tjejer som glömmt att dom hade pojkvän. Ja, festen höll mig road. Träffade även en underbar kille vid namnet Hugo, hur snäll som helst. Det roligaste var nog att de andra killarna inte fattade att han var bög, och dom funderade hela tiden på hur han kunde få alla tjejer.
Men när bossen tagit ut sitt kreditkort och summan för drinkar hade hamnat på 5000 euro (lägg på en nolla till så får du ungefär i svenska kronor), beslutade vi oss för att gå hem. Fick sällskap av Elin och hennes vänner ett tag, sedan mötte jag upp Milla, som lurade iväg mig på en fest lång bort. Vi var nog där en kvart, sen tog vi taxin hem.
Idag ligger jag i sängen, är hungrig, borde gå upp, duscha, laga mat, och sedan gå och köpa julklappar. Men jag orkar inte, det är ingen ide att gå på stan nu på helgerna. Folk slår sig fram, svär åt dig, hatar dig för att just du råkade stå framför dom i kön till kassan. Det är kaos på stan så jag väntar med Julklappar, ligger kvar under täcket här i sängen, kollar på Centralskolan, sörjer över att Harry Potter är slut, och väntar på att någon vacker själ ska erbjuda mig mat.
JENS LEKMAN
Okej. Shit pommfritt vad jag inte vet var jag ska börja.
Mest logiskt är nog att berätta om Kärleken i Jens Lekmans musik (ett tag övervägde jag att jag till och med var kär i hinom, men det är jag alltså inte, utan endast i musiken). Den kom över mig, som en blixt från en klarblå himmel, när jag för första gången hörde "You are the light", våren 2004, jag gick i nian, jag var poppigare än någonsin. Den svarta kavajen och palestinasjalen och manchesterbyxorna var undanhängda och utbytta ett år efter, men inte Jens. Jens höll sig kvar och fick vatten på sin kvarn av Karin; vi hade liksom en idolklubb ihop och slog ett tag nästintill ihop Jens och Alfons, vi suktade efter honom, analyserade låtarna, googlade bilder...
I februari såg jag honom live för första gången, på Folkets Hus i Finspång av alla ställen på jorden. Det var ett bisarrt avhopp i hans turnéplan, från Kuala Lumpur till Finspång och så tillbaka till Sydney, ungefär. Det var två flickor som arrangerat spelningen som projektarbete och pengarna gick till självmordsprevention. Och det var så himla BRA. Det var jag, Karin och Finspångs popelit, Jens och hans laptop.
Så kom vi så till Dublin och Whelans och jag såg affischen och ända sedan dess har 12 december liksom hägrat där framme. Avlägset, onåbart. Och igår var det den 12 december 2007.
Vi började med sedvanligt vin hemma hos oss; jag, Johanna, Katta, Agnes och Alberto. Så gick vi och mötte upp Liv, Stina och Lisa och så gick vi dit. Missade tyvärr förbandet, hörde att det var bra. Och så kommer han in, iklädd en vit skjorta med tulpaner och spetsiga vita skor och tar mig med storm. Åh, inte ens Milla "ordnörd" Leskinen hittar inte ord för hur bra det är, förstår ni vidden av det? Tyvärr spelade han inte "Pocketful of money" så "Cold Swedish winter" fick vara kvällens bästa.
Efter att han spelat DJ:ar han ett tag och vi dansar som besatta. Pratar lite med hans körtjej och köper en skiva, hon kommer och dansar med oss och efter ett tag joinar även Jens Lekman. Då var jag lite nervös. Men det var kul, fruktansvärt kul.
Sådär vid två-tre blir vi utkastade allesammans och Jens och körtjejen (som visade sig heta Therese) bjuder med oss på efterfest i deras hotellrum. Det var jag, Måns, Liv, Stina, Lisa och Alberto och en gitarr och några flaskor vin. Jens spelade "Pocketful of money" när jag och Alberto tjatade om att höra den, det var så overkligt. Min ringsignal, fast live. Fast ändå naturligt. Jag blev liksom inte sådär nervös och hispig och det berodde nog mest på att han inte var så jäkla häftig. Egentligen. Han var ju snäll och trevlig och så men ingen partypingla, han satt där, på sin stol, men sin tekopp med rödvin och pratade om afasi och känslan av hemlöshet och smålog lite blygt. En vanlig kille liksom. Precis som väntat. Fast ändå inte. Och jag upptäckte att jag inte var alls kär i honom. Haha.
Sådär vid halv fem beger jag och Måns oss hemåt, han är på störigt humör och kastar popcorn på mig. När jag kommer hem går Hannu precis upp, jag vet inte vem som blev mest förvånad.
Förstår ni vänner? När jag skulle gå kramades vi och jag sade "Hejdå Jens Lekman" och han sade "Hejdå Milla". Förstår ni vidden av det? Jag tror inte att jag förstår vidden av det. Jag tror inte att jag förstår någonting längre.
Bakfylla & Rethosta
Igår var det Jens Lekman, och jag ville såklart inte banga för att jag var sjuk. Men jag tänker inte berätta mer om den kvällen för det får Milla göra. Det är hennes gud och jag låter helt enkelt Milla få äran att skriva om kvällen. Hur som helst mådde jag inte bra idag och ska försöka sova. På Lördag har vi julfest med jobbet, det blir spännande vill jag lova. Jag ska dit med Itziar från Spanien och Rosaura från Mexico. Vi blir nog ett bra gäng där, ingen av oss vill vara fancy och ha klänning. "You need to wear a dress and high-heel" Fan heller säger vi. Vi går mest dit för maten, det serveras trerätters på ett otroligt fint Hotell som Cafe Sol har hyrt för kvällen (därav klädnaden), samt att vi får köpa hur mycket drinkar vi vill, chefen bjuder på allt, det brukar tydligen sluta med att alla beställer varsin bricka med drinkar.
Jag tror det kan bli kul.
På vattenläckefronten intet nytt
Hej vänner, tisdageftermiddag i Millaland. Väldigt mycket tisdageftermiddagsfeeling faktiskt. Har varit ledig idag, kom hem från Dun Laoghaire imorse, åt frulle, tänkte bara värma mig lite under täcket innan jag skulle stiga upp och ha min Fixa Viktiga Saker dag (bl.a. innehållande punkterna "Börja Köpa Julklappar", "Fixa Visum Till Indien", "Handla Mat" och "Gå Till Apoteket"). Hehe. Kul att jag gick på den enkla. Vaknade kvart i två av Livs sms "Fika halv tre-kvart i tre?".
Det var den Fixa Saker Dagen. Suck. Nu är jag alltså hemma för att vänta på en polack som ska fixa hålet i hallen. Lyssnar på "Kings of Convinience" (måste spara lite på Jens, de senaste dagarna har varit hysteriska på Jensfronten på grund av morgondagens konsert), förhoppningsvis somnar jag inte och förhoppningsvis hinner jag upp och ut lite innan jag måste iväg till Dun Laoghaire igen.
Hej, nu kom polacken, oj han var skitlång, han skrattade när jag erbjöd honom en stol. Haha.
"Same shit - different day"
Naiv som jag är hade jag förväntat mig ett liknande som det vi hade på Campingen på Astrid Lindgrens Värld i somras inför peaksäsongen; lite genomgående av rutiner, peppande, gratis mackor och man fick ta vad man ville ur drickakylen. Lite festligt såhär.
Nu satt jag mest och kved och led och ville gå hem. Det värsta var när The Big Boss förkunnade att de skulle sätta in CCTV-kameror i hela byggnaden för att vakta på personalen eftersom pengar saknas, dricks stjäls, mat ges ut gratis osv. Snacka om att behandla symtom inte orsaken. Blir så matt.
De enda höjdpunkterna var när de sade att Dipak (min vän nepalesen) var en bra servitör och att fler borde vara som honom. Han förtjänade det. Tyvärr var han inte där. Och när Albert, servitör och min filosofiguru (icke att förväxlas med AlbertO), svarade "Same shit - different day" på managernas fråga om hur vi mådde. Hihi. Jag tror han sakta börjar utvecklas till min nya Eddie; vi bittrar och klagar ihop.
Helgen var bra, förutom helylle aktiviteter med kristna flatmates cyklade jag FÖR FÖRSTA GÅNGEN sen september i lördags, jag tog en tur i storm och spöregn i Phoenix Park, jag blev hemskt blöt men det var FANTASTISKT. Sicken frihetskänsla. Gud vad jag saknat det. Efteråt gick jag och Alberto på fruktmarknaden, mycket idylliskt. Vi åt en läskig sydamerikansk kaka med typ fluffig mjölk på toppen, det var en pers för min konsistensnoja.
Kvällen med Corrado (efter ca. 4 kollar på hans namnbricka har jag fattat hur det stavas. Corrado är alltså lika med Colorado) var mindre idyllisk men sjukt kul. Förutom början, som var rörig. Italienare har ingen organisationsförmåga att tala om. Vi hamnade i alla fall på en bar med ett litet dansgolv, bra stämning med dålig musik. Blyga Fabio visade sig vara en grym dansare, han dansade breakdance och körde alla Michael Jackson moves. I lördags var han festens discokula, idag killen som nästan är för blyg för att säga hej. Somnar på nattbussen, stupar i säng i Castleknock sådär vid fyra, kravlar mig upp 12 timmar senare. Tar bussen hem, ynklar mig i sängen ihop med Johanna en timme innan jag far till Dun Laoghaire.
Efter att ha städat hela rullstolsflickans lägenheten och spillt kokande vatten på henne somnar jag framför "Love Actually". Det var den söndagen.
Jobbet idag och mötet var som sagt mycket opeppande och snart måste jag tillbaka till Dun Laoghaire och rullstolsflickorna igen för min andra sleepover av tre på raken. Johanna är inte hemma, jag fattade inte, men jag tror att hon skulle kolla på en lägenhet till oss, ingen annan är hemma, jag äter för gammal kalasmat, det är kallt ute. Så idag känns det faktiskt lite "same shit - different day idag"; vilket är mycket otrevligt och mycket ovanligt. Hela Dublinvistelsen har jag varit exceptionellt peppad liksom. Höjdpunkten är Jens på onsdag. Jag har biljett och är ledig hela kvällen och jobbar inte tidigt på torsdagen och alla jag känner ska gå. Jag längtar så. Bara därför kommer jag blir skitsjuk eller bryta benet eller försova mig eller något. Det finns ju ingen gud. Liksom.
