"Same shit - different day"
Hej vänner. Hoppas allt är väl. I Millaland härjar århundradets huvudvärk som stormat sen igår morse, den fick förnyad styrka av den alltför sena lunchrasten och dagens happening på Bewley's; STAFFMEETING. Två timmars prat (eller tjat?) om "customer expectations" och "company policy" och "proffesionality" och "disciplinary actions" och massa skäll och skit och "Vi får in 60-70 CV:s i veckan. Tänk på det när ni kommer sent, även om det bara handlar om två minuter. Vi vill ha folk som VILL jobba. Tänk på det". Och så The Big Boss som spänner ögonen i oss, en efter en.
Naiv som jag är hade jag förväntat mig ett liknande som det vi hade på Campingen på Astrid Lindgrens Värld i somras inför peaksäsongen; lite genomgående av rutiner, peppande, gratis mackor och man fick ta vad man ville ur drickakylen. Lite festligt såhär.
Nu satt jag mest och kved och led och ville gå hem. Det värsta var när The Big Boss förkunnade att de skulle sätta in CCTV-kameror i hela byggnaden för att vakta på personalen eftersom pengar saknas, dricks stjäls, mat ges ut gratis osv. Snacka om att behandla symtom inte orsaken. Blir så matt.
De enda höjdpunkterna var när de sade att Dipak (min vän nepalesen) var en bra servitör och att fler borde vara som honom. Han förtjänade det. Tyvärr var han inte där. Och när Albert, servitör och min filosofiguru (icke att förväxlas med AlbertO), svarade "Same shit - different day" på managernas fråga om hur vi mådde. Hihi. Jag tror han sakta börjar utvecklas till min nya Eddie; vi bittrar och klagar ihop.
Helgen var bra, förutom helylle aktiviteter med kristna flatmates cyklade jag FÖR FÖRSTA GÅNGEN sen september i lördags, jag tog en tur i storm och spöregn i Phoenix Park, jag blev hemskt blöt men det var FANTASTISKT. Sicken frihetskänsla. Gud vad jag saknat det. Efteråt gick jag och Alberto på fruktmarknaden, mycket idylliskt. Vi åt en läskig sydamerikansk kaka med typ fluffig mjölk på toppen, det var en pers för min konsistensnoja.
Kvällen med Corrado (efter ca. 4 kollar på hans namnbricka har jag fattat hur det stavas. Corrado är alltså lika med Colorado) var mindre idyllisk men sjukt kul. Förutom början, som var rörig. Italienare har ingen organisationsförmåga att tala om. Vi hamnade i alla fall på en bar med ett litet dansgolv, bra stämning med dålig musik. Blyga Fabio visade sig vara en grym dansare, han dansade breakdance och körde alla Michael Jackson moves. I lördags var han festens discokula, idag killen som nästan är för blyg för att säga hej. Somnar på nattbussen, stupar i säng i Castleknock sådär vid fyra, kravlar mig upp 12 timmar senare. Tar bussen hem, ynklar mig i sängen ihop med Johanna en timme innan jag far till Dun Laoghaire.
Efter att ha städat hela rullstolsflickans lägenheten och spillt kokande vatten på henne somnar jag framför "Love Actually". Det var den söndagen.
Jobbet idag och mötet var som sagt mycket opeppande och snart måste jag tillbaka till Dun Laoghaire och rullstolsflickorna igen för min andra sleepover av tre på raken. Johanna är inte hemma, jag fattade inte, men jag tror att hon skulle kolla på en lägenhet till oss, ingen annan är hemma, jag äter för gammal kalasmat, det är kallt ute. Så idag känns det faktiskt lite "same shit - different day idag"; vilket är mycket otrevligt och mycket ovanligt. Hela Dublinvistelsen har jag varit exceptionellt peppad liksom. Höjdpunkten är Jens på onsdag. Jag har biljett och är ledig hela kvällen och jobbar inte tidigt på torsdagen och alla jag känner ska gå. Jag längtar så. Bara därför kommer jag blir skitsjuk eller bryta benet eller försova mig eller något. Det finns ju ingen gud. Liksom.
Naiv som jag är hade jag förväntat mig ett liknande som det vi hade på Campingen på Astrid Lindgrens Värld i somras inför peaksäsongen; lite genomgående av rutiner, peppande, gratis mackor och man fick ta vad man ville ur drickakylen. Lite festligt såhär.
Nu satt jag mest och kved och led och ville gå hem. Det värsta var när The Big Boss förkunnade att de skulle sätta in CCTV-kameror i hela byggnaden för att vakta på personalen eftersom pengar saknas, dricks stjäls, mat ges ut gratis osv. Snacka om att behandla symtom inte orsaken. Blir så matt.
De enda höjdpunkterna var när de sade att Dipak (min vän nepalesen) var en bra servitör och att fler borde vara som honom. Han förtjänade det. Tyvärr var han inte där. Och när Albert, servitör och min filosofiguru (icke att förväxlas med AlbertO), svarade "Same shit - different day" på managernas fråga om hur vi mådde. Hihi. Jag tror han sakta börjar utvecklas till min nya Eddie; vi bittrar och klagar ihop.
Helgen var bra, förutom helylle aktiviteter med kristna flatmates cyklade jag FÖR FÖRSTA GÅNGEN sen september i lördags, jag tog en tur i storm och spöregn i Phoenix Park, jag blev hemskt blöt men det var FANTASTISKT. Sicken frihetskänsla. Gud vad jag saknat det. Efteråt gick jag och Alberto på fruktmarknaden, mycket idylliskt. Vi åt en läskig sydamerikansk kaka med typ fluffig mjölk på toppen, det var en pers för min konsistensnoja.
Kvällen med Corrado (efter ca. 4 kollar på hans namnbricka har jag fattat hur det stavas. Corrado är alltså lika med Colorado) var mindre idyllisk men sjukt kul. Förutom början, som var rörig. Italienare har ingen organisationsförmåga att tala om. Vi hamnade i alla fall på en bar med ett litet dansgolv, bra stämning med dålig musik. Blyga Fabio visade sig vara en grym dansare, han dansade breakdance och körde alla Michael Jackson moves. I lördags var han festens discokula, idag killen som nästan är för blyg för att säga hej. Somnar på nattbussen, stupar i säng i Castleknock sådär vid fyra, kravlar mig upp 12 timmar senare. Tar bussen hem, ynklar mig i sängen ihop med Johanna en timme innan jag far till Dun Laoghaire.
Efter att ha städat hela rullstolsflickans lägenheten och spillt kokande vatten på henne somnar jag framför "Love Actually". Det var den söndagen.
Jobbet idag och mötet var som sagt mycket opeppande och snart måste jag tillbaka till Dun Laoghaire och rullstolsflickorna igen för min andra sleepover av tre på raken. Johanna är inte hemma, jag fattade inte, men jag tror att hon skulle kolla på en lägenhet till oss, ingen annan är hemma, jag äter för gammal kalasmat, det är kallt ute. Så idag känns det faktiskt lite "same shit - different day idag"; vilket är mycket otrevligt och mycket ovanligt. Hela Dublinvistelsen har jag varit exceptionellt peppad liksom. Höjdpunkten är Jens på onsdag. Jag har biljett och är ledig hela kvällen och jobbar inte tidigt på torsdagen och alla jag känner ska gå. Jag längtar så. Bara därför kommer jag blir skitsjuk eller bryta benet eller försova mig eller något. Det finns ju ingen gud. Liksom.
Kommentarer
Postat av: Maria N
Saknar er!
Trackback
