BrevfranDublin

Vår vän Eddie skrev nyss en kommentar om att vi skriver för långa inlägg, och jag, Milla, tar helt på mig skulden för det. Men det är helt enkelt sån jag är. Långrandig. Detaljerad. Fylld av anekdoter och oändliga paranteser och urspårningar från ämnet och sedan ett "i alla fall..." för att liksom försöka styra skeppet upp ur vägrenen igen. Jag är liksom inte så kul som Eddie som hittar på massa festliga oneliners stup i kvarten.

I ALLA FALL. Det var ett tag sen. Här är en jätteeddieovänlig sammanfattning av Livet Sen Sist;

I torsdags jobbade jag för sista gången med rullstolsflickorna, sen på Bewley's, det var en tråkig dag.

I fredags jobbade jag på Bewley's igen, sedan gick jag och hämtade mitt visum till Indien som - TACK GODE GUD - var klart, sedan träffade jag Ania och gick till en bar som heter Café en Seine, en fantastisk lokal med massa speglar och vulgära gulddetaljer och softat ljus. Vi drack vin, pratade om livet. Sen kom Liv. (Haha passande va?) och så mötte vi upp Johannapanna och Aggekagge och gick på Lilla Lisas spelning. Den var på en klubb som såg ut som en biosalong, snyggt, tyckte vi, så vi stannade kvar där länge, sen gick vi hem.

På lördagen skulle vi gå och äta frukost ute och göra någonslags utflykt eftersom det var min sista lediga dag i Dublin innan jag far. Vi åt frukost 15.30. Och det var ungefär det enda vi gjorde den dagen. Men sicken frukost! Med hjälp av Stinas eminenta vägbeskrivning fann vi vår väg till Fiket med stort F. Ett alldeles fantastiskt ställe, puttinuttigt, fast på ett bra sätt. Litet och inträngt på en bakgård, omöjligt att hitta om man inte känner till det, omaka vaxdukar och porslin, vänlig personal med förkläden och blusar. Kärlek vid första ögonkastet.

Agnes kom efter ett tag och så gick vi hem till henne, jag på husesyn och Johanna på bara syn, eftersom hon varit där dagen innan. Och så gjorde vi ungefär ingenting hela resten av dagen. Jag läste Cosmo och J och A spelade något jäkla spel på Agnes ipod och så pratade vi och drack te och fuskbaileys och så gick vi hem i natten, det var varmt och vårigt.

I söndags jobbade jag, sedan gick jag på teparty med Liv på en gammal pub. Ett band spelade trevlig musik och så drack alla te eller Guinnes och åt kakor, lite som ett irländskt Allsång på Skansen, gemytligt liksom. Senare på kvällen träffade jag Celine ett tag innan vi gick på Candys (min favoritkines) avslutningsfest på Bewley's. Vi drack champagne och Candy höll tal och Dipak hade hindikurs med mig (exams på torsdag, börjar bli lite nervös). Vid tolv begav vi oss till den kinesiska karaokebaren. När vi kommer fram har alla andra ickekineser droppat av, jag får kalla fötter, känner inte för att spendera kvällen med sex kinesflickor med minst sagt varierad engelskanivå. Säger adjö till Candy för evig tid, går hem.

Igår jobbade jag och sen fikade jag med Johanna och Agnes på det franska fiket, sedan gick jag hem för snabb omsvidning och sedan for jag hem till Liv, Lisa och Stina. Går vilse, såklart, men kommer fram, såklart. Kollar på när Liv och Mat-Stina (höhö) lagar tapas, beundrar deras hus. Mera folk kommer; Lisas bror och förra flatmates, Livs pojkvän och Alberto. Mycket trevlig kväll. Men som den bortskämda citycenterflicka jag är förstår jag inte att det inte går bussar TILL stan utan bara FRÅN stan på vardagar så jag hade redan förlikat mig med ödet att ta en taxi när en nersläckt buss stannar för att säga att han inte är i tjänst. "Jaha men nu har du stannat i alla fall så jag kan lika gärna få åka med dig en bit?" säger jag och well, det har jag ju rätt i, säger han, och så kör han mig nästan enda hem. Nästan som att chartra en buss, och alldeles gratis.

Idag har jag haft hejdåmiddag med Johanna och nu ska vi hem till Celine, tralala, vänner. Snart ses vi. Pussar.