Hejdå lille Måns
Ni som känner mig vet att jag har världens sista-noja, sista gången jag har skolidrott, sista gången jag äter i matsalen, sista-gången-allt måste liksom uppmärksammas. Jag vet inte alls varför jag är såhär ödesmättad och högtidlig, jag ska ju bara till Sverige i en vecka. Jag och Johanna hade avslutningsmiddag och sade hejdå precis som om vi inte alls skulle träffas på Järntorget i Örebro på lördag för att gå på Slagsmålsklubben. Kanske är jag smittad av lille Måns som faktiska ska flytta härifrån för evig tid på julafton.
Igår hade vi vår sista onsdag och till skillnad från ungefär alla andra onsdagar sedan jag lärde känna Måns gick vi inte till indieklubben och dansade och var mongo utan tog en stillsam pint på en pub och pratade om Livet och Kärleken. Jag fick en skiva, jag blev rörd och föreslog att vi skulle bli brevisar, Måns tyckte att vi skulle bli facebookisar istället. Haha. Dagens Ungdomar, ujuj.
Alberto tog nattbussen som vanligt och Måns följde mig hem till Capel street som så många gånger förr och även om vi sade "Vi ses på fredag" så kändes det extremt sista-gången, melankoliskt och definitivt, när han sade "Hejdå lilla Milla" och jag sade "Hejdå lilla Måns".
Måns är så bra, för när man har de där dagarna när man inte känner sig sådär hel och balanserad som man gör den allra mesta delen av tiden, utan man känner sig lite vilsen och vad-gör-jag-här och kom-och-ta-hand-om-mig, eller när man rört till något i någon relation och känner sig allmänt messy, då, då kan man prata med Måns. För han är alltid sju vändor värre. Praktiskt va? När ens liv börjar anta såpaartade tendenser och man hinner tänka "men nu, NU, kan det inte bli värre i alla fall" då ska man prata med Måns. För ja, det kan ALLTID bli värre.
Från att ha varit Livs söta poppiga bror från Lund som jobbar på Bewley's till att bli en schysst kille att hänga med till ett störigt schizofrent riksmongo till en fin vän. Thanks Måns. För Dublin 2007.
Igår hade vi vår sista onsdag och till skillnad från ungefär alla andra onsdagar sedan jag lärde känna Måns gick vi inte till indieklubben och dansade och var mongo utan tog en stillsam pint på en pub och pratade om Livet och Kärleken. Jag fick en skiva, jag blev rörd och föreslog att vi skulle bli brevisar, Måns tyckte att vi skulle bli facebookisar istället. Haha. Dagens Ungdomar, ujuj.
Alberto tog nattbussen som vanligt och Måns följde mig hem till Capel street som så många gånger förr och även om vi sade "Vi ses på fredag" så kändes det extremt sista-gången, melankoliskt och definitivt, när han sade "Hejdå lilla Milla" och jag sade "Hejdå lilla Måns".
Måns är så bra, för när man har de där dagarna när man inte känner sig sådär hel och balanserad som man gör den allra mesta delen av tiden, utan man känner sig lite vilsen och vad-gör-jag-här och kom-och-ta-hand-om-mig, eller när man rört till något i någon relation och känner sig allmänt messy, då, då kan man prata med Måns. För han är alltid sju vändor värre. Praktiskt va? När ens liv börjar anta såpaartade tendenser och man hinner tänka "men nu, NU, kan det inte bli värre i alla fall" då ska man prata med Måns. För ja, det kan ALLTID bli värre.
Från att ha varit Livs söta poppiga bror från Lund som jobbar på Bewley's till att bli en schysst kille att hänga med till ett störigt schizofrent riksmongo till en fin vän. Thanks Måns. För Dublin 2007.
Kommentarer
Trackback
