Nyheter från Capel Street
Detta är alltså vår granne, eftersom jag var illamående redan innan jag såg henne, blev det ju inte bättre när jag ser en blond späd sak, i bh, röda diskhandskar, string och en dammsugare. Denna flicka verkar inte vara medveten om att det existerar fönster, och om det nu skulle vara så att hon är medveten om det, är det bara ett tecken på att hon är sjukt blåst.
Jag var tyvärr tvungen att skriva detta, jag vet att det kanske var lite för mycket information för vissa. Men då föreslår jag att ni sätter er in i vår situation. Exakt.
Nu sitter jag här, känner mig korkat, inte så korkad som grannen, men inte så långt ifrån. Jag har nu varit sjuk i tre dagar, Milla & Pinja har tjatat hela tiden på mig att gå till doktorn, jag har sagt att jag klarar mig. Idag gick jag dit, och tur var väll det. Jag kom hem med medecin och högre feber än innan. Min hals är så stor den kan bli och mina öron värker ganska bra dom också.
Jag får skylla mig själv, hade jag lyssnat på Milla, som trotts allt är min mamma här i Dublin, hade ju allting troligen varit lite bättre idag.
Nu måste jag vända på mig, den högra armbågen måste få vila. Satans vad jobbigt det är att hela tiden behöva byta ställning.
Cheers!
Tack Familjen, det var trevligt att talas vid.
Hör upp alla gammlingar!
27e till 30e mars kommer jag att befinna mig i Örebro, om jag inte dött efter en natt i London. 26e lämnar jag Dublin för att sova på flygplatsen i London, kan bli spännande. Troligen sjukt tråkigt. 11:40 landar jag i Sverige och har jag tur så kommer Emma möta upp mig med tusen röda rosor.
Milla jobbar, jag sitter i sängen och dricker öl. Solen skiner, hela Dublin skiner, det är nationaldag och världens fest. Mer om det senare, nu är det dags att ha kul.
Cheers!
Sjukt surt
Emma åkte hem igår, Milla jobbar, jag sitter hemma och är sjuk, det är mulet, Itziar & Rosarua åker hem i April, Hugo, min bästa Hugo, åker hem i Maj. Livet känns ganska surt helt enkelt.
Men för att trösa mig själv kollar jag på Kill Bill vol. 1 & 2. Äter choklad och sover. Jag har ingen lust att skriva, tänkte bara säga att vi lever. Snart kommer troligen ett sjukt långt inlägg från författaren Milla Leskinen. Håll ut tills dess.
Kontakt
Mycket händer, dock har jag inte tid att skriva, eftersom internet troligen dör inom en minut.
Jag ville bara berätta varför vi är drygare än vanligt.
3 dagar kvar
Tiden har gått fort och det känns som att hon nyss åkte. Men detta betyder inte att jag inte saknat henne, oh nej. Du är saknad Milla, och jag kommer välkommna dig med öppna armar, men var beredd på att jag kommer knuffa ut dig ur sängen. Den är faktiskt inte så stor.
Jag kan även konstatera att jag lyckades med mitt uppdrag. Plantan lever än. Jag tror jag vattnat honom två gånger. Den är ju underbar, jag behöver inte bry mig alls, han står så fint där. Men på Onsdag ska jag nog kasta ut honom, han har odlat en egen vit djungel på jorden, jag tror inte det är så nyttigt att leva med honom längre.
Nu blir det film gott folk. This is England. Kan bli spännande.
Jo, det var ju det där med Rugby....
1. Man bör ej vistas på en pub samma kväll som en match.
2. Man bör ej vistas i Dublin samma kväll som en match.
3. Man bör inte ens tänka tanken att ta en shoppingdag.
4. Man bör helt enkelt stanna hemma hela dagen, om man nu inte vill se tusen människor i kiltar, springa runt på gatorna och skrika, stinker gör dom också.
Men för all del, ha era kiltar, drick öl och kolla på Rugby, det där är ju inte något jag ska lägga mig i. Men dagen efter matchen ska ni vara borta, Okej?
Uppdatera mera...
Men jag kan snabbt dra det viktigtaste som händer i mitt liv nu:
Milla kommer hem på Onsdag.
Jag ska gå till jobbet om fem minuter.
Jag ska gå till jobbet, göra massa kaffe, bli trött på livet, stinka kaffe resten av dagen och förhoppningsvis hitta på något sjukt kul ikväll, allt för att glömma denna dagen.
Nej jag är inte depp. Jag är bara bitter för att jag ska gå till jobbet och det ösregnar utanför mitt fönster.
Sådant gör mig så taggad.
Livet
Hon kommer nog aldrig bli gammal för mig, jag har alltid sett henne som en mogen människa. Jag har alltid så länge jag minns, sett upp till henne. Så ordet Idol är kanske lite fel, hon är nog mer min förebild. Alla har ju sina olika förebilder, men enligt mig kan ingen slå denna kvinna, om nu kvinna är rätt benämning dvs.
Hon har alltid stått på sina egna ben, tagit hand om folk med öppna armar och har nog för svårt för att säga nej. Jag har länge funderat på hur hon orkar, men jag tror det är hennes stora hjärta som gör det. Jag har känt henne så länge jag kan minnas, och hon har nog känt mig längre. Även fast vi har två helt olika liv, så kan jag prata med henne om allt. Och jag vet att hon inte varit med om samma saker som jag, och jag kommer nog aldrig uppleva de saker hon har upplevt i sitt liv, men hon sitter alltid på mina lösningar, hon förstår alltid och hon finns alltid där för mig. Det skrämmer mig lite ibland hur människor kan ha så starka relationer fast man är så olika.
Jag minns när jag var lite och hon skulle flytta, jag grät i dagar och veckor varje kväll. Även fast hon bara flyttade ca 10 minuter från sitt hem, så var jag tvungen att ringa varje kväll. Jag var nog rädd för att hon skulle försvinna ur mitt liv. Men nu är jag säker på att hon aldrig försvinner ut mitt liv.
Men är det något jag har svårt för, så är det att skiljas från människor. Det är de värsta jag vet, för man vet aldrig när man ses igen. Innan jag åkte till Dublin vet jag inte hur många gånger jag grät, ångesten av att jag åkte ifrån alla jag älskar och att dom jag älskar åker ifrån mig. Det är sånt jag inte klarar av, då kommer tårarna. Ibland funderar jag på varför jag utsatte mig för den här resan, i början var det svårt att inte kunna ringa till nära och kära och bara fråga hur det var med dom. Det var svårt att inte ha dom i vardagen längre.
Men nu har livet ändrats ganska drastiskt. Jag har vant mig vid att inte träffa alla som jag gjorde förr, jag har också insett att jag alltid kommer ha kvar dom jag bryr mig om. Dom jag fortfarande har kontakt med. Man får bara jobba lite hårdare, men det är det värt.
Men jag kommer nog aldrig vänja mig vid avsked, för som ja sa tidigare så vet man aldrig när man ses nästa gång. Den 1a april åker en av mina närmaste kompisar här hem. Rosarua åker hem till Mexico, och jag tror båda vi vet att vi inte kommer ses något mer. Visst drömmer jag om att få åka och hälsa på henne, visst har vi pratat tusen gånger om att jag ska bo hos hennes familj, se hennes liv och bada i vattenfallen inne i djungeln. Men jag tror vi båda vet att det kommer troligen aldrig att hända. Idag såg jag ångesten i henne ögon när vi stog och prata. Hur mycket hon älskar det här stället och hur glad hon är för att hon åkte hit, men nu är det dags för henne att gå vidare i livet. Det här är dessvärre bara ett av alla avsked som kommer ske här i Dublin. Jag försöker att inte tänka på det, men det är ganska svårt. Ibland vill jag inte komma folk nära här, för alla sitter i samma båt, detta är bara en fas i livet, detta är inte för evigt.
Men jag är säker på att min idol, förebild, min älskade storasyster behöver jag aldrig säga hej då till. Idag har jag lite ångest för alla jag saknar, och för alla som kommer lämna mig. Men imorgon blir allt bra igen. Imorgon kommer solen le åt mig och jag kommer återigen älska livet.
Howth
Där var jag idag. Jag hade min vita helg, vilket jag är så glad över att jag besämde mig för att ha. Idag vaknade jag upp tidigt, åt frukost och gick ut för att möta Rosarua och hennes vän. Sedan mötte vi upp Hugo i Howht och hade en underbar dag. Gick runt i solen, kollade på sälar som var feta och bara låg i hamnen, åt fish & chips och pratade om livet.
Sådana dagar är bland de bästa jag vet, det får mig att bli lugn och avslappnad. Även fast Dublin är en bra stad, blir man trött på det stressiga livet. För en dag glömde jag bort tiden och njöt.
Jag har massor av bilder, men dom lägger vi upp senare.
Tack för en trevlig helg.
Imorgon är det back 2 work. Inte så peppande. Men har jag tur kommer jag till Köpenhamn nästa helg. Men allt hänger på den där jobbiga Edel, kan inte någon ge henne en man så hon blir glad någon gång?
Jag har lurat mig själv
Den nya Cosmopolitan kom ut idag. Jotack, det är lite pinsamt men jag är lite smått beroende, tro det eller ej. Det har blivit min och Millas Dublin grej, eller, Milla hittade en på ett Hostel, efter det är jag såld.
Hur som helst, jag hade väntat på att få köpa min kära tidning ganska länge nu, så efter jobbet traskar jag iväg till affären för att handla lite mat och annat nödvändigt. Min mor ringer samtidigt så jag tänkte inte riktigt vad jag höll på med. (Tack kära mor för att du ringde, det var trevligt.) Men det sista jag gör innan jag går till kassan är att snabbt roffa åt mig ett ex av Cosmo, men ack så dum jag var. Prata aldrig i telefonen samtidigt som du ska köpa en tidning, och gör det framför allt inte, om du är lite som mig, halvt dyslektiker (ganska ofta är jag för slö för att läsa alla bokstäver)
Min besvikelse kom för 2 minuter sedan, jag har redan snabbläst de roligaste och skulle just sätta mig och försvinna in i en annan värld, njuta av allt äcklig skavaller och läsa om alla trender. Men när jag sträcker mig mot tidningen som ligger framför näsan på mig, upptäcker jag att något är fel.
Fyra timmar efter att jag köpt tidningen ser jag att det inte är en Cosmopolitan.
Company är visserligen lik Cosmo i upplägget, men det är inte samma sak, jag ska ha Cosmo. Nu har jag alltså slängt ut 3.44 euro på ingenting. Imorgon köper jag en ny tidning innan jag går till jobbet.
Jag hatar mig själv för att jag är så slö.
Jag har nu lovat mig själv att börja läsa ordentligt. Men erkänn, dom är lite lika?
Söndag
Idag har jag inte gjort någonting, eller jag sprang till Tesco för att handla innan dom stängde annars har jag ingen mat resten av veckan. Annars, ingenting.
Men jag har en sån här söndag som jag och Lovisa ofta hade på rynningegatan. Vi låg och sov tills det var dags för lunch, då gick vi till Ica-stjärnan och köpte Tacos. Detta var härliga dagar, hur dåligt man än mådde, så fanns det en viss njutning. Av Tacosen och sällskapet. Sedan tog vi varsin soffa och låg framför tvn resten av dagen och kollade på allt skit man kunde, det var tider det. Det var bakfylla & Tacos.
En sådan Söndag har jag idag, fast utan sällskap.
Så Lovisa, om du någon gång är bakfull och vill ha Tacos är du alltid välkommen hit och käka med mig. Ta gärna med dig en Tv också, för det saknar jag.
Igår var en konstig utekväll, Rosaura hade fest, hon fyller idag. Grattis.
Tiden rann iväg och jag var inte hemma förens 04:45, jag har inte en aning om vart tiden tog vägen. Men kul var det.
Daft Punk
En liten fågel viskade igår i mitt öra att Daft Punk ska spela en gratis konsert i Paris, närmare bestämt vid Eiffeltornet. Kan någon ge mig mer information?
Jag vill veta, när, var och hur!
Daft Punk & Paris, vad mer kan man begära?
Hallelujah vilken jävlig dag!
Den här dagen är bland de top tio värsta dagarna här i Dublin. Idag har jag bara velat döda mig själv.
Morgonen fungerade helt som den skulle. Jag gick upp, åt frukost, tog det lungt, gick till jobbet i solen med ipoden på högsta volym, jag njöt. Jag kommer till jobbet, det mesta går som det ska. Går till Clare Street, hälsar på Hugo som är bland de skönaste människorna som jobbar på Café Sol, hämtar grejer och fortsätter jobba.
Det är nu det hemska börjar.
Jag börjar med att tappa alla muffins, över boilern så att kokande vatten flyger över golvet, över muffins och nästan över Carolina. Som tur var skrattar alla åt det, ingen sur, ingen skada skedd?
Min lunch somnar jag på och blir 10 minuter sen, detta ser jag dock som en fördel eftersom ingen annan märkte det. Vid ett får jag en kund som blir tokig på mig för att jag inte kan öppna kassan så att han får växla pengar, sanningen var den att jag kunde öppna kassan, men han var så otrevlig så jag ville inte.
Sedan går de flesta hem och jag och Edyta är själva för att städa, det går ganska bra, jag säger åt henne att städa lite, hon gör sitt och vi har inte så mycket kvar att göra mer än att vänta ut tiden.
MEN, två minuter innan Edyta slutar, lyckas jag självklart välta ut alla varm choklad över mig, över bänken och över golvet. Jag är full med choklad som klibbar, samtidigt som jag ska serva kunderna och städa, Edyta förstog inte att ibland kan man stanna fem minuter extra. Men nej, jag städar allt en gång till.
Tiden rinner iväg och jag jäktar omkring när jag stängt shopen för att hinna med allt, lyckas välta ut ALLA pastrys över golvet så jag får städa EN GÅNG TILL.
När jag låst och larmat tänkte jag att, okej nu kan inget mer hända. Jag orkar inte jag vill sova. Går hem, glömmer att tar har regnar, och glömmer även att flytta mig en meter från trottoaren och får en dusch av regnvatten från en bil. Kul, alla kollar på mig.
Kommer hem, ska laga min pasta till köttfärssåsen, lyckas spilla all pasta på diskbänken och får vacker städa efter mig och tvätta pastan, glömmer köttfärsen i micron och detta resulterar sjävlklart i att micron är full med köttfärs.
Vilken härlig dag.
Grädden på moset är ju också att Pinja & Hannu har bjudit in deras vänner för bibelcirkeln, dom varnade mig för att dom kommer sjunga och vara lite högljuda.
Jag ser framför mig, 10 pers sitter i en cirkel, håller varandra i händerna med en bibel i knät och sjunger och talar i tungor. Vi får se hur den här kvällen slutar.
Mögel
Som ni alla vet är Milla fortfarande i Indien och reser runt, och jag är fortfarande i Dublin och, ja, jag lever.
Hur som helst, när Milla bode härtog vi hand om varandra. Och jag tyckte om det. Men nu när hon är borta är jag själv. Milla har Gabbi just nu, så hon har fortfarande någon som tar hand om henne, och någon hon kanske får ta hand om också, vad vet jag.
Agnes och jag har på senare tid börjat ta hand om varandra lite. Inte som jag och Milla gjorde, men vi har en deal.
Varje gång vi går hem från krogen eller liknande skickar vi sms till varandra för att försäkra den andra om att vi lever och inte blivit våldtagna eller något liknande.
Detta leder dock ofast till att vi glömmer bort varandra och vaknar inte förens dagen efter och får reda på om den andra lever eller inte, så frågan är om vår övervakning är så bra egentligen?
Dagen innan Milla åkte fick jag en planta, den plantan skulle jag ta hand om, så att jag inte glömmer hur det är att ha en varelse i mitt liv. Annars skulle det nog komma som en chock för mig när Milla kommer hem igen och man har något man måste bry sig om. Så jag har min planta. Plantan heter Hugo. Fråga mig inte varför. Han har två svenska falggor i jorden, dom har jag fått av Milla. Han har även ett ljus som är Millas. Man kan se det som en minnes-planta för Milla.
Nu har jag däremot fått ett problem som gör mig bekymrad.
Plantan och jorden möglar. Jag har vattnat, jag har gett den ljus, jag har gjort allt trode jag. Men han möglar. Vad gör man med en planta som möglar?
Är detta ett tecken på att Milla inte borde komma tillbaka för jag kommer döda henne då? Är detta ett tecken på att jag kan inte ta hand om andra varelser? Är detta ett tecken på att jag inte borde skaffa barn när jag är vuxen för jag kommer troligen döda dom också? Är detta ett tecken på att jag är en usel människa?
Hjälp mig någon, vad gör man egentligen med en planta som möglar?
Fredag
Dock är det mycket mer att göra än vad jag trode, men det är skönt att få lite ansvar. Bla tar jag hand om en polack som inte kan mer än tre ord engelska, okej förlåt det var elakt. Men jag önskar att hon vore kommunicerbar.
I onsdags var vi ute på Crawdaddy, det var för länge sedan. Men kul var det!
Nu sitter jag hemma hos agge, jag våldgästade lite med nudlar och vin. Så jag tänkte vara social, nu när hon slutat diska. Uppdaterar mer, jag har så mycket att berätta. Hoho,men lite bevaras hemligt.
Föresten, någon som har ett bra ord för "plain" på svenska så snälla berätta det, sjukt smidigt och bra ord, varför har vi inte det?
Vår i Dublin
Igår bröt jag en del av kulturen här på Irland. Jag bestämde mig för att inte gå ut, min kropp var trött, som den brukar vara. Men det är som att det blir som en tävling bland alla människor här, vem orkar gå ut mest? Vem orkar vara sliten längst? Det är en kultur att vara bakfull och aldrig nyktra till.
Jag måste säga att jag gillar den, eller jag föredrar att ha några vita dagar i veckan. Men jag gillar att det inte är tabu att gå ut och roa sig, vilken dag man än känner för. Så finns det alltid människor ute.
Men igår bröt jag den fina traditionen. Min kropp sa nej, jag skulle precis gå och sminka mig när tröttheten föll över mig, jag hade varit hemma och chillat hela dagen och laddat för att gå ut, men kroppen sa nej igår. Jag ringde Agge och sa att jag skulle stanna hemma, en timme senare somnade jag.
Idag vaknade jag klockan nio, solen träffade mina ögon och jag kände mig för första gången riktigt utvilad. Nu har jag legat och chillat i sängen ett tag, kollat ut över taken på den klarblåa himmeln, inte ett moln, duvorna leker på skorstenarna, två av dem har haft en kärleksakt för inte så länge sedan. Dublin välkomnar en med öppna armar idag och om ett tag ska jag gå ut genom porten, sätta på Ipoden på högsta volym, få solen i ögonen och shoppa loss.
Men jag måste vänta ett tag till, Itziar kommer från Spanien, där tar det tid att göra sina saker. Känner jag henne rätt är hon här om två timmar. 
Dancing in the moonlight
Idag vaknade man upp med en såndär, vad-fan-hände-igår känsla.
Vi gick och åt på en jätte bra indisk resturang, tänkte att det var ju fredag så varför inte gå till en pub och bara ta ett glas, glasen blev två tre och sedan tappade jag räkningen. Klockan tre landade jag i sängen och var väldigt nöjd, kul var det och de mesta var ju gratis. Stackars Agnes bara som skulle upp klockan sju halv åtta.
Idag tänkte jag gå på stan för att köpa mina nya skor eller "stövlar", men jag orkar inte, ska städa innan folket kommer så jag planerar att göra det imorn.
Jag måste börja planera när jag ska hinna med att shoppa nu, eftersom jag slutar så pass sent att alla affärer är stängda när jag är klar jag kan nu bara handla mat på helgerna och torsdagar, kläder får blir på helgerna. Hur kul är det att planera sina sponta shopping rundor?
Men det blir bra det här.
Livet leker här och jag har just kommit på att jag kan sova i mitten på vår dubbelsäng, varför inbilla sig att Milla ska komma hem och lägga sig bredvid? Nej jag passar på att njuta av en stor säng, slippa vakna upp på golvet och bli slagen gul och blå när man sover.
Men Milla du är saknad.
Cheers!
Johanna har fått ett liv
Eller det beror på hur man ser det, jag planerar fortfarande varje kväll att jag ska hinna se minst tre avsnitt av Sex and the City innan jag somnar, skilladen är bara att jag kommer få kolla på dom senare nu, Johanna har just fått det hon drömt om.
På Måndag blir det inget mer jobb på Hibernian way, nej Johanna ska flyttas till ett annat ställe som jag inte ens kommer ge mig in på att stava till. Arbetstider: 10:30 till 18:30. Betalt från 10:30 till 19:30. Arbetsuppgifter: Barista och stänga shoppen. Inser ni hur skönt det är för mig?
Jag behöver inte gå upp klockan sex varje morgon längre, jag behöver inte jobba med Alex pms polack som har sina trevliga stunder (dom är totalt ca 30min om dagen) Vilket har gjort mitt jobb till det sämsta man kan ha, nu flyttas jag, får jobba med enligt ryktena, ett jätte skönt gäng, plus att jag får sova och göra vad jag vill på kvällarna!
Jag har helt enkelt fått ett liv nu!
Imorgon åker mina flatmates till NY. Jag får bo själv här, Milla i Indien och dom i NY. Har funderat på vad jag borde ställa till med. Men har inte kommit på något roligt, så det blir det vanliga, vin och utgång imorgon, snart går jag och äter på Indisk resturang om det blir som vi tänkt det.
Föresten har jag berättat att jag köpt både en Ipod Nano och en gitarr?
Är man rik så är man.
Vi har fått en syndare i vårt hus
Idag fick jag ett roligt sms från Sverige igen.
Jag kan tyvärr inte avslöja all information men det var något om att det var spyor i vår trappuppgång, och att någon har fått tvättat sin kavaj mitt i natten.
Detta kan bli kul.
Nu är Milla & Jag inte dom enda som syndar i den här lägenheten. Tack
Jag är kär.
Ikväll blir det fest, först lite middag här. Det blir trevligt, imorgon Jazz om jag har tur att hitta dit. Vi får se.
Milla du kommer vara saknad, njut av din resa, jag kommer slå dig om du inte kommer tillbaka. Puss
Farväl!
Shit pommfritt. Jag är så gråtmild och nostalgisk idag, jag vet att det bara är en fråga om fem och en halv vecka, och att det kommer bli fantastiska resor. Men det är det här med avsked. Det är inte min starka sida. Det är inte någons starka sida.
Livet sen sist i alla fall; i tisdags var vi som sagt hos Celine, träffade hennes boyfriend Salvo och en galen brud från Schweiz med grönt hår. Sen träffade jag Alberto for the one last time (innan jag far alltså), trodde jag. Hehe. Mer om det snart. Sen kom jag hem sent omsider och var på sådär fantastiskt inspirerat humör. När man vill pyssla och måla tavlor. Ni vet.
I onsdags jobbade jag mitt sista pass som cashier med Celine som host, det var roligt. Sprang på stan lite i regn och rusk och jagade presenter innan jag gick tillbaka till Bewley's för att träffa Ania. Vi gick och drack vin och hon visade mig och Alberto sina 984 bilder från Marocco. Verkar vara ett alldeles fantastiskt land, det ligger högt upp på min "nästa resa"-lista (vilket inkluderar i stort sett alla länder som finns). Planen för kvällen var en stillsam drink med Johannan, en sista grej oss emellan, ni vet. Hon sade kring åtta och det betyder ungefär när som helst i Millaland. Kvart i åtta ringer hon och undrar var jag är. Förstår inte varför hon stressar. Blir lite bryskt hemkörd av Alberto, tror att jag tappat bort min mp3, stor förvirring råder. Kommer hem sent omsider, tar god tid på mig, kolla mailen, rouge, tralala, Johanna hetsar, jag anar inget.
Så kommer vi fram till Pravda (ryska baren med sköna sofforna), Agnes dyker upp out of the blue, jag är glad och förvånad. Nyvunna bekantskapen Thor, isländsk barista från Bewley's, "råkar gå förbi". Alberto dyker upp fast jag sett honom springa till bussen, på väg hem. Anar att Johanna planerat något, hon ser pillimarisk ut, pillimarisk i kombination med olycklig, en mycket egendomlig min. Så berättar hon att Liv, Stina, Alberto och hon själv planerat en överraskingsfest eftersom jag fyller 20 och inte skulle vara här, men att hon kände sig ganska misslyckad eftersom hälften inte dök upp. Alla bitar föll på plats. Albertos hemliga sms. Johannas "GICK HAN PÅ BUSSEN ELLER INTE?!?", Lisas "Happy birthday Milla!" fast jag inte alls fyllde år. Liv, som var sjuk, hade inte kunnat berätta för folk på jobbet just eftersom hon var sjuk och inte där, kunde inte själv komma. Stina hade varit där två gånger för att leta efter oss men hade gett upp eftersom vi inte var där vid åtta (jag vet, jag är en hemsk människa och kanske den otacksammaste i världen att ha överraskingsfest för) och hade inga batterier så hon hade gett upp och åkt hem. Lisa hade jobbat i teatern till halv tolv och kunde inte komma. Haha.
Johanna såg olycklig ut men jag var tvärtom hemskt glad. Tänk så fina vänner jag har. Och det är ju tanken som räknas.
Igår skulle jag då såklart "göra alla viktiga grejer", och det gjorde jag såklart inte. Well. Jag började i alla fall med att äta frulle med Johanna på Pravda, sen gick jag och köpte Kopparbergs Päron fyrfemmor, konserverade köttbullar och knäckebröd (mitt bidrag till skandinaviska hörnan på internationella middagen på Ingrids leaving party) och present till fröken Hallondoft. Sprang hem i princip, hetspackade, gick till Bewley's och hostade (dvs var host. Haha inte host som i hosta) hela kvällen.
Efteråt drack jag drink med Grainne och så med Monika och Dipak. Jag och Dipak satt kvar till halv två och det var så trevligt. Min nepalisiske vän, 31 år, gift. Haha. Världens mest omaka par kanske. Imorse berättade han att hans fru frågat "vem är hon den där andra" och tjatat om det till halv sex imorse, absolutly hilarious, jag och Dipak har den mest oattraherade relationen i världshistorien.
Idag jobbade jag så det absolut sista passet på Bewley's innan jag far. Jag var host igen med Grainne, jag var alldeles nervös hela dagen och fylld av fjärilslarver och alla var så himla snälla och jag ville bara klappa på alla. Vid två började jag bli ordentligt röd i ansiktet och liksom helt omotiverat konstant tårögd. Fick casha av ett sista bord klockan 14.56 (jag skulle sluta klockan 15) och det kändes heligt på något sätt. Klockade ut. "OUT Milla Leskinen" stod det och fjärilarna spratt till i magen. Made peace med Sonya (surfittan från Kroatien) i hissen, vi hade en konversation för första gången, jag var mäkta stolt. Gick en goodbye tour, sade hejdå till estinska managern, han sade "pop by when you're back", hittade inte Dipak. Stod och ojade mig lite över hur vi skulle klara oss utan varandra med Grainne och Rachel, de irländska cashierflickorna, sade adjö och jag kommer sakna er till Liv och Celine, kysste italienska gänget på kinderna, vinkade till resten.
Gick ut på Grafton Street, det var stormigt väder både mentalt och meteorologiskt. Alberto följde mig hem, vi sade ajdö, han sade "gör inget som jag inte skulle göra".
Kom in, kände mig exceptionellt vemodig. Tillät mig att ynkla mig en kvart innan jag tog tag i mig själv och dammsög lägenheten. Packade ner min mat till internationella middagen och så åkte jag och Pinja iväg på Ingrid (Pinjas förra och min nuvarande coordinator på rullstolsflickejobbets) leaving party i Dun Laoghaire. Alla var där, det var massa mat och kul att se alla igen. Det är något magiskt med tiden i Dun Laoghaire, om man inte varit där på en vecka så känns det som ett år så det var faktiskt trevligt att vara tillbaka.
Och så kom jag hem. Gick via Tempel Bar, över bron. Som så många gånger förr. Hejdå Dublin. Snart ses vi igen. Hejdå min kära, kära Johanna, jag kommer sakna att du tar hand mig. Hejdå alla ni som är så bra. Vi ses här igen om 40 dagar, den 27 februari landar jag igen, 22.45.
Och nu; hej Örebro. Hej Indien. Hej Thailand. Hej.
Nu finns jag på resedagboken.se, jag heter "millaemilia", och så på min mail. Pussar och kramar kära, kära vänner. Tack för allt, förlåt för allt.
