BrevfranDublin

Okej. Shit pommfritt vad jag inte vet var jag ska börja.

Mest logiskt är nog att berätta om Kärleken i Jens Lekmans musik (ett tag övervägde jag att jag till och med var kär i hinom, men det är jag alltså inte, utan endast i musiken). Den kom över mig, som en blixt från en klarblå himmel, när jag för första gången hörde "You are the light", våren 2004, jag gick i nian, jag var poppigare än någonsin. Den svarta kavajen och palestinasjalen och manchesterbyxorna var undanhängda och utbytta ett år efter, men inte Jens. Jens höll sig kvar och fick vatten på sin kvarn av Karin; vi hade liksom en idolklubb ihop och slog ett tag nästintill ihop Jens och Alfons, vi suktade efter honom, analyserade låtarna, googlade bilder...

I februari såg jag honom live för första gången, på Folkets Hus i Finspång av alla ställen på jorden. Det var ett bisarrt avhopp i hans turnéplan, från Kuala Lumpur till Finspång och så tillbaka till Sydney, ungefär. Det var två flickor som arrangerat spelningen som projektarbete och pengarna gick till självmordsprevention. Och det var så himla BRA. Det var jag, Karin och Finspångs popelit, Jens och hans laptop.

Så kom vi så till Dublin och Whelans och jag såg affischen och ända sedan dess har 12 december liksom hägrat där framme. Avlägset, onåbart. Och igår var det den 12 december 2007.

Vi började med sedvanligt vin hemma hos oss; jag, Johanna, Katta, Agnes och Alberto. Så gick vi och mötte upp Liv, Stina och Lisa och så gick vi dit. Missade tyvärr förbandet, hörde att det var bra. Och så kommer han in, iklädd en vit skjorta med tulpaner och spetsiga vita skor och tar mig med storm. Åh, inte ens Milla "ordnörd" Leskinen hittar inte ord för hur bra det är, förstår ni vidden av det? Tyvärr spelade han inte "Pocketful of money" så "Cold Swedish winter" fick vara kvällens bästa.

Efter att han spelat DJ:ar han ett tag och vi dansar som besatta. Pratar lite med hans körtjej och köper en skiva, hon kommer och dansar med oss och efter ett tag joinar även Jens Lekman. Då var jag lite nervös. Men det var kul, fruktansvärt kul.

Sådär vid två-tre blir vi utkastade allesammans och Jens och körtjejen (som visade sig heta Therese) bjuder med oss på efterfest i deras hotellrum. Det var jag, Måns, Liv, Stina, Lisa och Alberto och en gitarr och några flaskor vin. Jens spelade "Pocketful of money" när jag och Alberto tjatade om att höra den, det var så overkligt. Min ringsignal, fast live. Fast ändå naturligt. Jag blev liksom inte sådär nervös och hispig och det berodde nog mest på att han inte var så jäkla häftig. Egentligen. Han var ju snäll och trevlig och så men ingen partypingla, han satt där, på sin stol, men sin tekopp med rödvin och pratade om afasi och känslan av hemlöshet och smålog lite blygt. En vanlig kille liksom. Precis som väntat. Fast ändå inte. Och jag upptäckte att jag inte var alls kär i honom. Haha.

Sådär vid halv fem beger jag och Måns oss hemåt, han är på störigt humör och kastar popcorn på mig. När jag kommer hem går Hannu precis upp, jag vet inte vem som blev mest förvånad.

Förstår ni vänner? När jag skulle gå kramades vi och jag sade "Hejdå Jens Lekman" och han sade "Hejdå Milla". Förstår ni vidden av det? Jag tror inte att jag förstår vidden av det. Jag tror inte att jag förstår någonting längre.