Sweden; surreal - but nice
Hej vänner. Milla is back on track. Efter en exceptionellt effektiv vecka i Örebro är jag och Johanna så tillbaka i vårt älskade Dublin. Allt var hemskt trevligt men det blev liksom som julbord; för mycket av det goda. Jag blev trött. Och matt. Så det var skönt att komma tillbaka till Capel Street och liksom andas ut.
Den mysiga semesterveckan hemmavid började med stor gläde och stor förvirring. Sista natten i Dublin innan jag skulle åka blev - som så mycket annat - inte som jag hade tänkt mig. Just som när jag skulle ringa Alberto och säga att jag skulle strunta i att gå ut och unna Måns en sista kväll med Söta Fransyskan (jag har ju hängt med Måns kind of hela tiden) insåg jag att jag inte hade några pengar på mobilen. Och jag kunde ju inte inte ringa och sen åka till Sverige i en vecka, så jag begav mig ut, det var den kallaste natten i mannaminne.
Och som en händelse, just som jag gick längs de tomma gatorna på jakt efter en öppen kiosk/dylikt, ringde Måns och som av en händelse råkade han vara ca fem minuter ifrån mig och just för att det var hans sista kväll begav vi oss ändå ut för The One Last Pint.
Efter The One Last Pint följde The One Last Gin och Tonic och The One Last Kundvagnsäventyr och vips så var klockan halv fyra och det började kännas som om det knappt var värt att gå och lägga sig, det är ju ändå så jobbigt att gå upp. Så jag tillbringade de återstående 1 timme 20 minutrarna med att vara vaken och ha ångest för att jag inte sov att bråka med Alberto vem av oss som pratar mest, han påstår att det är jag, men jag vet att det är han.
Tio i fem gick jag så upp och ville ungefär dö. När taxin ringde och stod nedanför var jag ännu i badrummet. Jag åkte till flygplatsen, övertygad om att jag var i alldeles för god tid. Överraskas av den fullaste flygplatsen jag varit med om, säkerhetskontrollkön var över hundra meter. Snoozar på en bänk, får nackspärr, planet är försenat, är nervös över att jag ska missa mitt byte i London, somnar innan planet hinner lyfta, vaknar på engelsk mark, riksförvirrad. Köar mera, snoozar mera. Kommer slutligen fram till Sverige, utmattad.
Efter en kvick helylle familjemiddag med familjen plus farmor åker jag och hämtar Filippa som just kommit hem från Ghana och så far vi vidare på förfest hos allas vår Emma, det var hemåtervändartema :) Hemskt trevligt, men jag var så trött som jag aldrig varit. Filippas absurt stora säng och Filippa och Eddie verkade helt plötsligt mycket mer lockande än ett stört fullt (i alla bemärkelser) Satin. Så jag tänkte att det är okej att banga, det är ju jul, och sålde min biljett.
Så kom jag hem till min säng, fruktansvärt trött, fruktansvärt förvirrad över alltings vanlighet och naturlighet och okrystadhet (?).
Resten av veckan var för busy för att kunna sammanfattas. Summan av kardemummman; surreal - but nice.
Igår kom vi då hem hit och storhandlade och storstädade, alltså verkilgen på gnugga-listerna-med-dammtrasa-nivån och bytte lakan. För andra gången sen vi flyttade in och första gången sen vecka 44. HAHA. Vi är så stört äckliga. Sen kollade vi på film i sängen, jag och Johanna, och var världens gladaste och bästa sambos.
Idag har jag jobbat elva timmar med rullstolsflickorna. Det var jättejobbigt. Jag tänkte att det inte ens var värt pengarna, även fast det var lördag och OB. Nu är jag hemma och tycker synd om mig själv för att jag måste tillbaka till bajs-Dun Laoghaire igen imorgon för ett 22-timmars skift och för att jag är så ouppstyrd och för att det susar i mina öron av förkylning och flygplan.
Den mysiga semesterveckan hemmavid började med stor gläde och stor förvirring. Sista natten i Dublin innan jag skulle åka blev - som så mycket annat - inte som jag hade tänkt mig. Just som när jag skulle ringa Alberto och säga att jag skulle strunta i att gå ut och unna Måns en sista kväll med Söta Fransyskan (jag har ju hängt med Måns kind of hela tiden) insåg jag att jag inte hade några pengar på mobilen. Och jag kunde ju inte inte ringa och sen åka till Sverige i en vecka, så jag begav mig ut, det var den kallaste natten i mannaminne.
Och som en händelse, just som jag gick längs de tomma gatorna på jakt efter en öppen kiosk/dylikt, ringde Måns och som av en händelse råkade han vara ca fem minuter ifrån mig och just för att det var hans sista kväll begav vi oss ändå ut för The One Last Pint.
Efter The One Last Pint följde The One Last Gin och Tonic och The One Last Kundvagnsäventyr och vips så var klockan halv fyra och det började kännas som om det knappt var värt att gå och lägga sig, det är ju ändå så jobbigt att gå upp. Så jag tillbringade de återstående 1 timme 20 minutrarna med att vara vaken och ha ångest för att jag inte sov att bråka med Alberto vem av oss som pratar mest, han påstår att det är jag, men jag vet att det är han.
Tio i fem gick jag så upp och ville ungefär dö. När taxin ringde och stod nedanför var jag ännu i badrummet. Jag åkte till flygplatsen, övertygad om att jag var i alldeles för god tid. Överraskas av den fullaste flygplatsen jag varit med om, säkerhetskontrollkön var över hundra meter. Snoozar på en bänk, får nackspärr, planet är försenat, är nervös över att jag ska missa mitt byte i London, somnar innan planet hinner lyfta, vaknar på engelsk mark, riksförvirrad. Köar mera, snoozar mera. Kommer slutligen fram till Sverige, utmattad.
Efter en kvick helylle familjemiddag med familjen plus farmor åker jag och hämtar Filippa som just kommit hem från Ghana och så far vi vidare på förfest hos allas vår Emma, det var hemåtervändartema :) Hemskt trevligt, men jag var så trött som jag aldrig varit. Filippas absurt stora säng och Filippa och Eddie verkade helt plötsligt mycket mer lockande än ett stört fullt (i alla bemärkelser) Satin. Så jag tänkte att det är okej att banga, det är ju jul, och sålde min biljett.
Så kom jag hem till min säng, fruktansvärt trött, fruktansvärt förvirrad över alltings vanlighet och naturlighet och okrystadhet (?).
Resten av veckan var för busy för att kunna sammanfattas. Summan av kardemummman; surreal - but nice.
Igår kom vi då hem hit och storhandlade och storstädade, alltså verkilgen på gnugga-listerna-med-dammtrasa-nivån och bytte lakan. För andra gången sen vi flyttade in och första gången sen vecka 44. HAHA. Vi är så stört äckliga. Sen kollade vi på film i sängen, jag och Johanna, och var världens gladaste och bästa sambos.
Idag har jag jobbat elva timmar med rullstolsflickorna. Det var jättejobbigt. Jag tänkte att det inte ens var värt pengarna, även fast det var lördag och OB. Nu är jag hemma och tycker synd om mig själv för att jag måste tillbaka till bajs-Dun Laoghaire igen imorgon för ett 22-timmars skift och för att jag är så ouppstyrd och för att det susar i mina öron av förkylning och flygplan.
Kommentarer
Trackback
