Söndag 9 dec i Dublin
Igår när jag kom hem, eller idag när jag kom hem. Beror ju på hur man ser det. Glömde jag såklart att vår hall läcker. Det slutar med att jag lyckas sparka iväg hinken så allt vatten flyger ut och landar över mig. Skjut mig.
Christmas Carrols igår var faktiskt otroligt tråkigt. Kören var en liten fjuttig kör, danserna var hemska och teatern kändes som en skolteater. Men jag och Milla log vackert och sa till Pinja att det var jätte fint. Sedan gick vi ut med Corrados kompisar för att fira hans födelsedag. Det var en trevlig kväll, många som följde med, och efter ett tag insåg vi att det var inte så många som kände varandra egentligen. Men allt var trevligt ända tills jag kom in i vår hall....
Dom har lovat att laga läckan imorgon men vem vet. Igår kom dom och såga sönder hela taket så det är ett stort hål där, så dom kanske är nöjda så.
Christmas Carrols igår var faktiskt otroligt tråkigt. Kören var en liten fjuttig kör, danserna var hemska och teatern kändes som en skolteater. Men jag och Milla log vackert och sa till Pinja att det var jätte fint. Sedan gick vi ut med Corrados kompisar för att fira hans födelsedag. Det var en trevlig kväll, många som följde med, och efter ett tag insåg vi att det var inte så många som kände varandra egentligen. Men allt var trevligt ända tills jag kom in i vår hall....
Dom har lovat att laga läckan imorgon men vem vet. Igår kom dom och såga sönder hela taket så det är ett stort hål där, så dom kanske är nöjda så.
Det är dagen efter finska "festen" och det läcker i vår hall
Jag sitter och lyssnar på Amelie Soundtracket, jag tror seriöst inte det finns något bättre soundtrack i världen. Jag älskar det. Mitt rum ser förjävligt ut, det regnar, jag vägrar gå ner på staden för folk är tokiga nu när det är jul. Det enda jag vill är att läsa min kära Harry Potter, dock vågar jag inte läsa den för då tar den ju slut. Det är en jobbig känsla.
Det droppar från hallen. Det regnar nämligen in här, kul va? Typiskt Irland, förut har vi skrattat åt våra vänner som har haft vattenläckor överallt. Nu har turen kommit till oss. Och som om inte det vore nog ska dom nu också höja hyran här. Skjut mig.
Igår var den omtalade finska festen. När jag slutat gick jag och mötte upp Milla, sedan gick vi till Tesco för att handla till bålen. Väl inne på Tesco hinner vi också med att bråka. Milla blir sur på mig för att jag är så sur för att vi ska ha en jäkla finsk fest. Detta gör såklart att jag blir ännu surare när någon klagar på att man är sur. Så jag blir jätte tjurig och Milla ger upp. Sen när vi kommer hem är jag glad igen.
Förlåt Milla, jag är sjuk, slå mig nästa gång!
Hur som helst var festen intressant, i början kändes det katastrof. Milla och jag satt i soffan, drack vår bål och ville mest där ifrån, vi väntade bara på att någon skulle snabbspola hela festen. Pinja försökte para ihop mig och Milla med två polacker som var deras gammla flatmates. Totalt misslyckat eftersom dom var pesten själva. Stackars Pinja, hon försöker få oss att lugna ner oss och vara hemma lite mer, eller iaf inte festa så mycket. Stackars stackars Pinja, det du försöker med är lönlöst. Festen slutade iaf runt elva/tolv. Vissa var trevligare än andra, finsk frågesport var inte min grej. Jag förstörde för vårt lag, dom ville så gärna ha med mig för jag är Svensk, dock visste dom inte att jag vet mer om matlagning än om Finland, vilket säger ganska mycket. Ingenting.
Ikväll ska vi gå på Christmas Carrols i Pinja & Hannus kyrka, eftersom vi är så trevliga har vi inte sagt nej. Efter det ska vi springa till Colorado och dom andra för att fira hans födelsedag. Dagen kan bli spännande. Om Milla kommer komma hem dvs. Just nu är hon ute i regenet och cyklar. Pinja lånade ut sin cykel till henne, jag har lovat att ringa till polisen om hon inte är hemma innan halv tre, då är hon troligen död. Det är vänstertrafik, folk är galna här samt att det är julkaos. Milla lämna mig inte nu är du snäll. Inte bara för att det läcker i vår hall utan också för att jag kommer sakna dig.
Puss gott folk nu ska jag gå in i Harry Potter.
Onsdag utan sömn
Pinja står i köket här bredivd och lagar mat inför den finska festen imorgon, jag sitter här bredvid och är dj, det är min uppgift här i vår lilla familj. Egentligen borde jag hjälpa henne med att laga mat, men jag orkar inte, jag har sovit 3,5 timmar, jobbat 9 och är nära på att svimma. Jag tycker att den här soffan är otroligt skön helt enkelt.
Igår var min sista dag med Dana på jobbet, tack för det. Sämsta managern jag någonsin träffat på, det var jag som var manager i två veckor, dock var det hon som fick lönen som managern ska ha. Dagen börjar med att jag kommer till jobbet lagom glad som man är klockan sju på morgonen, det första hon säger till mig är "Hey chicken", jag blänger på henne, hon ser osäker ut, jag blänger ännu mer, sen säger hon att jag ser ut som en "chicken" med mitt gula hår, resten av dagen var jag alltså "chicken" och inte Johanna. Tack. Väx upp kvinna för fan! När dagen var slut och vi skulle skilljas ville hon kramas hejdå, jag klappade henne vacker på huvudet och sa att det var trevligt att jobba med henne.
Måns ringde mig och ville hitta på något. Så han hängde med mig hem, väntade på mig när jag duschade och gjorde mig klar sedan runt sju började vår utekväll. Vi satt och drack öl på olika pubar, pratade om livet, han drog dåliga skämt, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta ibland. Efter några öl var vi lite gladare och klockan elva gick vi till Bewleys för att hämta Milla och sedan gå vidare till Crawdaddy.
Efter ett tag hade halva Bewleys kommit dit, Katta och Agnes och Dublins alla poppare. Pints för 3 ? och electro/pop gjorde kvällen. Klockan halv två slutar vi dansa och påbörjar vår promenad hem.
Efter ca 3.5 timmars sömn ringer våra alarm och både jag och Milla konstaterar att vi inte är i skick för att jobba, men har inget val så vi vandrar vacker iväg. Förutom att jag glömde att lyssna på kunderna vad dom beställde, att den trevliga Johanna som brukar prata med kunderna idag var en tråkig robot och att jag ständigt glömde vad jag just sagt, var min dag ganska bra endå.
Nu ska jag snart duscha, just nu gör jag allt för att slippa tjatet om den finska festen imorgon. Pinja frågar tusen saker, Hannu vill att jag ska vara "host" med honom imorn på frågesport dom ska ha om Finland. Jag vill bara lägga mig under täcket och vakna upp på Lördag.
Godnatt gott folk hoppas ni har ett kul liv!
Ett litet medelande riktat till Markus Medin min käre bror (om du nu läser bloggen):
Hur fan kunde du döda min sista guldfisk Jan-markos i snön?! Om du nu var så tvungen att döda den kan du ju vara snäll och spola ner den i toaletten istället för att lämna den ute i snön!
Idyllisk weekend
Hej vänner. Onsdag och sovmorgon i Millaland. Lyssnar på soundtracket till Amelie, det är som soundtracket till livet. Har just sett på två fantastiska och fantastiskt cheesy filmer som Alberto rekommenderat; "Before Sunrise" och så fortsättningen "Before Sunset". Sjukt bra. Men ganska cheesy som sagt.
Slog mig just att mitt senaste inlägg var ganska osammanhängande. T.ex. hann jag aldrig komma till punkten "bangers". Planen för torsdagen var nämligen att gå ut med Johanna och Hässleholmsflickorna och Måns och Sverker men alla flickorna bangade. Jag, som borde ha Nobelpriset i kategorin "Lura mig själv", gick hem för att "chilla lite" medan jag väntade på att Måns skulle sluta. Somnar alltså mitt i blogginlägget och vaknar av Måns sms. Det regnar. Det är kallt. Jag är trött. Jag bangade också. (Förlåt gud!)
På fredag for alltså jag och Johanna till Killarney, sydvästra Irland. Kanske världens mest ouppstyrda resa. Jag bokade vår dödsturistiga bussresa 20 min innan vi skulle ta luasen till stationen och packade en kvart innan. Vi visste liksom inte ens helt säkert vad stället hette.
Vi kom fram ganska sent, checkade in på vårt måttligt skabbiga hostel. Det kändes onekligen lite jobbigt. Det har gått lite för kort tid sedan vi var tvugna att bo på hostel alldeles för länge.
På lördagen åkte vi då på vår bussresa, vi åkte The Ring of Kerry, en känd rutt längs en nationalpark, berg och längs kusten. Sjukt fint men eftersom vädret var milt sagt ganska stormigt gick vi nog miste om några vyer som vid klart väder sägs vara helt outstanding. Bland annat hamnade jag i mitt livs värsta hagelskur, det kändes som om någin kastade grus rakt i ansiktet på mig. Det var vi, några amerikanska par i tantochfarbrorålder och så några störiga kids från vårt hostel.
Vi kom hem, frusna och trötta, tog lite siesta innan vi styrde upp oss och gick och åt trerätters på en restaurang. Mycket värt. Johanna, som pratat om kött dagligen sedan vi flyttade hit, åt en helylle söndagsmiddag bestående av kött, potatis och brunsås och jag åt aubergine med getost och couscous. Delicious.
I själva staden Killarney fanns ungefär ingenting att se, och eftersom vi skulle ta tåget hem vid två tillbringade vi förmiddagen på "Killarney Outlet Centre". Det var ett skämt. Vi hittade ingenting. Och vi är ändå ganska cheapass i själen, även om vi handlar på Urban Outfitters och Topshop här.
På tåget hem förlorade sig Johanna i Harry P och jag skrev brev. Tåget var försenat, konduktören ropade ut "Ehh we are going to be pushed to the next station" och liksom för att avleda irritationen började han ropa ut allt de sålde i restaurangvagnen "We have coffees and teas and pastries and sanwiches and candy and...". Haha.
Vi kom hem, sent omsider, och hade vår julstund då vi öppnade våra julkalenderar och kollade på de två första avsnitten av SVT:s julkalander. Extremt idylliskt. Överlag var helgen väldigt idyllisk, och det kändes bra. Situationen kändes ganska ohållbar ett tag förra veckan när jag gick ut för alldelesförmångade gången inom en vecka och jobbade hela tiden och sov alldeles för lite.
I måndags jobbade jag i Dun Laoghaire på morgonen, kom in till stan på eftermiddagen för att kolla mitt schema osv. på Bewley's. Det kändes skönt att vara tillbaka, även om det var två dar i verkligheten så kändes det som om jag varit borta minst en vecka. Skulle träffa Måns och dricka kaffe lite senare, fick sällskap av Alberto en bit på vägen och blir utsatt för världens elakaste skämt. (Han slog alla Eddies med HÄSTLÄNGDER.)
Han visar en flygbiljett Dublin-St Paulo (vilket ligger i Brasilien vilket ligger på andra sidan jorden) TORSDAG DEN 6 DECEMBER och så säger han att han har skitbråttom för han måste ju hem och packa. Jag stannar, står och gapar på Grafton Street i typ två minuter innan jag får mål i mun, och gissa vad det första jag säger är? "Men du har ju köpt biljett till Jens Lekman..?" Haha jag är så underbart rationell! Då brister det för honom och han skrattar tills han gråter och berättar att han ska åka till flygplatsen och byta biljetten och åka tillbaka i maj istället. "You should have seen the look on your face". Då slog jag honom jättehårt i ryggen. Han skrattade ännu mer. Jag tvivlar fortfarande på att jag kommit över chocken.
Fikade med Måns, klagade på kaffet, pratade om Livet och Konsten och Kärleken. Johanna kom när hon slutat, sedan gick vi hem till oss och lagade pasta med quornsås och drack vin. Agnes kom över, vi mötte upp Liv efter hennes kurs i irländska (hon är så söt och ambitiös) och gick till kyrkan som är en bar. Typiskt Måns. Han är så dåligt sällskap. Vi som bestämt att vi skulle göra något helylle, typ bowla eller gå på bio och så går vi ut i alla fall. Men det var kanske den roligaste kvällen någonsin. Det var måndag, alla ställen vi brukar gå till var stängda så vi hamnar på Q Bar. Och det var så POSH att jag höll på att kräkas. De ville inte släppa in Agnes för att hon hade "sportskor" och ingen av oss var liksom klädda glittrigt och slampigt. Jag var klädd för "eftermiddagskaffe med Måns". Och alla brudarna såg ut som... jag vet inte vad. Linn skulle ha älskat stället. Det säger väl allt antar jag?
Vi ville dansa i alla fall så vi ställde oss i mitten av dansgolvet och DANSADE. Med stora bokstäver. Först tyckte folk att vi var kul som dansade så engagerat men efter ett tag insåg de att "hey, jag tror dom driver med oss". Ah, det var härligt att slippa alla indiekids och vara poppig och alternativ på riktigt. Jag tror att jag fortfarande har träningsvärk efter alla galna moves.
Agnes sov här, vi skedade tre pers och det gick jättebra. Hon och Johanna gick upp på morgonen och till jobbet, själv låg jag horisontellt i min säng till 15.20 då jag gick upp och gick till jobbet med bara ett avbrott för filmhyrningen. Jobbet gick bra, det var kul och lagom jobbigt liksom. Johanna kom och förgyllde eftermiddagen med smoothie. Efteråt hängde jag i regnet i Temple Bar ett tag innan jag gick hem.
Ikväll ska jag jobba och efteråt styrs det onsdagsindieklubben igen ser det ut som. Take care vänner. Pussar och clementiner, Mildred Leskinjovich.
Slog mig just att mitt senaste inlägg var ganska osammanhängande. T.ex. hann jag aldrig komma till punkten "bangers". Planen för torsdagen var nämligen att gå ut med Johanna och Hässleholmsflickorna och Måns och Sverker men alla flickorna bangade. Jag, som borde ha Nobelpriset i kategorin "Lura mig själv", gick hem för att "chilla lite" medan jag väntade på att Måns skulle sluta. Somnar alltså mitt i blogginlägget och vaknar av Måns sms. Det regnar. Det är kallt. Jag är trött. Jag bangade också. (Förlåt gud!)
På fredag for alltså jag och Johanna till Killarney, sydvästra Irland. Kanske världens mest ouppstyrda resa. Jag bokade vår dödsturistiga bussresa 20 min innan vi skulle ta luasen till stationen och packade en kvart innan. Vi visste liksom inte ens helt säkert vad stället hette.
Vi kom fram ganska sent, checkade in på vårt måttligt skabbiga hostel. Det kändes onekligen lite jobbigt. Det har gått lite för kort tid sedan vi var tvugna att bo på hostel alldeles för länge.
På lördagen åkte vi då på vår bussresa, vi åkte The Ring of Kerry, en känd rutt längs en nationalpark, berg och längs kusten. Sjukt fint men eftersom vädret var milt sagt ganska stormigt gick vi nog miste om några vyer som vid klart väder sägs vara helt outstanding. Bland annat hamnade jag i mitt livs värsta hagelskur, det kändes som om någin kastade grus rakt i ansiktet på mig. Det var vi, några amerikanska par i tantochfarbrorålder och så några störiga kids från vårt hostel.
Vi kom hem, frusna och trötta, tog lite siesta innan vi styrde upp oss och gick och åt trerätters på en restaurang. Mycket värt. Johanna, som pratat om kött dagligen sedan vi flyttade hit, åt en helylle söndagsmiddag bestående av kött, potatis och brunsås och jag åt aubergine med getost och couscous. Delicious.
I själva staden Killarney fanns ungefär ingenting att se, och eftersom vi skulle ta tåget hem vid två tillbringade vi förmiddagen på "Killarney Outlet Centre". Det var ett skämt. Vi hittade ingenting. Och vi är ändå ganska cheapass i själen, även om vi handlar på Urban Outfitters och Topshop här.
På tåget hem förlorade sig Johanna i Harry P och jag skrev brev. Tåget var försenat, konduktören ropade ut "Ehh we are going to be pushed to the next station" och liksom för att avleda irritationen började han ropa ut allt de sålde i restaurangvagnen "We have coffees and teas and pastries and sanwiches and candy and...". Haha.
Vi kom hem, sent omsider, och hade vår julstund då vi öppnade våra julkalenderar och kollade på de två första avsnitten av SVT:s julkalander. Extremt idylliskt. Överlag var helgen väldigt idyllisk, och det kändes bra. Situationen kändes ganska ohållbar ett tag förra veckan när jag gick ut för alldelesförmångade gången inom en vecka och jobbade hela tiden och sov alldeles för lite.
I måndags jobbade jag i Dun Laoghaire på morgonen, kom in till stan på eftermiddagen för att kolla mitt schema osv. på Bewley's. Det kändes skönt att vara tillbaka, även om det var två dar i verkligheten så kändes det som om jag varit borta minst en vecka. Skulle träffa Måns och dricka kaffe lite senare, fick sällskap av Alberto en bit på vägen och blir utsatt för världens elakaste skämt. (Han slog alla Eddies med HÄSTLÄNGDER.)
Han visar en flygbiljett Dublin-St Paulo (vilket ligger i Brasilien vilket ligger på andra sidan jorden) TORSDAG DEN 6 DECEMBER och så säger han att han har skitbråttom för han måste ju hem och packa. Jag stannar, står och gapar på Grafton Street i typ två minuter innan jag får mål i mun, och gissa vad det första jag säger är? "Men du har ju köpt biljett till Jens Lekman..?" Haha jag är så underbart rationell! Då brister det för honom och han skrattar tills han gråter och berättar att han ska åka till flygplatsen och byta biljetten och åka tillbaka i maj istället. "You should have seen the look on your face". Då slog jag honom jättehårt i ryggen. Han skrattade ännu mer. Jag tvivlar fortfarande på att jag kommit över chocken.
Fikade med Måns, klagade på kaffet, pratade om Livet och Konsten och Kärleken. Johanna kom när hon slutat, sedan gick vi hem till oss och lagade pasta med quornsås och drack vin. Agnes kom över, vi mötte upp Liv efter hennes kurs i irländska (hon är så söt och ambitiös) och gick till kyrkan som är en bar. Typiskt Måns. Han är så dåligt sällskap. Vi som bestämt att vi skulle göra något helylle, typ bowla eller gå på bio och så går vi ut i alla fall. Men det var kanske den roligaste kvällen någonsin. Det var måndag, alla ställen vi brukar gå till var stängda så vi hamnar på Q Bar. Och det var så POSH att jag höll på att kräkas. De ville inte släppa in Agnes för att hon hade "sportskor" och ingen av oss var liksom klädda glittrigt och slampigt. Jag var klädd för "eftermiddagskaffe med Måns". Och alla brudarna såg ut som... jag vet inte vad. Linn skulle ha älskat stället. Det säger väl allt antar jag?
Vi ville dansa i alla fall så vi ställde oss i mitten av dansgolvet och DANSADE. Med stora bokstäver. Först tyckte folk att vi var kul som dansade så engagerat men efter ett tag insåg de att "hey, jag tror dom driver med oss". Ah, det var härligt att slippa alla indiekids och vara poppig och alternativ på riktigt. Jag tror att jag fortfarande har träningsvärk efter alla galna moves.
Agnes sov här, vi skedade tre pers och det gick jättebra. Hon och Johanna gick upp på morgonen och till jobbet, själv låg jag horisontellt i min säng till 15.20 då jag gick upp och gick till jobbet med bara ett avbrott för filmhyrningen. Jobbet gick bra, det var kul och lagom jobbigt liksom. Johanna kom och förgyllde eftermiddagen med smoothie. Efteråt hängde jag i regnet i Temple Bar ett tag innan jag gick hem.
Ikväll ska jag jobba och efteråt styrs det onsdagsindieklubben igen ser det ut som. Take care vänner. Pussar och clementiner, Mildred Leskinjovich.
Spontanitet och bangers
Godkväll vänner, hoppas allt är väl med er. Dublin är mörkt och kallt fast annars är allt bra. Kom precis hem från jobbet, Johanna sover, Pinja har sleepover på jobbet, Hannu badrummar. Jepp. That's vår lilla familj. Jag hade rast idag mellan fyra och sex så jag gick hem och kokade Lidlpasta med Lidlsås med Johanna och Hannu var hemma, första gången jag såg honom på kanske en vecka. Vi funderade just på hur många gånger alla fyra varit hemma OCH vakna samtidigt sen vi flyttade in. Less than ten, tror vi.
Igår var jag hemskt vaken och glad hela dagen, hade himla roligt med den nya polskan som var host med mig, Kamila. (Kamila och Milla hihi). Fick ett sms av Måns sådär på kvällskvisten där det stod att han skulle ut med sina svenska vänner som var på besök och att jag skulle med, ungefär. Och eftersom det fortfarande var mental eftermiddag för mig när jag slutade vid halv elva (eftersom jag vaknat så sent) begav jag mig ut för att leta rätt på Måns, Sverker och co. Efter lite bekymmer fann vi varandra och jag fann min nya idol; Måns bögkompis Peter. Irländsk, döpoppig, studerar konst. Randig tröja och hela kittet. Fantastisk människa.
Det var alltså jag, Måns, en stört opeppad Sverker, Peter och Peters kompis Sarah som begav oss ut till förra veckans indieklubb för att dricka tre-euros-pint med sugrör och dansa häcken av oss. Väl där träffade vi de andra svenskarna, random trevliga irländare och såklart indieeliten från Bewley's. Förutom den stört opeppade Sverker var kvällen hemskt bra, lyssnade på Peters ojande över de svenska männens skönhet och hans svårhet att komma över det faktum att Måns INTE är bög.
Alberto var onåbar som vanligt och Måns hittade någon söt kort poppig så jag fick traska hem själv den här gången i den Dublinska natten. Mycket dodgy people ute, blev förföljd av en gatusopare och en annan allmänt full man, men superkvinnan som jag är klarade jag mig galant; jag sade "Please, just leave me alone" . Mannen sade "If you want me to go, just say 'fuck off'". "Ok fuck off" sade jag. "Oh my god, how can you tell me to fuck off, you don't even know me?", varpå jag kastar ett mycket mördande ögonkast, varpå han lämnar mig ifred. "Ha ha!" tänkte jag.
Imorgon far jag och Jo på weekend till landet! Gulligt va. Take care vänner. Puss.
Igår var jag hemskt vaken och glad hela dagen, hade himla roligt med den nya polskan som var host med mig, Kamila. (Kamila och Milla hihi). Fick ett sms av Måns sådär på kvällskvisten där det stod att han skulle ut med sina svenska vänner som var på besök och att jag skulle med, ungefär. Och eftersom det fortfarande var mental eftermiddag för mig när jag slutade vid halv elva (eftersom jag vaknat så sent) begav jag mig ut för att leta rätt på Måns, Sverker och co. Efter lite bekymmer fann vi varandra och jag fann min nya idol; Måns bögkompis Peter. Irländsk, döpoppig, studerar konst. Randig tröja och hela kittet. Fantastisk människa.
Det var alltså jag, Måns, en stört opeppad Sverker, Peter och Peters kompis Sarah som begav oss ut till förra veckans indieklubb för att dricka tre-euros-pint med sugrör och dansa häcken av oss. Väl där träffade vi de andra svenskarna, random trevliga irländare och såklart indieeliten från Bewley's. Förutom den stört opeppade Sverker var kvällen hemskt bra, lyssnade på Peters ojande över de svenska männens skönhet och hans svårhet att komma över det faktum att Måns INTE är bög.
Alberto var onåbar som vanligt och Måns hittade någon söt kort poppig så jag fick traska hem själv den här gången i den Dublinska natten. Mycket dodgy people ute, blev förföljd av en gatusopare och en annan allmänt full man, men superkvinnan som jag är klarade jag mig galant; jag sade "Please, just leave me alone" . Mannen sade "If you want me to go, just say 'fuck off'". "Ok fuck off" sade jag. "Oh my god, how can you tell me to fuck off, you don't even know me?", varpå jag kastar ett mycket mördande ögonkast, varpå han lämnar mig ifred. "Ha ha!" tänkte jag.
Imorgon far jag och Jo på weekend till landet! Gulligt va. Take care vänner. Puss.
80 - and proud of it
Godmorgon vänner, nyvakna Milla som sovit 11 timmar vid tangentbordet. Är så himla nöjd och utsövd. Fast ungefär alla punkter på min Att-Fixa-Lista blir ju av uppenbara skäl ogjorda när man vaknar halv ett och börjar jobba klockan tre.
Igår fyllde då mitt fik Bewley's 80 år och vi firade med gratis kaffe, pizza och salsa åt Dublin. Hela nedervåningen var tömd på bord och stolar för att ge plats åt ett liveband och proffesionella salsadansare. Alla anställda gick omkring i likadana t-shirtar och kepsar där det stod "80 - and proud of it" (vi såg ut som McDonalds goes fotbollslag) och delade ut kaffe och pizza. På hela taget var det väldigt festlig stämning, jag stod vid min cashierdisk och dansade lite, managerna var fina och uppklädda, det var massa folk överallt. Liv tog med mig och Alberto och några polskor till Marks and Spencer för att handla mjölk till alla lattes och capuccinos för 100 euro, sen slirade vi fram med kundvagnen på Grafton Street, det var en märklig tillställning, lite som utflykt-med-klassen-stämning.
Hade en intressant diskussion med Dipak från Nepal; lycka för honom är ett hus och en fin bil, lycka för mig är frihet. Han säger att mitt tänkande är så himla ungt och västeuropeiskt, jag säger att hans är så himla asiatiskt och medelålders. Jag säger "Jag jobbar för mycket, jag hinner knappt leva". Han säger "Man måste jobba, man vet aldrig vad som händer imorgon, man måste ha sparpengar". Jag säger "Just det, man vet aldrig vad som händer imorgon, jag kanske dör". Han sade "Milla. Vi måste ta en drink någon dag". Haha.
Efter jobbet joinade jag Liv och Stina med vänner på en bar i närheten för lite häng och after-work-öl. Kände mig ärligt talat ganska sliten efter 11 timmars jobb men allt kändes bättre efter en pint och Livs cucumbervåtservetter. (Hon är som muminmamman. Eller ett mobilt apotek). Försökte inspirera Stina till att börja ragga på folk, det gick inte så bra. Haha. De följde mig hem, jag somnade ungefär inom 10 sekunder.
Igår fyllde då mitt fik Bewley's 80 år och vi firade med gratis kaffe, pizza och salsa åt Dublin. Hela nedervåningen var tömd på bord och stolar för att ge plats åt ett liveband och proffesionella salsadansare. Alla anställda gick omkring i likadana t-shirtar och kepsar där det stod "80 - and proud of it" (vi såg ut som McDonalds goes fotbollslag) och delade ut kaffe och pizza. På hela taget var det väldigt festlig stämning, jag stod vid min cashierdisk och dansade lite, managerna var fina och uppklädda, det var massa folk överallt. Liv tog med mig och Alberto och några polskor till Marks and Spencer för att handla mjölk till alla lattes och capuccinos för 100 euro, sen slirade vi fram med kundvagnen på Grafton Street, det var en märklig tillställning, lite som utflykt-med-klassen-stämning.
Hade en intressant diskussion med Dipak från Nepal; lycka för honom är ett hus och en fin bil, lycka för mig är frihet. Han säger att mitt tänkande är så himla ungt och västeuropeiskt, jag säger att hans är så himla asiatiskt och medelålders. Jag säger "Jag jobbar för mycket, jag hinner knappt leva". Han säger "Man måste jobba, man vet aldrig vad som händer imorgon, man måste ha sparpengar". Jag säger "Just det, man vet aldrig vad som händer imorgon, jag kanske dör". Han sade "Milla. Vi måste ta en drink någon dag". Haha.
Efter jobbet joinade jag Liv och Stina med vänner på en bar i närheten för lite häng och after-work-öl. Kände mig ärligt talat ganska sliten efter 11 timmars jobb men allt kändes bättre efter en pint och Livs cucumbervåtservetter. (Hon är som muminmamman. Eller ett mobilt apotek). Försökte inspirera Stina till att börja ragga på folk, det gick inte så bra. Haha. De följde mig hem, jag somnade ungefär inom 10 sekunder.
När Brown Thomas & jag blir ett
Okej, Milla sluta klaga på Brown Thomas!
En vacker dag, det må ta hur lång tid som helst, minuter, timmar, dagar, månader eller år. En vacker dag, ska jag, Johanna Ida Maria Medin bli ett med Brown Thomas. En vacker dag ska jag gå in i affären, tiden ska stanna till, alla ska kolla på mig, se mig som en gud, personalen ska kyssa mina fötter och ge mig allt jag pekar på och mannen i cylinderhatten ska bära mina kassar. En vacker dag ska jag vara där.
Detta tänker jag varje morgon när jag går förbi Brown Thomas, drömmer faller dock isär när jag kommer in i min lilla kaffeshop, tar av mig jackan och ställer mig bakom kassan i min oranga "soup time" tröja. Sedan ler jag falsk hela dagen och pratar med alla rich-bitches som kommer direkt fån lunchrummet på Brown Thomas.
Just nu är det jag som kysser deras fötter, men en vacker dag, ska det vara tvärtom.
Godhetspoäng
Hej vänner, hoppas allt är väl. Själv är jag utmattad men nöjd. Helgen var trots way to many hours i Dun Laoghaire väldigt bra, hade första lediga lördagen i mannaminne, åt takeawayfrulle med Johanna, såg på teater och åt italienskt med Hässleholmarna. Lördagkvällen var dock den tråkigaste i mitt liv. Jag och Yvonne (rullstolsflicka) målade varandras naglar (mina var röda, silvriga, rosa och glittriga) och jag somnade med huvudet lutat i handen till "Ghost Hunters" på TV och vaknade av att det dundrade ner i bordsskivan. Ge mig ett liv liksom. Jag hade allstå sleepover från lördag kl 21 till söndag kl 17. Det var ganska mastigt.
Igår förväntade jag mig att jag skulle hänga i lägenheten precis som alla andra söndagar hittills, men nono, igår fick Chiaras pappa för sig att jag skulla ta med Chiara och honom till stan. Chiara skulle nämligen ha underkläder, därför gav han mig ett presentkort på 150 euro på Brown Thomas. "Make sure she is satisfied". "Yes sir!" sade jag.
Jag vet inte hur jag ska illustrera Brown Thomas för er för att ni ska förstå vidden av pinsamheten... Men de ha Louis Vuitton-väskor i skyltfönstrena, en man i cylinderhatt som öppnar dörren och BH:ar för sisådär 78 euro styck. Och där kom jag, i mjukisbyxor, osminkad och jag hade aldrig ens vågat GÅ IN där innan. Herregud. Det slutade med att jag vägrade låta Chiara köpa den rosa-svarta-spetsiga för 80 euro (80 euro!?! Det är vad jag tjänar på Bewley's på en och en halv dag!) och att hon köpte två sporttoppar istället.
Kvällen hade jag planerat att spendera hemma men så överraskningsringde Måns och bjöd med mig på pint med Alberto och sin vän Sverker som är på besök. Vi drack öl och spelade på jukeboxen på Eamonn Doran. Sverker är förövrigt det mest ointernationella namnet jag hört. Kvällen avslutades i Castleknock med "The Office" och pasta och en mytoman till flatmate som lurade i mig att hans softairgun var en riktig pistol och att han hade försökt döda en polisman. Haha. Jag är så pinsam som går på allt.
Mitt Metrohoroskop (japp, det är också en addiction) idag sade att jag skulle få en dag som var som en "military operation" vilket stämde oroväckande bra. Vaknade, ville ungefär dö av trötthet, duschade i världens sämsta dusch och tog bussen in till stan. Svidade snabbt om till cashier och så jobbade jag till fyra. Nya polska bruden Kamila trodde jag var MANAGER. HAHA. Det var det bästa idag! Sedan hängde jag med Liv tills Johanna slutade och klistrade på klistermärken på papperskoppar, imorgon fyller Bewley's nämligen 80 år och vi ska bjuda hela stan på kaffe.
Sedan gick jag och Johanna hem, jag lagade mat och tände ljus för att muntra upp henne lite innan vi for med Pinja till Sandyford, en förort söder om stan. Där, i ett stort kallt lager möttes vi av en syn som hämtad ur jultomtens verkstad, fast utan tomtar då. Abnorma högar med paket, pysselbord och volontärer och febrilt gick igenom innehållet i varje paket för att sedan sortera dem efter kön och ålder.
Organisationen som ledde detta skickar nämligen ut otaliga mängder julklappar världen över till fattiga byar och barnhem. Snälla människor får själva fylla en skokartong med leksaker, tandborstar, godis, pennor osv och sedan slå in det för att sedan lämna in det till den här organisationen. Vi var alltså där som frivilliga för att hjälpa till att gå igenom och kategorisera paketen innan de skickas iväg till de stackars barnen.
Och det var så fint. Tänk er en yta, stort som ett klassrum, fyllt med paket med roliga saker som ska skickas till barn som kanske aldrig fått en enda present förr. Två timmar av mitt liv offrade jag. Hur jobbigt var det egentligen? Det kändes bra. För första gången på mycket länge gjorde jag något inte bara för min egen skull, något som inte var jobb eller vin eller shopping utan något... betydelsefullt. Godmänniskapoäng och stjärnor på himlen för oss. Och för alla andra snälla människor som finns.
Igår förväntade jag mig att jag skulle hänga i lägenheten precis som alla andra söndagar hittills, men nono, igår fick Chiaras pappa för sig att jag skulla ta med Chiara och honom till stan. Chiara skulle nämligen ha underkläder, därför gav han mig ett presentkort på 150 euro på Brown Thomas. "Make sure she is satisfied". "Yes sir!" sade jag.
Jag vet inte hur jag ska illustrera Brown Thomas för er för att ni ska förstå vidden av pinsamheten... Men de ha Louis Vuitton-väskor i skyltfönstrena, en man i cylinderhatt som öppnar dörren och BH:ar för sisådär 78 euro styck. Och där kom jag, i mjukisbyxor, osminkad och jag hade aldrig ens vågat GÅ IN där innan. Herregud. Det slutade med att jag vägrade låta Chiara köpa den rosa-svarta-spetsiga för 80 euro (80 euro!?! Det är vad jag tjänar på Bewley's på en och en halv dag!) och att hon köpte två sporttoppar istället.
Kvällen hade jag planerat att spendera hemma men så överraskningsringde Måns och bjöd med mig på pint med Alberto och sin vän Sverker som är på besök. Vi drack öl och spelade på jukeboxen på Eamonn Doran. Sverker är förövrigt det mest ointernationella namnet jag hört. Kvällen avslutades i Castleknock med "The Office" och pasta och en mytoman till flatmate som lurade i mig att hans softairgun var en riktig pistol och att han hade försökt döda en polisman. Haha. Jag är så pinsam som går på allt.
Mitt Metrohoroskop (japp, det är också en addiction) idag sade att jag skulle få en dag som var som en "military operation" vilket stämde oroväckande bra. Vaknade, ville ungefär dö av trötthet, duschade i världens sämsta dusch och tog bussen in till stan. Svidade snabbt om till cashier och så jobbade jag till fyra. Nya polska bruden Kamila trodde jag var MANAGER. HAHA. Det var det bästa idag! Sedan hängde jag med Liv tills Johanna slutade och klistrade på klistermärken på papperskoppar, imorgon fyller Bewley's nämligen 80 år och vi ska bjuda hela stan på kaffe.
Sedan gick jag och Johanna hem, jag lagade mat och tände ljus för att muntra upp henne lite innan vi for med Pinja till Sandyford, en förort söder om stan. Där, i ett stort kallt lager möttes vi av en syn som hämtad ur jultomtens verkstad, fast utan tomtar då. Abnorma högar med paket, pysselbord och volontärer och febrilt gick igenom innehållet i varje paket för att sedan sortera dem efter kön och ålder.
Organisationen som ledde detta skickar nämligen ut otaliga mängder julklappar världen över till fattiga byar och barnhem. Snälla människor får själva fylla en skokartong med leksaker, tandborstar, godis, pennor osv och sedan slå in det för att sedan lämna in det till den här organisationen. Vi var alltså där som frivilliga för att hjälpa till att gå igenom och kategorisera paketen innan de skickas iväg till de stackars barnen.
Och det var så fint. Tänk er en yta, stort som ett klassrum, fyllt med paket med roliga saker som ska skickas till barn som kanske aldrig fått en enda present förr. Två timmar av mitt liv offrade jag. Hur jobbigt var det egentligen? Det kändes bra. För första gången på mycket länge gjorde jag något inte bara för min egen skull, något som inte var jobb eller vin eller shopping utan något... betydelsefullt. Godmänniskapoäng och stjärnor på himlen för oss. Och för alla andra snälla människor som finns.
Bild-extra
Nu är det Söndag och jag har tagit tag i mitt liv.
Agnes & Jag bestämde oss för att ta en runda förbi "The Hub", något uteställa som Marc tipsade om, dock gick vi inte från lägenheten förens klockan kvar över ett, The Hub var stängt så vi fick nöja oss med Mezz.
Jag: Hi, is the hub closed?
Vakt: No, you just need to push the door
Jag: But it´s locked
Vakt: Yeah but you need to nock on it three times first
Jag knackar tre gånger
Vakt: NO! Not like that, like this! (Han bankar ännu hårdare)
Fem sekunder efter det skrattar alla vakter åt oss och säger att det är stängt för länge sedan.
Hur som helst blev det en trevlig kväll, gick till Supermac efter att Mezz hade stängt sina portar, köpte en Cheese & Garlic Fries, åt, var nöjda och gick hem, vi vaknade klockan idag klockan tolv av att ljuset trängde sig in genom gardinen.
Nu har jag legat i sängen hela dagen, tjurat lite, städat och Milla har kommit hem från sitt jobb. Jag har tillslut lagt in alla bilder så nu återstår bara några timmar framför datorn för att lägga upp dem.
Jag kan dock varna för att det blir lite virrigt för er eftersom vi inte tagit så mycket bilder finns det ingen röd tråd från detta kollage ni kommer få se, vi har lovat att börja ta fler bilder och ska inte bli så här sena igen med att uppdatera.
Så skåda och njut vänner, detta är Millas & Johannas liv i bilder från Dublin:
Första bilderna:
När vi sakta men säkert insåg hur det irländska systemet fungerar:
Vi tog en tripp till kusten:
Efter ett tag kom vi in i vardagen:
Eftersom vi nu bott här ett tag har vi lärt oss att leva som irländare, fest:
Nu hoppas jag kära vänner att ni är lite nöjda, jag har lite fler bilder från en fest, men det får komma i en annan bild-extra, mina ögon är suddiga och jag är för trött och behöver sova efter helgens bravader.
Simma lungt.
Agnes & Jag bestämde oss för att ta en runda förbi "The Hub", något uteställa som Marc tipsade om, dock gick vi inte från lägenheten förens klockan kvar över ett, The Hub var stängt så vi fick nöja oss med Mezz.
Jag: Hi, is the hub closed?
Vakt: No, you just need to push the door
Jag: But it´s locked
Vakt: Yeah but you need to nock on it three times first
Jag knackar tre gånger
Vakt: NO! Not like that, like this! (Han bankar ännu hårdare)
Fem sekunder efter det skrattar alla vakter åt oss och säger att det är stängt för länge sedan.
Hur som helst blev det en trevlig kväll, gick till Supermac efter att Mezz hade stängt sina portar, köpte en Cheese & Garlic Fries, åt, var nöjda och gick hem, vi vaknade klockan idag klockan tolv av att ljuset trängde sig in genom gardinen.
Nu har jag legat i sängen hela dagen, tjurat lite, städat och Milla har kommit hem från sitt jobb. Jag har tillslut lagt in alla bilder så nu återstår bara några timmar framför datorn för att lägga upp dem.
Jag kan dock varna för att det blir lite virrigt för er eftersom vi inte tagit så mycket bilder finns det ingen röd tråd från detta kollage ni kommer få se, vi har lovat att börja ta fler bilder och ska inte bli så här sena igen med att uppdatera.
Så skåda och njut vänner, detta är Millas & Johannas liv i bilder från Dublin:
Första bilderna:
När vi sakta men säkert insåg hur det irländska systemet fungerar:
Vi tog en tripp till kusten:
Efter ett tag kom vi in i vardagen:
Eftersom vi nu bott här ett tag har vi lärt oss att leva som irländare, fest:
Nu hoppas jag kära vänner att ni är lite nöjda, jag har lite fler bilder från en fest, men det får komma i en annan bild-extra, mina ögon är suddiga och jag är för trött och behöver sova efter helgens bravader.
Simma lungt.
The Swedish drug
Först vill jag be om ursäkt för min frånvaro vid datorn. Passar även på att be om ursäkt för att bilderna ännu inte kommit upp. Jag planerar att lägga upp dom imorgon men eftersom det är så många så drar jag mig för denna jobbiga uppgift.
Igår mötte jag Milla efter mitt jobb. Hon satt och pratade med Liv, det slutade med att Liv hänkade hem till oss och vi följde senare med henne på en spelning på Bewleys, Agnes från Hässleholm hakade också på. Sedan var det efterfest hos "colorado". Colorado lider av engelskan, för honom är det omöjligt att förstå, en konversation slutar med att man ger upp och han skrattar och nickar lite.
Hur som helst, Alberto och Colorado såg mitt snus, blev nyfikna och vill testa, jag förklarade biverkningarna man kan få första gången. Män som dom ska vara brydde dom sig inte om det, Alberto fattade när vi förklara att man skulle ha den underläppen. Colorado med språkproblem fattade inte och tuggade sönder snusen och svalde halva.
Kan medela att Alberto mådde dåligt efter och tyckte att "The Swedish drug" var det värsta han testat.
Och dom ska vara män?
Igår mötte jag Milla efter mitt jobb. Hon satt och pratade med Liv, det slutade med att Liv hänkade hem till oss och vi följde senare med henne på en spelning på Bewleys, Agnes från Hässleholm hakade också på. Sedan var det efterfest hos "colorado". Colorado lider av engelskan, för honom är det omöjligt att förstå, en konversation slutar med att man ger upp och han skrattar och nickar lite.
Hur som helst, Alberto och Colorado såg mitt snus, blev nyfikna och vill testa, jag förklarade biverkningarna man kan få första gången. Män som dom ska vara brydde dom sig inte om det, Alberto fattade när vi förklara att man skulle ha den underläppen. Colorado med språkproblem fattade inte och tuggade sönder snusen och svalde halva.
Kan medela att Alberto mådde dåligt efter och tyckte att "The Swedish drug" var det värsta han testat.
Och dom ska vara män?
Oh vi är så INDIE
Hej vänner, torsdagkväll, meteorologiskt och mentalt mörker i Millaland.
Igår var det onsdag och indiekväll med Hässleholmarna Agnes och Katta och various people från mitt jobb. Det var Måns som varit där förut och eftersom han gillade det och Måns är en man med smak tänkte vi att vi nog skulle göra det också. Och det gjorde vi :)
Jag började dagen med att snooza 25 minuter (supersyndigt) och sedan jobba. Ania, min cashierkollega var back on track och vi skvallrade hemskt mycket hela dagen (HON DEJTAR EN AV VÅRA MANAGERS), det var trevligt. Ouppstyrda brasilianaren kom till jobbet och jag försökte förgäves förhöra mig om hans - dvs våra - kvällsplaner men eftersom han glömt sin mobil i en bil förra veckan är han minst sagt svårkontaktbar. Jag gav upp bestämmandet och gick hem och sov och skickade Johanna på att Styra Upp.
Jag vaknade sådär vid halv sex, åt stulen mat från jobbet och hängde med Pinja och Johanna tills Agnes och Katta kom. Som vanligt urartade förfesten från stillsamt piffande och vinpimplande till en lätt panikdoftande kollektiv hysteri.
Vi gick till Bewley's för att möta upp Måns, brasilianaren, Alessandro samt ytterligare en italiensk kollega som heter ungefär "Colorado". Den exdryga slovakiska managern gav inte bara mig utan även de andra flickorna staff discount på Irish Coffee, det var överraskande. Han är annars av den principfasta typen. Alberto trodde att det berodde det på våra korta klänningar, haha.
Vi satt där till tolv kanske och de skulle stänga och sedan gick vi (minus Johanna som var goodgirl och gick hem) till indiestället och efter många om och men kom slutligen allesammans in. Och så drack vi billiga pints med sugrör och slogs om plats på dansgolvet med alla Dublins övriga indiekids. Fruktansvärt trevligt.
Tyvärr bodde alla andra förutom jag och Måns busslångtbort så de var tvugna att ta sista nattbussen vid två så vi var kvar och så gick vi hem i den Dublinska natten, det var kallt, det regnade. Allt var som i en reklamfilm för Irland.
Imorse vaknade jag 08.25, dvs 35 minuter innan jag började. Dagen var ganska bister men jag överlevde. Kaffe kaffe och kaffe. Kom hem och sov. Nu har vi kokat pasta, J duschar, vi väntar på Agnesbesök, snart måste jag tvätta för att sedan bege mig till Dun Laoghaire och rullstolsflickorna. Life's a bitch and then you die. Haha.
Take care vänner.
Igår var det onsdag och indiekväll med Hässleholmarna Agnes och Katta och various people från mitt jobb. Det var Måns som varit där förut och eftersom han gillade det och Måns är en man med smak tänkte vi att vi nog skulle göra det också. Och det gjorde vi :)
Jag började dagen med att snooza 25 minuter (supersyndigt) och sedan jobba. Ania, min cashierkollega var back on track och vi skvallrade hemskt mycket hela dagen (HON DEJTAR EN AV VÅRA MANAGERS), det var trevligt. Ouppstyrda brasilianaren kom till jobbet och jag försökte förgäves förhöra mig om hans - dvs våra - kvällsplaner men eftersom han glömt sin mobil i en bil förra veckan är han minst sagt svårkontaktbar. Jag gav upp bestämmandet och gick hem och sov och skickade Johanna på att Styra Upp.
Jag vaknade sådär vid halv sex, åt stulen mat från jobbet och hängde med Pinja och Johanna tills Agnes och Katta kom. Som vanligt urartade förfesten från stillsamt piffande och vinpimplande till en lätt panikdoftande kollektiv hysteri.
Vi gick till Bewley's för att möta upp Måns, brasilianaren, Alessandro samt ytterligare en italiensk kollega som heter ungefär "Colorado". Den exdryga slovakiska managern gav inte bara mig utan även de andra flickorna staff discount på Irish Coffee, det var överraskande. Han är annars av den principfasta typen. Alberto trodde att det berodde det på våra korta klänningar, haha.
Vi satt där till tolv kanske och de skulle stänga och sedan gick vi (minus Johanna som var goodgirl och gick hem) till indiestället och efter många om och men kom slutligen allesammans in. Och så drack vi billiga pints med sugrör och slogs om plats på dansgolvet med alla Dublins övriga indiekids. Fruktansvärt trevligt.
Tyvärr bodde alla andra förutom jag och Måns busslångtbort så de var tvugna att ta sista nattbussen vid två så vi var kvar och så gick vi hem i den Dublinska natten, det var kallt, det regnade. Allt var som i en reklamfilm för Irland.
Imorse vaknade jag 08.25, dvs 35 minuter innan jag började. Dagen var ganska bister men jag överlevde. Kaffe kaffe och kaffe. Kom hem och sov. Nu har vi kokat pasta, J duschar, vi väntar på Agnesbesök, snart måste jag tvätta för att sedan bege mig till Dun Laoghaire och rullstolsflickorna. Life's a bitch and then you die. Haha.
Take care vänner.
Fy på sig Johanna!
Nu får hon faktiskt ta och lägga upp bilderna på bloggen, inte ens jag har sett dem. Upprörande. Jag är speciellt spänd på vår fotostund med Alessandro (barista på mitt jobb, italiensk, trevlig) när han gör sina fyra olika looks på Livs och Stinas fest; "sexy", "sporty", "casual" och så den sista som jag glömt. Jag själv kommer se riksmongo ut som vanligt I guess.
Har inte riktigt hunnit recover från Helgens Bravader än och imorgon bär det av igen; Måns ska ta med mig och Johanna och Hässleholmarna på indieklubb. Ska bli härligt att få vara riktigt fånigt sjutton år och poppig igen, väga upp vuxenpoängskvällarna med vin och Lidlkassarna med lite ungdom. Hehe.
I lördags var festen som sagt och i söndags jobbade jag; först med rullstolsflickorna och sedan på Bewley's och det som häll mig vaken var tanken på den kommande utsovningen på måndageftermiddagen efter jobbet. Men så igår, tio i fyra, dvs tio minuter innan jag skulle sluta, råkade jag i förbifarten lägga märke till den lilla detaljen att ingen var schemalagd på kvällen som cashier. Jag nämnde det för managern som efter 30 sekunder konstaterade två saker;
1) Jag hade rätt och;
2) Jag var den som skulle få göra det.
"I can but I don't want" sade jag. "Great. Knew we could trust you Milla".
Jag hade en timmes rast då jag förtvivlat försökte komma bort från Bewley's; jag vandrade runt bland julbelysningen och stressade människor och kände mig som en herrelös hund ungefär, exceptionellt vilsen och "Kom och ta hand om mig"-ig. Men kvällen slutade bra i alla fall, vi var ett bra team som jobbade, allt flöt bra, folk var snälla. Efter jobbet såg vi "Open your eyes" - den spanska versionen på "Vanilla Sky". Har inte riktigt kommit fram till vilken som var bäst än. Hittade den på en FANTASTISK butik där de hyr ut filmer från alla andra länder förutom USA, ungefär. Någons finsk eller svensk hylla hade de inte, vilket var en besvikelse.
Imorse försov jag mig grovt och kom hem till lägenheten klockan ett; klockan två skulle jag vara ute i en helt annan förort för att göra en "medical check" för mitt jobb med rullstolsflickorna. Vilket innebar att jag hade ca 8 minuter på mig att duscha och klä mig. Jag och Johanna har varit stört upptagna/lata/kombination av båda lately så vi har inte tvättat på en vecka så jag stal hennes sista rena underkläder (vilket visade sig vara hennes favoriter. FÖRLÅT älskling!) eftersom jag inte hade några egna rena. Men that's what friends are for tänker jag.
Men jag hann i tid - dra på trissor! - och jag var "healthy", trots vin och mycket jobb. Och jag såg solen! Jag kände mig som en mullvad som grävt sig upp till markytan när solen bröt igonom molnen för första gången i november. Smärta och skönhet.
Kvällen tillbringades på Bewley's som cashier och även idag var jag konstigt peppad. Antagligen beroende på sömnunderskott i kombination med koffeinöverskott. Men gud var med mig! Jag hann inte äta på hela dagen eftersom jag var tvungen att åka ut till "Well At Work" eller vad det nu hette ute i ingenstans för att göra syntest och böja lite på knäna och svara på frågor, men som genom ett underverk fick jag och Alberto en pizza nummer 7 att dela på av köket alldeles gratis (vilket råkar vara vår asoluta favorit) pga felbeställning. VILKET ALDRIG HÄNT TIDIGARE. Och jag förvirrade självklart till det med två bord idag; en kund råkade av misstag betala för någon annan men som av ett underverk skillde det 10 cent mellan borden. VAD ÄR ODDSEN?
Och så fick jag sällskap av en kock från jobbet (kategorin stor svart man) en bit på vägen hem, det var trevligt, och när jag kom hem var Agnes här på överraskningsbesök och så ringde Anna.
Ja. En Bra Dag helt enkelt.
Vänner. Lev väl. För det gör vi. Hjärtinnerliga hälsningar Milla (och den numera sovande Johanna). Take care.
Har inte riktigt hunnit recover från Helgens Bravader än och imorgon bär det av igen; Måns ska ta med mig och Johanna och Hässleholmarna på indieklubb. Ska bli härligt att få vara riktigt fånigt sjutton år och poppig igen, väga upp vuxenpoängskvällarna med vin och Lidlkassarna med lite ungdom. Hehe.
I lördags var festen som sagt och i söndags jobbade jag; först med rullstolsflickorna och sedan på Bewley's och det som häll mig vaken var tanken på den kommande utsovningen på måndageftermiddagen efter jobbet. Men så igår, tio i fyra, dvs tio minuter innan jag skulle sluta, råkade jag i förbifarten lägga märke till den lilla detaljen att ingen var schemalagd på kvällen som cashier. Jag nämnde det för managern som efter 30 sekunder konstaterade två saker;
1) Jag hade rätt och;
2) Jag var den som skulle få göra det.
"I can but I don't want" sade jag. "Great. Knew we could trust you Milla".
Jag hade en timmes rast då jag förtvivlat försökte komma bort från Bewley's; jag vandrade runt bland julbelysningen och stressade människor och kände mig som en herrelös hund ungefär, exceptionellt vilsen och "Kom och ta hand om mig"-ig. Men kvällen slutade bra i alla fall, vi var ett bra team som jobbade, allt flöt bra, folk var snälla. Efter jobbet såg vi "Open your eyes" - den spanska versionen på "Vanilla Sky". Har inte riktigt kommit fram till vilken som var bäst än. Hittade den på en FANTASTISK butik där de hyr ut filmer från alla andra länder förutom USA, ungefär. Någons finsk eller svensk hylla hade de inte, vilket var en besvikelse.
Imorse försov jag mig grovt och kom hem till lägenheten klockan ett; klockan två skulle jag vara ute i en helt annan förort för att göra en "medical check" för mitt jobb med rullstolsflickorna. Vilket innebar att jag hade ca 8 minuter på mig att duscha och klä mig. Jag och Johanna har varit stört upptagna/lata/kombination av båda lately så vi har inte tvättat på en vecka så jag stal hennes sista rena underkläder (vilket visade sig vara hennes favoriter. FÖRLÅT älskling!) eftersom jag inte hade några egna rena. Men that's what friends are for tänker jag.
Men jag hann i tid - dra på trissor! - och jag var "healthy", trots vin och mycket jobb. Och jag såg solen! Jag kände mig som en mullvad som grävt sig upp till markytan när solen bröt igonom molnen för första gången i november. Smärta och skönhet.
Kvällen tillbringades på Bewley's som cashier och även idag var jag konstigt peppad. Antagligen beroende på sömnunderskott i kombination med koffeinöverskott. Men gud var med mig! Jag hann inte äta på hela dagen eftersom jag var tvungen att åka ut till "Well At Work" eller vad det nu hette ute i ingenstans för att göra syntest och böja lite på knäna och svara på frågor, men som genom ett underverk fick jag och Alberto en pizza nummer 7 att dela på av köket alldeles gratis (vilket råkar vara vår asoluta favorit) pga felbeställning. VILKET ALDRIG HÄNT TIDIGARE. Och jag förvirrade självklart till det med två bord idag; en kund råkade av misstag betala för någon annan men som av ett underverk skillde det 10 cent mellan borden. VAD ÄR ODDSEN?
Och så fick jag sällskap av en kock från jobbet (kategorin stor svart man) en bit på vägen hem, det var trevligt, och när jag kom hem var Agnes här på överraskningsbesök och så ringde Anna.
Ja. En Bra Dag helt enkelt.
Vänner. Lev väl. För det gör vi. Hjärtinnerliga hälsningar Milla (och den numera sovande Johanna). Take care.
Helgens bravader
Återigen är det söndag i lilla Dublin. Milla stressar runt på Bewleys och jag ligger i sängen och väntar på att Hannu ska lämna badrumet så jag kan ta mig en dusch. Pinja har just skällt på honom för att han sätter på värmen under natten och inte stänger av den efter sig på morgonen. Jag tror han sitter där och tjurar.
I fredags var det min och Millas 2-månaders dag, detta firades med kinamat samt ett försök att hyra film. Vi glömde dock att Irländare är korkade så vi fick inte hyra film för vi hade inte bevis på vart vi bor med oss. Det slutade med att vi kollade på en film på datorn och jag somnade klockan tio efter halva filmen.
Lördagen började med en liten sovmorgon för min del, självklart blev det inte det för Milla. Dublin har blivit grått och regnit, vi förbereder oss för vintern. Vid tre möter jag Milla på Grafton Street då vi börjar promenera mot Office, där jag slänge iväg 65 euro på ett par snygga skor. Efter lite springandes fram och tillbaka gick vi tillslut hem, lagade fiskpinnar och potatismos och började den traditionella stressen vi alltid har innan vi ska ut. Krigar om det bästa stället framför spegeln, byter kläder några gånger, fixar håret i några timmar, fifflar med örhängen. Tillslut pustade vi ut och satte oss med Måns i soffan och tog några glas vin. Konstaterade att vi var som tre gammla tanter som bara pratade om jobb, samhället och var allmänt negativa. Efter två flaskor vin ger vi oss ut i regnet och springer efter en taxi. Taxichaffisen lyssnar på hemsk disco musik och kör självklart en omväg. Tillslut anländer vi till festen i tid. Inbjudan var klockan sju, vi var där tio. Kan medela att detta är det Irländska sättet att komma till en fest, bli aldrig i tid. Då står du där själv. Hur som helst var det Liv & Stina som hade födelsedags fest, 22 och 23 år. Det var en underhållande fest med mycket roligt folk. Jag fick träffa endel av Millas jobbarkompisar, vissa var ju bättre än andra. En sak som är säker, är att folk här är väldigt öppna och trevliga, detta uppskattar vi och hoppas att det blir mer sådana fester framöver.
Vid tre sitter jag Milla och Alberto i en taxi påväg hem, halv fyra ligger Milla och jag i sängen, äter en fruitbar, jag den röda och Milla den blåa. Sedan vaknar jag klockan tolv av att sängen bredvid mig är tom, jag är törstig och lika förvirrad som alla andra söndagar. Milla är för länge sedan på jobbet.
Idag pallrade jag mig iaf upp på stan i ösregnet och fikade med Agnes och Katta, träffade Milla en snabbis och kollade när de tända julbelysningen. Inte visste jag att det krävs tre tal och en manskör för att tända belysningen här i staden. Men det var fint, och jag börjar gilla det här med julkänslan.
Jag tänkte medela nu när jag ändå sitter här att människan som forstätter vara anonym bör träda fram, Milla och jag smider hemska planer, det kommer straffa sig. Träder du inte fram kommer vi saknta men säkert pricka av vår lista av de misstänkta. Jag vill varna er alla för att detta inte kommer vara skonsamt. Så om någon vet vem denna människa är, eller har hört något om den. Kontakta oss, självklart får ni hittelön.
PS. Imorgon ska ni få ett bildextra! Ett inlägg med tusen bilder, jag vet att ni är små ivriga barn som längtar efter våra bilder men imorgon kommer dom. Håll ut!
Godnatt.
I fredags var det min och Millas 2-månaders dag, detta firades med kinamat samt ett försök att hyra film. Vi glömde dock att Irländare är korkade så vi fick inte hyra film för vi hade inte bevis på vart vi bor med oss. Det slutade med att vi kollade på en film på datorn och jag somnade klockan tio efter halva filmen.
Lördagen började med en liten sovmorgon för min del, självklart blev det inte det för Milla. Dublin har blivit grått och regnit, vi förbereder oss för vintern. Vid tre möter jag Milla på Grafton Street då vi börjar promenera mot Office, där jag slänge iväg 65 euro på ett par snygga skor. Efter lite springandes fram och tillbaka gick vi tillslut hem, lagade fiskpinnar och potatismos och började den traditionella stressen vi alltid har innan vi ska ut. Krigar om det bästa stället framför spegeln, byter kläder några gånger, fixar håret i några timmar, fifflar med örhängen. Tillslut pustade vi ut och satte oss med Måns i soffan och tog några glas vin. Konstaterade att vi var som tre gammla tanter som bara pratade om jobb, samhället och var allmänt negativa. Efter två flaskor vin ger vi oss ut i regnet och springer efter en taxi. Taxichaffisen lyssnar på hemsk disco musik och kör självklart en omväg. Tillslut anländer vi till festen i tid. Inbjudan var klockan sju, vi var där tio. Kan medela att detta är det Irländska sättet att komma till en fest, bli aldrig i tid. Då står du där själv. Hur som helst var det Liv & Stina som hade födelsedags fest, 22 och 23 år. Det var en underhållande fest med mycket roligt folk. Jag fick träffa endel av Millas jobbarkompisar, vissa var ju bättre än andra. En sak som är säker, är att folk här är väldigt öppna och trevliga, detta uppskattar vi och hoppas att det blir mer sådana fester framöver.
Vid tre sitter jag Milla och Alberto i en taxi påväg hem, halv fyra ligger Milla och jag i sängen, äter en fruitbar, jag den röda och Milla den blåa. Sedan vaknar jag klockan tolv av att sängen bredvid mig är tom, jag är törstig och lika förvirrad som alla andra söndagar. Milla är för länge sedan på jobbet.
Idag pallrade jag mig iaf upp på stan i ösregnet och fikade med Agnes och Katta, träffade Milla en snabbis och kollade när de tända julbelysningen. Inte visste jag att det krävs tre tal och en manskör för att tända belysningen här i staden. Men det var fint, och jag börjar gilla det här med julkänslan.
Jag tänkte medela nu när jag ändå sitter här att människan som forstätter vara anonym bör träda fram, Milla och jag smider hemska planer, det kommer straffa sig. Träder du inte fram kommer vi saknta men säkert pricka av vår lista av de misstänkta. Jag vill varna er alla för att detta inte kommer vara skonsamt. Så om någon vet vem denna människa är, eller har hört något om den. Kontakta oss, självklart får ni hittelön.
PS. Imorgon ska ni få ett bildextra! Ett inlägg med tusen bilder, jag vet att ni är små ivriga barn som längtar efter våra bilder men imorgon kommer dom. Håll ut!
Godnatt.
Efterlyst
Den mystiska människan som önskade bilder, som sedan hotade med att komma hit och slå mig för att jag inte orkade ladda upp och som sedan klagar när Milla var otroligt snäll och laddade upp några bilder. Vem är du?
Jag kräver att du träder fram, jag har några bilder du skulle vara väldigt intresserad av.
Hemlängtan
Hej vänner, hoppas allt är väl. Jag har allvarlig hemlängtan vänner, det är hemskt. Och alltså inte till mitt hus i Sverige utan till min säng och min Johanna och min röra på golvet.
Ni vet det här andra jobbet jag har, med rullstolsflickorna? Bara för att jag är en så himla SNÄLL människa säger jag alltid ja när de ringer och frågar om jag kan jobba och det är alltid sleepovers, dvs man sover över där, från nio på kvällen till åtta på morgonen. Och egentligen är det inte jobbigt, jag får drygt 100 euro för att hänga där, dricka te, bläddra i skvallertidningar och så lägga Yvonne i sängen. MEN MAN MÅSTE PLANERA. Man måste ha ombyteskläder och handduk och frukost och borste och jag är liksom inte så bra på sånt. Framförhållning. Ni vet.
För jag jobbar nämligen på dagarna på restaurangen och nätterna tillbringar jag där. Så jag har ungefär en timme hemma innan jag måste fara igen. Jag känner mig hemlös. Jag hatar att åka buss. Jag har haft min tandborste i väskan alltför länge och inte sovit hemma på snart fyra nätter.
Annars har veckan varit trevlig, jag har fått brev från Filippa i Ghana och igår var jag ledig på dan och gick upp vid halv tre, sedan var jag och hardcoreshoppade med Johanna. 130 euro på tre plagg på Topshop och Urban Outfitters på en timme. Galet. Igår fyllde Celine år också och jag var hemma hos henne en stund innan jobbet (jag gav henne ett paket cigg och en Happy Hippo Kinder-grej haha) och hängde med henne och hennes franska flatmates. Hon erbjöd mig en öl och blev förvånad över att jag sade nej eftersom jag skulle jobba; "But it's only one can?". Haha. Härlig inställning.
Och imorgon är jag också ledig och då ska jag och Johanna fira TVÅ MÅNADER I DUBLIN och på lördag fyller Liv 22 och vi ska på kalas.
Lev väl kära vänner. Puss.
Ni vet det här andra jobbet jag har, med rullstolsflickorna? Bara för att jag är en så himla SNÄLL människa säger jag alltid ja när de ringer och frågar om jag kan jobba och det är alltid sleepovers, dvs man sover över där, från nio på kvällen till åtta på morgonen. Och egentligen är det inte jobbigt, jag får drygt 100 euro för att hänga där, dricka te, bläddra i skvallertidningar och så lägga Yvonne i sängen. MEN MAN MÅSTE PLANERA. Man måste ha ombyteskläder och handduk och frukost och borste och jag är liksom inte så bra på sånt. Framförhållning. Ni vet.
För jag jobbar nämligen på dagarna på restaurangen och nätterna tillbringar jag där. Så jag har ungefär en timme hemma innan jag måste fara igen. Jag känner mig hemlös. Jag hatar att åka buss. Jag har haft min tandborste i väskan alltför länge och inte sovit hemma på snart fyra nätter.
Annars har veckan varit trevlig, jag har fått brev från Filippa i Ghana och igår var jag ledig på dan och gick upp vid halv tre, sedan var jag och hardcoreshoppade med Johanna. 130 euro på tre plagg på Topshop och Urban Outfitters på en timme. Galet. Igår fyllde Celine år också och jag var hemma hos henne en stund innan jobbet (jag gav henne ett paket cigg och en Happy Hippo Kinder-grej haha) och hängde med henne och hennes franska flatmates. Hon erbjöd mig en öl och blev förvånad över att jag sade nej eftersom jag skulle jobba; "But it's only one can?". Haha. Härlig inställning.
Och imorgon är jag också ledig och då ska jag och Johanna fira TVÅ MÅNADER I DUBLIN och på lördag fyller Liv 22 och vi ska på kalas.
Lev väl kära vänner. Puss.
Postpostpost-tröttheten
Godkväll vänner, hoppas allt är väl. Jag befinner mig i något oerhört spännande stadium av extrem trötthet, men liksom beyond den på något sätt, så att jag nästan känner mig normal. Jag har sovit sju timmar på två nätter och jobbat 14 på två dagar. Jag tror att jag går på de där sista energireserverna, eller kanske någon konstig signalsubstans, för Johanna - som tillbringat helgens båda dagar i vågrätt läge till sisådär sju på kvällen - är tröttare än vad jag är.
Helgen var hemskt bra i alla fall, vi har träffat bra folk och åkt mycket taxi billigt och haft flyt helt enkelt. Men nu känns det ganska skönt att det är måndag och man får vara lite lätt utslagen och vardagsdeprimerad och göra tråkiga saker igen. Haha.
Helgen var hemskt bra i alla fall, vi har träffat bra folk och åkt mycket taxi billigt och haft flyt helt enkelt. Men nu känns det ganska skönt att det är måndag och man får vara lite lätt utslagen och vardagsdeprimerad och göra tråkiga saker igen. Haha.
Vin, Whelans & Vinter
Det är lördag, det har blivit kallt här på Irland. Jag ligger under mitt täcke och hoppas på att Milla ska komma in hit och lägga sig bredvid mig. Jag vill ha värme.
Inatt hade jag värme från Milla, när jag vaknar upp, är hon borta. I sängen bredvid mig ligger, istället för milla, min mobil mina nycklar och min hårklämma. Hur de hamnat där har jag inte en aning om.
Hur som helst är det grymt kallt här i Dublin nu. Så kallt att jag och Milla funderade på att ta en taxi hem från Whelans imorse.
Igår var vi på någon spelning med Liv & Måns, detta är alltså Millas kollegor, Liv är manager och Måns är hennes bror som jobbar på cafet. Hur som helst följde vi med dom igår på Livs pojkväns spelning. Helt okej musik, trevligt att göra något annat, trevligt att bli bjuden på taxi och öl.
Efter spelningen känner vi att vi måste hitta på något, det slutar med att jag Milla och Måns åker in till staden igen för att dra en krogrunda, hamnar först på någon konstig bar, Måns och jag diskuterar lite hur killarna på stället ser ut, han hittar en kille med prickig slipps som han anser tycka se helt okej ut. Jag skrattar åt slippsen, sedan inser vi att han ser ut att jobba på Mcdonalds, 3 minuter senare säger Måns till honom att jag tycker han har fina rumpa. Tack.
15 minuter senare plankar vi in på Whelans, jag, Milla, Måns och kostymkillen.
Ytterligare 15 minuter senare sa Milla sanningen till kostymkillen, "ursäkta vi vill inte umgås med dig", två sekunder senare var han borta. Tack gode gud.
Kvällen slutar med att Måns blir för full, han kommer inte in på Whelans längre efter han varit ute, Alberto och hans störda kompis (Alberto är en kollega till Milla & Måns) försöker få in oss på en annan krog, vi misslyckas, tappar bort varandra och helt plötsligt går jag och Milla huttrande hem och funderar på en Taxi.
Vikingar som vi är har vi redan börjat planera denna kväll, det är bara helg en gång i veckan, och detta måste firas.
Inatt hade jag värme från Milla, när jag vaknar upp, är hon borta. I sängen bredvid mig ligger, istället för milla, min mobil mina nycklar och min hårklämma. Hur de hamnat där har jag inte en aning om.
Hur som helst är det grymt kallt här i Dublin nu. Så kallt att jag och Milla funderade på att ta en taxi hem från Whelans imorse.
Igår var vi på någon spelning med Liv & Måns, detta är alltså Millas kollegor, Liv är manager och Måns är hennes bror som jobbar på cafet. Hur som helst följde vi med dom igår på Livs pojkväns spelning. Helt okej musik, trevligt att göra något annat, trevligt att bli bjuden på taxi och öl.
Efter spelningen känner vi att vi måste hitta på något, det slutar med att jag Milla och Måns åker in till staden igen för att dra en krogrunda, hamnar först på någon konstig bar, Måns och jag diskuterar lite hur killarna på stället ser ut, han hittar en kille med prickig slipps som han anser tycka se helt okej ut. Jag skrattar åt slippsen, sedan inser vi att han ser ut att jobba på Mcdonalds, 3 minuter senare säger Måns till honom att jag tycker han har fina rumpa. Tack.
15 minuter senare plankar vi in på Whelans, jag, Milla, Måns och kostymkillen.
Ytterligare 15 minuter senare sa Milla sanningen till kostymkillen, "ursäkta vi vill inte umgås med dig", två sekunder senare var han borta. Tack gode gud.
Kvällen slutar med att Måns blir för full, han kommer inte in på Whelans längre efter han varit ute, Alberto och hans störda kompis (Alberto är en kollega till Milla & Måns) försöker få in oss på en annan krog, vi misslyckas, tappar bort varandra och helt plötsligt går jag och Milla huttrande hem och funderar på en Taxi.
Vikingar som vi är har vi redan börjat planera denna kväll, det är bara helg en gång i veckan, och detta måste firas.
Och ungefär såhär fullt är det. Jämt.
Visst är det ganska fint ändå..?
Och när jag ändå är på g och för en gångs skulle på BRA humör efter en hård dag på jobbet kan jag lägga upp lite bilder på det. Bewley's; mitt hem, mitt fängelse.
