Här är mina nya fantastiska örhängen och så jag
Guld, kaffe och bilder
Haha, hon är bra bitter den där Johannan. Återigen har vi en sån där vecka då vi kommunicerar via bloggen. Idag har vi även brevväxlat, när jag kom hem från jobbet imorse låg det ett brev adresserat till mig, med "älskling" i rubriken vill jag minnas. Jajamensan. Somliga har det bra.
Men vi sågs faktiskt en smutt idag, hon och Agnes kom och drack vin hos mig på jobbet. Tyvärr hann jag prata med dom ca 10 sekunder, men det var en hemskt trevlig överraskning, mitt i all torsdagshets.
Idag har jag varit på stan och köpt ett par helt enkelt GORGEOUS örhängen, de är jääääättestora och med massa pärlor och guld. En zigenarkvinna kollade på dem också, det kanske säger något om dem, haha. Men hon dissade dem för att de var så dyra, men jag, som fått "Believe in love at first sight" i min fortune cookie på facebook tog det som ett teckan på att jag skulle köpa dem ändå, och det gjorde jag.
Ni förstår, eftersom jag alltid måste ha svarta kläder på jobbet och har håret uppsatt betyder det att jag måste uttrycka all min millighet med genom något annat; och då är det liksom örhängena kvar som jag kan påverka. Och detta leder till att jag köpt stört många örhängen sen jag kom hit och de har liksom exploderat i storlek och jag börjar få allvarliga Linn-symtom; ju större och guldigare, desto bättre. Jag börjar onekligen bli lite nervös. Vad har hänt liksom? Var ska det sluta?
Och så drack jag kaffe med Pinja, jag börjar få riktigt flyt på den där kaffetieren, och det behövs, jag har blivit allvarligt koffeinaddicted sen jag började jobba på ett ställe där jag får dricka HUR MÅNGA LATTE JAG VILL.
Over and out
Men vi sågs faktiskt en smutt idag, hon och Agnes kom och drack vin hos mig på jobbet. Tyvärr hann jag prata med dom ca 10 sekunder, men det var en hemskt trevlig överraskning, mitt i all torsdagshets.
Idag har jag varit på stan och köpt ett par helt enkelt GORGEOUS örhängen, de är jääääättestora och med massa pärlor och guld. En zigenarkvinna kollade på dem också, det kanske säger något om dem, haha. Men hon dissade dem för att de var så dyra, men jag, som fått "Believe in love at first sight" i min fortune cookie på facebook tog det som ett teckan på att jag skulle köpa dem ändå, och det gjorde jag.
Ni förstår, eftersom jag alltid måste ha svarta kläder på jobbet och har håret uppsatt betyder det att jag måste uttrycka all min millighet med genom något annat; och då är det liksom örhängena kvar som jag kan påverka. Och detta leder till att jag köpt stört många örhängen sen jag kom hit och de har liksom exploderat i storlek och jag börjar få allvarliga Linn-symtom; ju större och guldigare, desto bättre. Jag börjar onekligen bli lite nervös. Vad har hänt liksom? Var ska det sluta?
Och så drack jag kaffe med Pinja, jag börjar få riktigt flyt på den där kaffetieren, och det behövs, jag har blivit allvarligt koffeinaddicted sen jag började jobba på ett ställe där jag får dricka HUR MÅNGA LATTE JAG VILL.
Over and out
Cafe Sol - den nya turitsbyrån
Okej, nu är det en väldigt irriterad Johanna som skriver. Dagen har varit näst intill perfekt. Dock finns det en sak som gör att Johanna Medin blir otroligt irriterad. Inga tappar på jobbet, inga klagande kunder och en glad Alex (hon har i vanliga fall otroliga humörsvängningar). Dock finns det en sak som gör att min dag har blivit förstörd. Rättare sagt, idag fick det mig att brista.
Alla turiter verkar tycka att Cafe Sol är någon turistbyrå, alla kunder verkar ha ett otroligt kort minne, för alla er som kommer till Cafe Sol, för alla er som bor i Dublin läs följande medelande så kanske ni underlättar mina dagar här i Dublin:
Närmasta uttagningsautomat finns på Grafton Street, nej det finns tyvärr ingen närmre, den är längst ner på Grafton Street, på höger sida, nästan vid kvinnan-med-de-stora-brösten-statyn.
Nej vi på Cafe Sol tar inte Laser-card, vi tar inte heller emot checkar för er som är dumma nog att fråga det.
Vi har inte en aning om vart underkläds-affären på Royal Hibernian way ligger.
Vi vet inte vart Peach...blablabla affären ligger heller.
Vi har inte en karta i vårt huvud så vi vet alla olika gatunamn i Dublin, så förvänta er inte att vi ska hitta till alla adresser ni letar efter.
Om ni har "Stampcard" och det är fullt, visa det INNAN ni beställer så jag slipper stå med tusen void kvitton i slutet utav dagen.
Jag tror det var allt. Så tack för mig. Hoppas ni har lärt er något nu. Och föresten, en sak till. Nej vi värmer inte upp mackorna åt er, vår idiot till chef har inte gett oss micron än, och vi häller inte i socker åt er, det får ni vacker göra själva. Slöa j*vla borgarsvin.
Alla turiter verkar tycka att Cafe Sol är någon turistbyrå, alla kunder verkar ha ett otroligt kort minne, för alla er som kommer till Cafe Sol, för alla er som bor i Dublin läs följande medelande så kanske ni underlättar mina dagar här i Dublin:
Närmasta uttagningsautomat finns på Grafton Street, nej det finns tyvärr ingen närmre, den är längst ner på Grafton Street, på höger sida, nästan vid kvinnan-med-de-stora-brösten-statyn.
Nej vi på Cafe Sol tar inte Laser-card, vi tar inte heller emot checkar för er som är dumma nog att fråga det.
Vi har inte en aning om vart underkläds-affären på Royal Hibernian way ligger.
Vi vet inte vart Peach...blablabla affären ligger heller.
Vi har inte en karta i vårt huvud så vi vet alla olika gatunamn i Dublin, så förvänta er inte att vi ska hitta till alla adresser ni letar efter.
Om ni har "Stampcard" och det är fullt, visa det INNAN ni beställer så jag slipper stå med tusen void kvitton i slutet utav dagen.
Jag tror det var allt. Så tack för mig. Hoppas ni har lärt er något nu. Och föresten, en sak till. Nej vi värmer inte upp mackorna åt er, vår idiot till chef har inte gett oss micron än, och vi häller inte i socker åt er, det får ni vacker göra själva. Slöa j*vla borgarsvin.
Omkullkastade fördomar - fast på ett bra sätt
Godkväll vänner, hoppas ni har det bra allesammans. Jag lyssnar på Manu Chao och Explosions in the sky och är nyss hemkommen från en otroligt spontan och hemskt trevlig kväll hos Celine på mitt jobb. Hon är fransyska och 23 år och sjuksöterska och första intrycket var liksom att hon var blyg och söt och snäll men nu har hon under kvällens lopp omkullkastat alla fördomar, fast på ett bra sätt. Den snälla försynta sjuksköterskan visade sig vara en electrolyssnande mansslukerska med en fransk pojkvän i Köpenhamn och en italiensk pojkvän i Dublin, fast egentligen är hon kär i en argentinare som bor i Argentina. Suck. Dessa såpor... Men det får den mestadels frånvarande röda tråden i mitt liv att framträda skarpare än... ja, jätteskarpt.
Hon spontanbjöd hem mig idag när vi jobbade ihop och vi drack cider och lyssnade på franskt och åt ris med herbs the provance i hennes vardagsrum. Hon bor i världens skabbigaste lägenhet och betalar som alla andra här bisarrt mycket pengar för den. Det var den sortens lägenhet jag trodde jag skulle komma att bo i innan jag kom till Dublin; ni vet, äckliga soffor, rökelser, flatmates som röker inomhus, affischer, enmannakök, heltäckningsmatta.
Så ni förstår fröjden när jag kom hem till vårt välstädade vita paradis. Mmm. Jag upphör aldrig att vara nöjd.
Imorgon är jag ledig på dagen, kvällen tillbringar jag i Dun Laoghaire, jag har sleepover hos rullstolskvinnorna igen. Förutom ett Viktigt Möte med en manager ska jag aktivt ligga i min säng och inte göra någonting. Morgondagens fortune cookie på Facebook säger att "A stranger will brighten your day", jag uppdaterar er om det inom kort. Sen min ipod dog har fortune cookies blivit min nya addiction, och jag lovar er, det fungerar verkligen.
Nu är jag stört trött. Nu ska jag sova.
Take care, pussar och kramar från Mildred Leskinjovich.
Förvirring
Jag har inte bloggat på länge. Detta beror främst på att jag på något väldigt konstigt sätt har varit upptagen för första gången i mitt liv känns det som.
Dock har jag varit upptagen med att göra precis ingenting. Jag kommer hur som helst inte ihåg vad jag har gjort. Detta beror defenitivt inte på alkohol utan min tillfälliga förvirring. Milla har smittat av sig på mig helt enkelt.
Nu sitter jag iaf och lyssnar på Regina Spektor, väntar på varmvattnet och funderar på om jag ska orka steka ett ägg. Det kommer jag nog fundera på tills imorgon om jag känner mig själv rätt. På tal om Regina, jag brukar spela mina skivor i butiken när jag har lite tråkigt. Kunderna brukar uppskatta det vissa kunder mer än andra.
Kund: What´s this?
Jag: Regina Spektor
Kund: I love it, It´s very sexy!
Jag vet redan att jag har bra musiksmak, men det skadar inte när andra säger det till mig. Tack för det.
Min dag idag började med att jag vaknar av Hellacopters från min mobil, (Förlåt Linn, Sexy Back får mig inte att vakna längre), stapplar mig segt till badrummet och gör mig klar för jobbet. Konstaterar att mitt hår är fettigt och att jag har stora påsar under ögonen. Inser att det tyvärr inte finns tid att göra något åt detta och går sedan iväg till jobbet. Påväg till jobbet på Grafton Street möts jag av den nya jul-belysningen, hur fint som helst. Här i Dublin har dom ju i någon månad minst pratat om julen redan och börjat göra reklam men idag kom alltså belysningen upp. Detta tackar vi för, jag tror det kommer bli en mysig stad att förbereda julen i.
På jobbet var det klagomål som härjade, inte på vårat kaffe. Utan på oss invandrare. Det kommer in en fin dam, beställer sin kaffe, hör inte vad jag säger utan hon tror jag frågar: Are you sure you afford it?, Det jag egentligen säger är 2,40. Fråga mig inte hur hon får ihop det men jag skrattar och säger nej, 2,40. Då börjar hon pladdra om att Irland var mycket bättre när det bara var Irländare i landet. Jag och Alex försökte förklara det är bra att folk från andra länder kommer och arberar, att man lär sig mycket och att båda parterna tjänar på det. Sen tyckte hon att invandrare var otrevliga som inte kysste hennes fötter när hon handla av dem, hon betalar ju faktiskt pengar till dem. När hon gått sa kunden bakom henne, kan inte någon bara ta bort henne från jorden?
Jag och Alex konstaterade sedan att vi ska erbjuda henne att ta vårt jobb, gör kaffe hela dagarna, serva kundera, le och vara artig, jobba 47,5 timmar på fem dagar och med minimum lön.
Nu ska jag ta ett bad, lägga mig och läsa och sedan sova efter att jag plockat upp min hög med kläder från golvet dvs. Föresten har jag precis bokat flyget hem Johanna Medin kommer vara i Sverige 21dec 2007 tom 28dec 2007. Ni som vill träffa mig ring då.
Ps. Personen som önskade mer bilder från Dublin, jag har lite bilder, jag har dock ingen ork, när jag får den, får du se bilderna.
Dock har jag varit upptagen med att göra precis ingenting. Jag kommer hur som helst inte ihåg vad jag har gjort. Detta beror defenitivt inte på alkohol utan min tillfälliga förvirring. Milla har smittat av sig på mig helt enkelt.
Nu sitter jag iaf och lyssnar på Regina Spektor, väntar på varmvattnet och funderar på om jag ska orka steka ett ägg. Det kommer jag nog fundera på tills imorgon om jag känner mig själv rätt. På tal om Regina, jag brukar spela mina skivor i butiken när jag har lite tråkigt. Kunderna brukar uppskatta det vissa kunder mer än andra.
Kund: What´s this?
Jag: Regina Spektor
Kund: I love it, It´s very sexy!
Jag vet redan att jag har bra musiksmak, men det skadar inte när andra säger det till mig. Tack för det.
Min dag idag började med att jag vaknar av Hellacopters från min mobil, (Förlåt Linn, Sexy Back får mig inte att vakna längre), stapplar mig segt till badrummet och gör mig klar för jobbet. Konstaterar att mitt hår är fettigt och att jag har stora påsar under ögonen. Inser att det tyvärr inte finns tid att göra något åt detta och går sedan iväg till jobbet. Påväg till jobbet på Grafton Street möts jag av den nya jul-belysningen, hur fint som helst. Här i Dublin har dom ju i någon månad minst pratat om julen redan och börjat göra reklam men idag kom alltså belysningen upp. Detta tackar vi för, jag tror det kommer bli en mysig stad att förbereda julen i.
På jobbet var det klagomål som härjade, inte på vårat kaffe. Utan på oss invandrare. Det kommer in en fin dam, beställer sin kaffe, hör inte vad jag säger utan hon tror jag frågar: Are you sure you afford it?, Det jag egentligen säger är 2,40. Fråga mig inte hur hon får ihop det men jag skrattar och säger nej, 2,40. Då börjar hon pladdra om att Irland var mycket bättre när det bara var Irländare i landet. Jag och Alex försökte förklara det är bra att folk från andra länder kommer och arberar, att man lär sig mycket och att båda parterna tjänar på det. Sen tyckte hon att invandrare var otrevliga som inte kysste hennes fötter när hon handla av dem, hon betalar ju faktiskt pengar till dem. När hon gått sa kunden bakom henne, kan inte någon bara ta bort henne från jorden?
Jag och Alex konstaterade sedan att vi ska erbjuda henne att ta vårt jobb, gör kaffe hela dagarna, serva kundera, le och vara artig, jobba 47,5 timmar på fem dagar och med minimum lön.
Nu ska jag ta ett bad, lägga mig och läsa och sedan sova efter att jag plockat upp min hög med kläder från golvet dvs. Föresten har jag precis bokat flyget hem Johanna Medin kommer vara i Sverige 21dec 2007 tom 28dec 2007. Ni som vill träffa mig ring då.
Ps. Personen som önskade mer bilder från Dublin, jag har lite bilder, jag har dock ingen ork, när jag får den, får du se bilderna.
Utpust
Sådär. Nu är allt Som Vanligt.
Besöken är hemma, jag jobbar och är inte längre ledig och jag måste gå upp på mornarna och vara trevlig och jag äter soppa och dricker kaffe och Johanna tar med fruktsallad från jobbet och Hannu och Pinja är ute på kyrkliga aktiviteter. Skönt. Förra veckans undantagstillstånd var hemskt trevligt men också lite tröttsamt.
Igår efter min picknickdate jobbade jag alltså själv för första gången med rullstolsflickorna. Jag hade "sleepover" och sov alltså i den enas lägenhet. Jag jobbade från sex igårkväll till åtta imorse och Yvonne, rullstolskvinnan, somnade halv ett så aktiv tid blev det alltså sex och en halv timme. Varav jag stekte pannkakor åt henne och kollade på tv och drack te med henne i fem och sov i sju. Och jag tjänade 232 euro. Snuskigt mycket pengar för snuskigt lite jobb.
Jag var onekligen lite nervös i början men Yvonne är en fantastiskt pedagogisk lärarinna; "No, you have to put my nightdress on before you put me in the bed" och hade ett imponerande tålamod när jag tafatt famlade med hennes kläder och tandborste. Tyvärr fick hon en metalldel av sin hissanordning i huvudet, jag är ännu lite oskillad med fjärrkontrollen, ehum, men hon skrattade bara. Herregud. Stackars kvinna som råkat ut för mig.
Imorse sprang jag alltså till bussen och åkte direkt till Bewley's och jobbade som cashier. Jag fick tre trevliga överraskningar; jag skulle inte behöva tillbaka de dryga hundra euro jag fått för mycket i lön utan de var skatteåterbäring; kvinnorna i köket som jag var lite... oense (?) med i lördags var i deras mått mätt riktigt trevliga eftersom de inte skrek på mig; och jag har äntligen fått en namnskylt. Så nu känner jag mig äntligen lite proffesionell.
Och så kom jag hem, ett dygn senare. "Wrecked" som en irländare skulle säga.
Besöken är hemma, jag jobbar och är inte längre ledig och jag måste gå upp på mornarna och vara trevlig och jag äter soppa och dricker kaffe och Johanna tar med fruktsallad från jobbet och Hannu och Pinja är ute på kyrkliga aktiviteter. Skönt. Förra veckans undantagstillstånd var hemskt trevligt men också lite tröttsamt.
Igår efter min picknickdate jobbade jag alltså själv för första gången med rullstolsflickorna. Jag hade "sleepover" och sov alltså i den enas lägenhet. Jag jobbade från sex igårkväll till åtta imorse och Yvonne, rullstolskvinnan, somnade halv ett så aktiv tid blev det alltså sex och en halv timme. Varav jag stekte pannkakor åt henne och kollade på tv och drack te med henne i fem och sov i sju. Och jag tjänade 232 euro. Snuskigt mycket pengar för snuskigt lite jobb.
Jag var onekligen lite nervös i början men Yvonne är en fantastiskt pedagogisk lärarinna; "No, you have to put my nightdress on before you put me in the bed" och hade ett imponerande tålamod när jag tafatt famlade med hennes kläder och tandborste. Tyvärr fick hon en metalldel av sin hissanordning i huvudet, jag är ännu lite oskillad med fjärrkontrollen, ehum, men hon skrattade bara. Herregud. Stackars kvinna som råkat ut för mig.
Imorse sprang jag alltså till bussen och åkte direkt till Bewley's och jobbade som cashier. Jag fick tre trevliga överraskningar; jag skulle inte behöva tillbaka de dryga hundra euro jag fått för mycket i lön utan de var skatteåterbäring; kvinnorna i köket som jag var lite... oense (?) med i lördags var i deras mått mätt riktigt trevliga eftersom de inte skrek på mig; och jag har äntligen fått en namnskylt. Så nu känner jag mig äntligen lite proffesionell.
Och så kom jag hem, ett dygn senare. "Wrecked" som en irländare skulle säga.
Söndag
Godmorgon vänner, extremt nyvakna Milla här. Jag sitter i soffan, lyssnar på Regina Spektor, dricker kaffe. Första söndagen på alltför många veckor som jag inte jobbar morgon. Jag har saknat det oerhört mycket. Alla behöver minst en i veckan för att palla med resten. Särskilt denna veckan så jag varit helt bisarrt trött hela tiden. Johanna tror att jag har någon hemlig sjukdom. Jag är dramaqueen som vanligt och inbillar mig att det är kronisk narkolepsi och att jag aldrig kommer vara otrött igen.
Inatt for alltså Marre Maräng hem till Sverige. Hela hejdåsekvensen kändes som en knasig dröm, jag och Maria står på ett dimmigt Capel Street i en kvart och väntar på taxin och pratar inte för att vi är så trötta och alla förbipasserande är på väg hem och inte på väg bort och de säger godnatt och Maria säger godmorgon.
Men hemskt trevligt var det, alltsammans. I onsdags visade jag henne staden och gjorde massa Ärenden. Vi handlade rutten frukt på fruktmarknaden och lagade wok och drack vin. Svenskorna kom och vi hängde i vårt rum eftersom H&P var hemma, det kändes som förfester med tjejerna på rummet på den Gamla Goda Tiden.
Sedan gick vi till "festen". Vi var nämligen bjudna på Halloweenfest hos våra grannar i lägenhet 2, de hade satt upp post-it-lappar på allas dörrar och vi tänkte att är det Halloween så är det och man ska ta seden där man kommer. Och så gick vi dit. Och det var ett skämt.
Hela lägenheten var nersläckt och oerhört pyntad, orangea girlanger i taket och skräckfilm som visades på projektor på väggen, på ett bord stod chips och godis a la lågstadiedisco och en SKÅL MED MASKAR. Skjut mig. Gästerna betsod av våra kroatiska grannar. Agnes och Katta var där en kvart, jag och Maria och Johanna en halvtimme för att jag är så himla snäll och inte hade hjärta att säga "Ni är konstiga, vi drar". Men kroaten från sjuan var trevlig och bjöd Johanna och Maria på fika igår när jag jobbade.
I torsdags jobbade jag för första gången på hela veckan, det var ganska trevligt för en gångs skull. Efter mitt jobb gick jag och Maria och fikade på ett fantastiskt franskt fik för jättemycket pengar, men det var det värt. Sedan mötte vi upp Johanna och gick på National Gallery och samlade kulturpoäng. På kvällen såg vi "Eastern promises" på bio, Viggo Mortensen som hårdkokt rysk maffiamördare, det var det brutalaste jag varit med om, jag ville bokstavligen kräkas.
I fredags for jag och Maria till havet och gick en mil längs stranden och det var sådär overkligt fint väder och alldeles varmt och det kändes som ett skämt att det var november. Folk badade i havet och jag tog av mig jackan. Vi åt mackor på en hed. Det var hemskt fint.
På kvällen gick vi ut och åt på en italiensk restaurang här i närheten, fett dyrt, men värt. Vin och pasta och tiramisu (som var en besvikelse). Sedan följde ett hopplöst vandrande genom stan för att hitta en trevlig pub som inte var knökfull, vi slutade på en bar som ligger i en kyrka alldeles där vi bor där grannkroaten jobbar. Sjukt snyggt. Det gillade vi.
Igår jobbade jag igen medan Maria upptäckte staden på egen hand, Johanna som lovat att ta hand om henne sov och vaknade inte när Maria lite försynt gick in i rummet. Efter jobbet gick vi på marknad i Temple Bar och sedan till Pinjas favoritmuseum, Chester Beaty Library. En gubbe som samlat på mig massa religiösa konstföremål från hela världen. Ungefär.
Och eftersom Maria skulle åka så brutalt tidigt var vi hemma igår, lagade tacos och lyssnade på Regina Spektor och somnade alla tre i den hemskt smala dubbelsängen.
Imorse vaknade jag alltså av mig själv för första gången på mycket länge. Johanna läser, Hannu har ätit upp våra tacochips. Det är mulet. Det är söndag.
Inatt for alltså Marre Maräng hem till Sverige. Hela hejdåsekvensen kändes som en knasig dröm, jag och Maria står på ett dimmigt Capel Street i en kvart och väntar på taxin och pratar inte för att vi är så trötta och alla förbipasserande är på väg hem och inte på väg bort och de säger godnatt och Maria säger godmorgon.
Men hemskt trevligt var det, alltsammans. I onsdags visade jag henne staden och gjorde massa Ärenden. Vi handlade rutten frukt på fruktmarknaden och lagade wok och drack vin. Svenskorna kom och vi hängde i vårt rum eftersom H&P var hemma, det kändes som förfester med tjejerna på rummet på den Gamla Goda Tiden.
Sedan gick vi till "festen". Vi var nämligen bjudna på Halloweenfest hos våra grannar i lägenhet 2, de hade satt upp post-it-lappar på allas dörrar och vi tänkte att är det Halloween så är det och man ska ta seden där man kommer. Och så gick vi dit. Och det var ett skämt.
Hela lägenheten var nersläckt och oerhört pyntad, orangea girlanger i taket och skräckfilm som visades på projektor på väggen, på ett bord stod chips och godis a la lågstadiedisco och en SKÅL MED MASKAR. Skjut mig. Gästerna betsod av våra kroatiska grannar. Agnes och Katta var där en kvart, jag och Maria och Johanna en halvtimme för att jag är så himla snäll och inte hade hjärta att säga "Ni är konstiga, vi drar". Men kroaten från sjuan var trevlig och bjöd Johanna och Maria på fika igår när jag jobbade.
I torsdags jobbade jag för första gången på hela veckan, det var ganska trevligt för en gångs skull. Efter mitt jobb gick jag och Maria och fikade på ett fantastiskt franskt fik för jättemycket pengar, men det var det värt. Sedan mötte vi upp Johanna och gick på National Gallery och samlade kulturpoäng. På kvällen såg vi "Eastern promises" på bio, Viggo Mortensen som hårdkokt rysk maffiamördare, det var det brutalaste jag varit med om, jag ville bokstavligen kräkas.
I fredags for jag och Maria till havet och gick en mil längs stranden och det var sådär overkligt fint väder och alldeles varmt och det kändes som ett skämt att det var november. Folk badade i havet och jag tog av mig jackan. Vi åt mackor på en hed. Det var hemskt fint.
På kvällen gick vi ut och åt på en italiensk restaurang här i närheten, fett dyrt, men värt. Vin och pasta och tiramisu (som var en besvikelse). Sedan följde ett hopplöst vandrande genom stan för att hitta en trevlig pub som inte var knökfull, vi slutade på en bar som ligger i en kyrka alldeles där vi bor där grannkroaten jobbar. Sjukt snyggt. Det gillade vi.
Igår jobbade jag igen medan Maria upptäckte staden på egen hand, Johanna som lovat att ta hand om henne sov och vaknade inte när Maria lite försynt gick in i rummet. Efter jobbet gick vi på marknad i Temple Bar och sedan till Pinjas favoritmuseum, Chester Beaty Library. En gubbe som samlat på mig massa religiösa konstföremål från hela världen. Ungefär.
Och eftersom Maria skulle åka så brutalt tidigt var vi hemma igår, lagade tacos och lyssnade på Regina Spektor och somnade alla tre i den hemskt smala dubbelsängen.
Imorse vaknade jag alltså av mig själv för första gången på mycket länge. Johanna läser, Hannu har ätit upp våra tacochips. Det är mulet. Det är söndag.
Milla goes Dublinturist
Hej vänner, natt i Dublin igen. Jag har verkligen lyckats vända totalt och uppenbarligen för evig tid på mitt dygn. Jag är helt handlingsförlamad till sådär kring sju på kvällen och nu, när klockan är tolv och alla jag känner sover sött, är jag hur vaken som helst. Känner mig som när jag var sexton och msn fortfarande var nytt och häftigt (jaja, jag var ganska sen med msn, jag medger) och jag satt uppe hela nätterna och pratade om Livet och Konsten och Kärleken till klockan fyra varje natt. Fast nu känner jag mig mest dålig för att jag inte sover.
Nu är jag alltså fruktansvärt ledig, vilket är underbart. Min familj kom i söndagskväll, så jag har hängt med dem. Igår gick vi runt på stan och drack eftermiddagsöl i the red pub i Temple Bar, och nej, Guinness är fortfarande inte gott. Suck. Typiskt mig att inbilla mig att det är lite bättre för varje gång jag dricker det.
Sedan visade jag min fantastiska arbetsplats och bokade bord för kvällen och sedan promenerade vi i St Stephens Green och den hemliga parken, som jag blev tipsad om. Det är en park som länge varit i privat ägo men som sedan öppnats för allmänheten och den är väldigt svår att hitta till, men verkligen värt besväret.
Min familj har en fantastisk tradition att alltid sova middag när vi gör våra städer, så även nu. Jag kom hem och sov en timme eller så innan min familj inkl. Johanna gick till Bewley's för att äta middag. Och det var minst sagt en konstig situtation, jag var på heeelt fel sida om cashierdisken. Det är ju JAG som ska föra notan till bordet och inte vara den som ber om den. Jag såg mina kollegor och managers och diskflickorna jobba på som vanligt medan jag drack vin och åt en schysst middag. Jag kände mig konstigt nervös hela tiden, men Johanna sade att jag skött mig fint ändå. Och så var det hemskt trevligt att min familj var där, men knasigt också. Världskrock ni vet, när världar krockar samman. När Örebro gjorde besök i Vimmerby eller nu när barndomen och Örebrolivet gör besök hos Milla den wannabe vuxne i Dublin. Bra, men konstigt.
Haha, det var kul, mina föräldrar pratade med den estinske managern, som är typ 34, och sade att han var en trevlig "pojke". Det ska jag berätta när jag kommer tillbaka. Hihi.
Efter middagen gick vi för att kolla på riverdance på ett hotell, jag var sjukt imponerad faktiskt. Min mamma har sedan dess enträget försökt få mig att börja ta danslektioner; "Tänk vad du skulle imponera på alla dina finska släktningar!". Kul att hon har så stort hopp om mina fysikaliska förmågor, jag förlorade det ungefär när jag var elva och gick på "Blandad dans; disco, bugg och cha cha" med Linn. Jag börjar tro att jag saknar en viktig del av hjärnan, även min sambalärare misstänkte det när han insåg att jag verkligen inte KAN dansa.
Idag åkte vi med en turistbuss runt stan men eftersom trafiken här är kaos som vanligt fick vi hoppa av halvvägs och grab a cab för att kunna ta oss in till stan i tid till lunchteaterföreställningen på mitt jobb. Den var väldans bra och soppan god.
Eftermiddagen spenderade jag sovandes mot min mammas axel i turistbussen. Jag kände mig väldigt ovuxen när jag blev väckt av min pappa i höjd med min gata och han sade "Här ska du gå av ". När jag kom hem somnade jag igen. Detta börjar faktiskt bli läskigt, antingen är detta att mina föräldrar är här någonslags tillbakagång mot spädbarnsstaidet eller så är det förra veckans sömnskulder jag fortfarande betalar av.
Nu ikväll har vi lagat middag och ätit tillsammans med Johanna och Hannu och Pinja. Ganska spartanskt, eftersom vi endast har fyra stolar och fem gafflar. Men det gick bra, språkkrockarna till trots. Johanna var ju den enda i sälskapet som inte pratade finska, men en guldmedalj till henne för att hon stod ut och inte gäspade alltför mycket när alla omärkligt glidit ifrån engelskan.
Imorgon far familjen och in kommer Maria, hon ska belägra vårt vardagsrumsgolv och mitt sinne tills på söndag. Det blir trippel världskrock; Vimmerbymilla träffar Örebromilla träffar Dublinmilla. Är jag schizofren? I alla fall blir det hemskt bra, jag behöver lite av Marias stabilitet och källsortering i mitt liv.
PS. Eddie; OC-boxen är här. Du hämtade den aldrig och jag tog det som ett tecken. Du får den när jag kommer till Örebro i jul. Hata oss inte. Jag och Johanna behöver ett Projekt.
Nu är jag alltså fruktansvärt ledig, vilket är underbart. Min familj kom i söndagskväll, så jag har hängt med dem. Igår gick vi runt på stan och drack eftermiddagsöl i the red pub i Temple Bar, och nej, Guinness är fortfarande inte gott. Suck. Typiskt mig att inbilla mig att det är lite bättre för varje gång jag dricker det.
Sedan visade jag min fantastiska arbetsplats och bokade bord för kvällen och sedan promenerade vi i St Stephens Green och den hemliga parken, som jag blev tipsad om. Det är en park som länge varit i privat ägo men som sedan öppnats för allmänheten och den är väldigt svår att hitta till, men verkligen värt besväret.
Min familj har en fantastisk tradition att alltid sova middag när vi gör våra städer, så även nu. Jag kom hem och sov en timme eller så innan min familj inkl. Johanna gick till Bewley's för att äta middag. Och det var minst sagt en konstig situtation, jag var på heeelt fel sida om cashierdisken. Det är ju JAG som ska föra notan till bordet och inte vara den som ber om den. Jag såg mina kollegor och managers och diskflickorna jobba på som vanligt medan jag drack vin och åt en schysst middag. Jag kände mig konstigt nervös hela tiden, men Johanna sade att jag skött mig fint ändå. Och så var det hemskt trevligt att min familj var där, men knasigt också. Världskrock ni vet, när världar krockar samman. När Örebro gjorde besök i Vimmerby eller nu när barndomen och Örebrolivet gör besök hos Milla den wannabe vuxne i Dublin. Bra, men konstigt.
Haha, det var kul, mina föräldrar pratade med den estinske managern, som är typ 34, och sade att han var en trevlig "pojke". Det ska jag berätta när jag kommer tillbaka. Hihi.
Efter middagen gick vi för att kolla på riverdance på ett hotell, jag var sjukt imponerad faktiskt. Min mamma har sedan dess enträget försökt få mig att börja ta danslektioner; "Tänk vad du skulle imponera på alla dina finska släktningar!". Kul att hon har så stort hopp om mina fysikaliska förmågor, jag förlorade det ungefär när jag var elva och gick på "Blandad dans; disco, bugg och cha cha" med Linn. Jag börjar tro att jag saknar en viktig del av hjärnan, även min sambalärare misstänkte det när han insåg att jag verkligen inte KAN dansa.
Idag åkte vi med en turistbuss runt stan men eftersom trafiken här är kaos som vanligt fick vi hoppa av halvvägs och grab a cab för att kunna ta oss in till stan i tid till lunchteaterföreställningen på mitt jobb. Den var väldans bra och soppan god.
Eftermiddagen spenderade jag sovandes mot min mammas axel i turistbussen. Jag kände mig väldigt ovuxen när jag blev väckt av min pappa i höjd med min gata och han sade "Här ska du gå av ". När jag kom hem somnade jag igen. Detta börjar faktiskt bli läskigt, antingen är detta att mina föräldrar är här någonslags tillbakagång mot spädbarnsstaidet eller så är det förra veckans sömnskulder jag fortfarande betalar av.
Nu ikväll har vi lagat middag och ätit tillsammans med Johanna och Hannu och Pinja. Ganska spartanskt, eftersom vi endast har fyra stolar och fem gafflar. Men det gick bra, språkkrockarna till trots. Johanna var ju den enda i sälskapet som inte pratade finska, men en guldmedalj till henne för att hon stod ut och inte gäspade alltför mycket när alla omärkligt glidit ifrån engelskan.
Imorgon far familjen och in kommer Maria, hon ska belägra vårt vardagsrumsgolv och mitt sinne tills på söndag. Det blir trippel världskrock; Vimmerbymilla träffar Örebromilla träffar Dublinmilla. Är jag schizofren? I alla fall blir det hemskt bra, jag behöver lite av Marias stabilitet och källsortering i mitt liv.
PS. Eddie; OC-boxen är här. Du hämtade den aldrig och jag tog det som ett tecken. Du får den när jag kommer till Örebro i jul. Hata oss inte. Jag och Johanna behöver ett Projekt.
En heldag i sängen
Du gör min dag mannen.
Klockan är 15:39, det regnar i Dublin, och jag har fortfarande inte lämnat sängen. För tio timmar sedan landade jag precis i sängen.
Som vanligt jobbar Milla på helgerna och jag är ledig, och som jag gjort de senaste helgerna gick jag ett varv på stan för att muntra upp mig själv lite. Hittade en tröja på Urban Outfitters, jo tack den är fin och jag är nöjd, precis vad jag ville ha.
Och som alla andra helger när Milla jobbar, får jag börja förfesten innan henne. Denna gång åkte jag till Finlgas för att konversera med flickorna från Hässleholm, samt att smaka på de australiensiska druvorna.
Återigen som vi alltid lyckas med när vi är där, glömme vi tiden och det slutar med att vi får springa för att inte missa sista bussen. Väl inne i stan mötte Milla upp oss och vi begav oss till Templebar för att dansa. Dock var det sämst musik, folk var utklädda till hemska saker, jag hatar halloween, alltså hatar jag alla människor som klär ut sig på halloween. Detta ledde såklart till att jag fullkomligt hatade killen med masken som hela tiden skulle dansa med oss, jag hatade karatekillen, jag hatade Johnny Depp och jag hatade frankenstein själv. Efter 15 minuter stog vi återigen på gatan och funderade på vart vi skulle ta vägen.
Det slutade med att vi besökte Whelans igen, smet in gratis, dansade till 2:30 och sedan var det den långa prommenaden hem.
Nu ligger jag alltså här, lyssnar på min musik, borde gå upp och städa och tvätta men jag orkar inte, det är mycket jag borde idag men jag väntar med det. Nu ska jag sova lite till, lägga mig i badet, sedan ev gå och handla, om jag orkar.
Gonatt gott folk
Klockan är 15:39, det regnar i Dublin, och jag har fortfarande inte lämnat sängen. För tio timmar sedan landade jag precis i sängen.
Som vanligt jobbar Milla på helgerna och jag är ledig, och som jag gjort de senaste helgerna gick jag ett varv på stan för att muntra upp mig själv lite. Hittade en tröja på Urban Outfitters, jo tack den är fin och jag är nöjd, precis vad jag ville ha.
Och som alla andra helger när Milla jobbar, får jag börja förfesten innan henne. Denna gång åkte jag till Finlgas för att konversera med flickorna från Hässleholm, samt att smaka på de australiensiska druvorna.
Återigen som vi alltid lyckas med när vi är där, glömme vi tiden och det slutar med att vi får springa för att inte missa sista bussen. Väl inne i stan mötte Milla upp oss och vi begav oss till Templebar för att dansa. Dock var det sämst musik, folk var utklädda till hemska saker, jag hatar halloween, alltså hatar jag alla människor som klär ut sig på halloween. Detta ledde såklart till att jag fullkomligt hatade killen med masken som hela tiden skulle dansa med oss, jag hatade karatekillen, jag hatade Johnny Depp och jag hatade frankenstein själv. Efter 15 minuter stog vi återigen på gatan och funderade på vart vi skulle ta vägen.
Det slutade med att vi besökte Whelans igen, smet in gratis, dansade till 2:30 och sedan var det den långa prommenaden hem.
Nu ligger jag alltså här, lyssnar på min musik, borde gå upp och städa och tvätta men jag orkar inte, det är mycket jag borde idag men jag väntar med det. Nu ska jag sova lite till, lägga mig i badet, sedan ev gå och handla, om jag orkar.
Gonatt gott folk
Lördag igen
Hej vänner, lördag igen. Jösses flickor, imorgon firar jag och Johannan sex veckor i Dublin. Helt sjukt. Det känns som om jag bott här extremt mycket längre.
Well, ses sist har jag jobbat JÄTTEMYCKET, 55 timmar kommer det sluta på denna veckan. Det beror på att jag började det nya jobbet igår, som personlig assistent åt de rullstolsbundna flickorna. Jag började där igår, jag var lite nervös sådär, jag har ju inte alltför positiva minnen av mitt första möte med Magda, aspergerkvinnan som jag var ledsagare åt. Men det gick hemskt bra, alla var snälla och flickorna själva drog skämt för att lätta upp stämningen när jag skulle hjälpa till att duscha dem, vilket var skönt eftersom jag kände mig milt sagt ganska generad.
"How do I look today?" frågade en av dem imorse när hon satt i sin duschrullstol och jag duschade henne. "Ehh, fine" sade jag, vad fan ska man svara på det liksom, hon är naken och förlamad från nacken och nedåt? "Drop dead gorgeous, ain't I?". Haha. Humor har de i alla fall.
Jag jobbar alltså i ett projekt som ska få handikappade människor ut från instutionerna till samhället och dessa två flickor bor alltså i varsin egen lägenhet i ett vanligt hyreshus och vi är där för att hjälpa dem med allt de behöver hjälp med, dvs. det mesta; de är rätt klara i huvudet, en av dem är lite lätt förståndshandikappad men den andra är precis som vem som helst, så vi är där för att mata, duscha, umgås etc.
I alla fall är jag ganska utarbetad nu men som tur är jobbar jag bara typ 12 timmar nästa vecka, vilket är fantastiskt bra med tanke på mina besök. Som vanligt har jag mycket storslagna planer.
Igår var jag och Johanna på bio med Pinja, vi såg en irländsk film som heter "Garage". Den var väldigt konstnärlig och hemskt djup, och ni vet, jag är ju ganska fånig och faller för sånt. Men denna var så deprimerande att jag mest ville gå därifrån, jag blev så illa berörd, och jag som för en gångs skull var på happy-endig-humör...
Nu har jag just kommit hem från jobbet, det var ganska kul idag faktiskt. Det var ganska lugnt så jag och Gránnie (uttalas "gronya". Sade jag att irländska är fullständigt utan logik?) diskuterade subkulturer (hon trodde jag var en sån som gick på RnB-klubbar???!!!?? GER JAG ETT SÅNT INTRYCK????) och skrattade åt den roligaste bokningen någonsin; 35 JÄTTEFULA killar, kategorin nördiga fotbollssupportrar, alla med blonderat hår i helt bisarra frisyrer. Höll på att dö av skratt varje gång de passerade. Den estniska managern lät mig gå hem en timme tidigare och gav mig en ros som han gjort av ett silkessnöre. Han är så cheesy att det inte är sant. Min andra ros på två veckor. Jag är ganska nöjd alltså. Haha.
Nu är jag hemma med Damien Rice och ett glas vin, väntar på att Johanna och Hässleholmsdamerna behagar dyka upp ur förorten. Suck. Börjar tröttna på enmansförfester efter jobbet på lördagarna.
PS. Jag drömde häromnatten att Patrik dödade en kattunge med bara händerna och när jag frågade varför log han. Vad tror ni det betyder?
Take care. Puss.
Fortsättning på brandlarm nr 2
Detta är ett bevis på att Irländare är dumma i huvudet.
Efter att "landlorden" lyckats stänga av larmet, går hon till alla lägenheter i byggnaden och ger ut en nyckel. Med denna nyckel kan man komma åt brandlarmet så man kan stänga av det när det går på.
För henne är det bra, hon slipper åka hit stup i kvarten för att stänga av det när det är falsklarm.
"När larmet går, knackar ni på alla lägenheter i huset för att kolla att det inte brinner, kolla sedan källaren, brinner det inte, stäng av larmet"
Jo, tjena att någon av grannarna kommer orka med det, dom kommer bara gå ner och stänga av det. Detta kommer leda till min och Millas död, så om vi inte hinner hem till jul, har det varit otroligt kul att lära känna alla, och jag älskar endel av er också. Puss gott folk.
Efter att "landlorden" lyckats stänga av larmet, går hon till alla lägenheter i byggnaden och ger ut en nyckel. Med denna nyckel kan man komma åt brandlarmet så man kan stänga av det när det går på.
För henne är det bra, hon slipper åka hit stup i kvarten för att stänga av det när det är falsklarm.
"När larmet går, knackar ni på alla lägenheter i huset för att kolla att det inte brinner, kolla sedan källaren, brinner det inte, stäng av larmet"
Jo, tjena att någon av grannarna kommer orka med det, dom kommer bara gå ner och stänga av det. Detta kommer leda till min och Millas död, så om vi inte hinner hem till jul, har det varit otroligt kul att lära känna alla, och jag älskar endel av er också. Puss gott folk.
Brandlarm nr 2
Återigen gick brandlarmet när jag var ensam här i lägenheten. Är det inte typiskt?
Återigen skulle jag dött om det vore en riktig brand. Jag kan helt enkelt inte ta det seriöst efter alla övningar jag haft.
Jag blev ju onekligen lite mer orolig när alla grannar började slå i dörrar och springa ut men jag behövde bara gå ut i trappan för att konstatera att det inte var på riktigt. Gick ett varv runt kvarteret för att inte verka dum, jag mötte endel grannar i trappan som kollade konstigt på mig, varför har inte du varit ute redan? Kommer du nu? Men jag tog ett varv, tog en cigg och agerade som om jag hade planerat det sedan innan, allt för att inte verka dum.
Nästa gång är det inte min tur att vara hemma själv när larmet går, det får faktiskt någon annan vara.
Nytt inlägg
Hej vänner, hoppas allt är väl med er.
Nu är det natt i Dublin och onsdag, mitt lilla hushålle sover, jag mailar, läser era bloggar och lyssnar på smäktande kärleksballader på lokalradion.
Sedan sist har vi varit och fikat hos Hässleholmsflickorna ute i Finglas, norr om stan. Lägenheten hade verkligen potential men precis som det mesta andra här, fungerar det liksom inte riktigt. De hade en vattenläcka i taket, den dök upp första veckan i lägenheten och ägaren verkar inte riktigt orka bry sig. Det hela har slutat med en massiv mögelattack på hela taket, en kökshandduk-stekpanne-anordning vid väggen för att samla ihop vattnet som rinner längs väggen och så en stor soptunna mitt på vardagsrumsgolvet som samlar ihop det droppande. That's Ireland i ett nötskal.
Annars var det hemskt trevligt, vi drack te och åt äppelkaka och pratade om livet.
Vi kom hem vid tio och eftersom vi alltid har så JÄKLA DÅLIG FRAMFÖRHÅLLNING skulle vi såklart tvätta då, eller jag alltså, eftersom Johanna ska upp så förgrömmat tidigt jämt. Det var en bister väntan på tvättmaskinen, jag hade sovit alldeles för lite igen och jobbat på tok för mycket.
I måndags jobbade jag hemskt mycket igen men igår var en fin dag, vi slutade nästan samtidigt, jag och Johannan, jag satt i parken i oktobersolen och skrev brev och så gick vi och handlade och lagade middag ihop för första gången på över en vecka. Sedan gick vi ut med Pinja och hennes finska vänner som var här på besök. De var exceptionellt finska och således ganska torra och sakliga. Blonda, osminkade, praktiska. Ni vet. Åh, jag har blivit så assimilerad. Finska människor inte kan kallprata.
Sedan var jag ute i natten med en från mitt jobb och gick hem över bron, och ja, Dublin är verkligen som finast när man går över broarna, på nätterna, på mornarna.
Idag sov jag till ett, så gick jag ut i staden, pratade med Sverige i en timme för 5 euro och 13 cent. Samlade ihop en hel del prettopoäng enligt Eddie eftersom jag bar knälång kjol och mormorsstickad tröja. Stötte ihop med den sexuellt trakasserande managern på Henry Street, vi klagade på jobbet. Han är trots allt en bra människa, tillskillnad från många andra på mitt jobb. Jag handlade mat. Lagade den, för Johanna är hemskt sjuk och eländig. Pinja visade oss bilder från irländska västkusten och Indien och jag blev hemkst peppad på att resa runt här och framförallt på den 23 januari 2008.
Imorgon jobbar jag mitt sista pass som bestickpolerare, vilket är döden. Ni vet när man har så tråkigt att man vill dö? Oftast kan man ändå tänka "men om tre timmar och 42 minuter är det i alla fall slut". Man kan se ljuset i alla fall, även om det är 3 timmat och 42 minuter bort. Men när man står där, i det ångiga källaren och polerar bestick som ett annat klappmongo vill man dö för att det är så tråkigt och man kan inte se ljuset. Man kan inte känna att man någonsin kommer bli glad igen. Det är helt outhärdligt hemskt.
Men det är sista gången som sagt och eftersom jag är en så oerhört rationell människa (i de flesta avseenden) vet jag att jag kommer bli glad. Om inte annat senast på söndag när min familj kommer på besök.
Det känns stabilare nu. Jag hade några dagar av extrem förvirring, kaos, förtvivlan och fåniga leenden, jag var ute och sprang till och med, orsakat av förvirringen, men nu är det stabilare. Pust.
Nu är det natt i Dublin och onsdag, mitt lilla hushålle sover, jag mailar, läser era bloggar och lyssnar på smäktande kärleksballader på lokalradion.
Sedan sist har vi varit och fikat hos Hässleholmsflickorna ute i Finglas, norr om stan. Lägenheten hade verkligen potential men precis som det mesta andra här, fungerar det liksom inte riktigt. De hade en vattenläcka i taket, den dök upp första veckan i lägenheten och ägaren verkar inte riktigt orka bry sig. Det hela har slutat med en massiv mögelattack på hela taket, en kökshandduk-stekpanne-anordning vid väggen för att samla ihop vattnet som rinner längs väggen och så en stor soptunna mitt på vardagsrumsgolvet som samlar ihop det droppande. That's Ireland i ett nötskal.
Annars var det hemskt trevligt, vi drack te och åt äppelkaka och pratade om livet.
Vi kom hem vid tio och eftersom vi alltid har så JÄKLA DÅLIG FRAMFÖRHÅLLNING skulle vi såklart tvätta då, eller jag alltså, eftersom Johanna ska upp så förgrömmat tidigt jämt. Det var en bister väntan på tvättmaskinen, jag hade sovit alldeles för lite igen och jobbat på tok för mycket.
I måndags jobbade jag hemskt mycket igen men igår var en fin dag, vi slutade nästan samtidigt, jag och Johannan, jag satt i parken i oktobersolen och skrev brev och så gick vi och handlade och lagade middag ihop för första gången på över en vecka. Sedan gick vi ut med Pinja och hennes finska vänner som var här på besök. De var exceptionellt finska och således ganska torra och sakliga. Blonda, osminkade, praktiska. Ni vet. Åh, jag har blivit så assimilerad. Finska människor inte kan kallprata.
Sedan var jag ute i natten med en från mitt jobb och gick hem över bron, och ja, Dublin är verkligen som finast när man går över broarna, på nätterna, på mornarna.
Idag sov jag till ett, så gick jag ut i staden, pratade med Sverige i en timme för 5 euro och 13 cent. Samlade ihop en hel del prettopoäng enligt Eddie eftersom jag bar knälång kjol och mormorsstickad tröja. Stötte ihop med den sexuellt trakasserande managern på Henry Street, vi klagade på jobbet. Han är trots allt en bra människa, tillskillnad från många andra på mitt jobb. Jag handlade mat. Lagade den, för Johanna är hemskt sjuk och eländig. Pinja visade oss bilder från irländska västkusten och Indien och jag blev hemkst peppad på att resa runt här och framförallt på den 23 januari 2008.
Imorgon jobbar jag mitt sista pass som bestickpolerare, vilket är döden. Ni vet när man har så tråkigt att man vill dö? Oftast kan man ändå tänka "men om tre timmar och 42 minuter är det i alla fall slut". Man kan se ljuset i alla fall, även om det är 3 timmat och 42 minuter bort. Men när man står där, i det ångiga källaren och polerar bestick som ett annat klappmongo vill man dö för att det är så tråkigt och man kan inte se ljuset. Man kan inte känna att man någonsin kommer bli glad igen. Det är helt outhärdligt hemskt.
Men det är sista gången som sagt och eftersom jag är en så oerhört rationell människa (i de flesta avseenden) vet jag att jag kommer bli glad. Om inte annat senast på söndag när min familj kommer på besök.
Det känns stabilare nu. Jag hade några dagar av extrem förvirring, kaos, förtvivlan och fåniga leenden, jag var ute och sprang till och med, orsakat av förvirringen, men nu är det stabilare. Pust.
Pravda
Jag mår som jag förtjänar, jag har sjukt ont i huvudet idag.
Som min mor sa igår, det kommer alltid en söndag efter lördagen, jotack det märkte jag för ett tag sedan.
Tata
Som min mor sa igår, det kommer alltid en söndag efter lördagen, jotack det märkte jag för ett tag sedan.
Tata
Enmansförfest
Och nej, inte ens vid en ålder av nitton och ett halvt tycks jag ha lärt mig att vin före eyelinern inte är någon bra idé. Suck. Hur ska jag orka leva med mig själv tills jag dör?
Lördag
Nu har min helg kommit och jag är ledig. Fett skönt. Sov till tio, gick inte upp från sängen förens vid tolv och åt lite frulle, gick tillbaka och gick upp vid fyra. Chillade under täcket, kollade lite film och läste. Jag är nämligen lite små sjuk idag och tycker synd om mig själv.
Vid halv fem tog jag tag i mig själv och drog mig upp på stan för att handla kläder. Dels för att jag tyckte synd om mig själv för jag är sjuk och dels för att jag fick min fina lön igår.
Topshop som alla snackar om var skit, fattar mig inte på affären, 40 grader var det där inne, alla gick och svettades och det var ett myller av rika fina flickor, jag var på fel ställe. Så jag drog mig till H&M och köpte en tröja, senare gick ja in på en sportaffär och köpte min efterlänktade addidas tröja.
Det är nämligen så att det är sjukt många här i Dublni som går omkring i otroligt fina addidas dresser, från första dagen har jag drömt om en sådan. Så jag bestämde mig att nu fan ska jag köpa en, dock skippade jag byxorna, dom var osmikrande tighta på mig, eller jag prova dom inte men jag vet att dom skulle vara det, min rumpa är inte gjord för dom helt enkelt. Tröjan är jag helt säker på att en viss Linn Jansson skulle bli sjukt stolt över mig om hon fick se den. Den är brun och GULDIG. Jag älskar den, bästa ever. Så nu ska jag gå runt på Dublins gator och göra människor som mig avundsjuka.
"Tata" Gott folk som de rika fina flickorna säger på mitt jobb, nu ska jag laga mat, dricka vin och sedan åka till tjejerna från Hässleholm för att dricka ännu mera vin.
Vid halv fem tog jag tag i mig själv och drog mig upp på stan för att handla kläder. Dels för att jag tyckte synd om mig själv för jag är sjuk och dels för att jag fick min fina lön igår.
Topshop som alla snackar om var skit, fattar mig inte på affären, 40 grader var det där inne, alla gick och svettades och det var ett myller av rika fina flickor, jag var på fel ställe. Så jag drog mig till H&M och köpte en tröja, senare gick ja in på en sportaffär och köpte min efterlänktade addidas tröja.
Det är nämligen så att det är sjukt många här i Dublni som går omkring i otroligt fina addidas dresser, från första dagen har jag drömt om en sådan. Så jag bestämde mig att nu fan ska jag köpa en, dock skippade jag byxorna, dom var osmikrande tighta på mig, eller jag prova dom inte men jag vet att dom skulle vara det, min rumpa är inte gjord för dom helt enkelt. Tröjan är jag helt säker på att en viss Linn Jansson skulle bli sjukt stolt över mig om hon fick se den. Den är brun och GULDIG. Jag älskar den, bästa ever. Så nu ska jag gå runt på Dublins gator och göra människor som mig avundsjuka.
"Tata" Gott folk som de rika fina flickorna säger på mitt jobb, nu ska jag laga mat, dricka vin och sedan åka till tjejerna från Hässleholm för att dricka ännu mera vin.
Morgonblogg har guld i mund - eller inte
Okej, idag ska jag jobba som diskplockare. Skratta på ni bara, det gjorde alla andra när jag tillkännagav att jag skulle göra det i torsdags, när jag skred ut ur hissen iklädd svarta byxor, vinrött förkläde och grön tröja, till skillnad från mitt vanliga helsvarta. Jag skulle göra min premier som "busser" (uttalas alltså inte "busser", utan "buZZZZZer"). Visserligen är de övriga buzzzrarnas engelska inte mycket att skryta med, men att ställa sig och peka och skratta var kanske en aning övertydligt. Ja ja jag fattar att ni tycker att det är kul. När jag sedan frågade hur jag gjort ifrån mig som busser, sju timmar och sjuttonhundra "nu dör jag"-tänk senare, sade de "Du är verkligen jättebra som cashier". (Alltså det jag gör i vanliga fall).
Huruvida det är ett projekt från ledningens sida att de anställda ska "kommunicera och interagera mer med varandra om de jobbar över de imaginära gränserna" eller om det bara är ett försök att fylla ut timmarna, vet jag inte. Jag dryftade redan min första misstanke "Jag är dålig som cashier" till den estniska managern, varpå han svarade "Det handlar det verkligen inte om. Det handlar om att jag vill se dig i en tröja i storlek small". sexuellatrakasserierpåjobbet.nu.
Nu är det alltså andra och sista gången. Dagen börjar med att jag häller ut en tekopp över köksbordet/stolarna och golvet. Vad är oddsen på att jag överlever den här dagen?
Klockan är 08.35, jag ska borsta tänderna, sedan ska jag till jobbet. There is no god.
Huruvida det är ett projekt från ledningens sida att de anställda ska "kommunicera och interagera mer med varandra om de jobbar över de imaginära gränserna" eller om det bara är ett försök att fylla ut timmarna, vet jag inte. Jag dryftade redan min första misstanke "Jag är dålig som cashier" till den estniska managern, varpå han svarade "Det handlar det verkligen inte om. Det handlar om att jag vill se dig i en tröja i storlek small". sexuellatrakasserierpåjobbet.nu.
Nu är det alltså andra och sista gången. Dagen börjar med att jag häller ut en tekopp över köksbordet/stolarna och golvet. Vad är oddsen på att jag överlever den här dagen?
Klockan är 08.35, jag ska borsta tänderna, sedan ska jag till jobbet. There is no god.
Dagens Dödsstraff
Okej, jag börjar med Dagens Dödsstraff, som idag tilldelas till;
¤ AIB-banken i Irland
¤ Generalmanagern på mitt jobb
¤ Irländska skatteverket
JAG ÄR SÅ ARG. Allt har gått dåligt idag, men istället för att bli trött och missmodig har jag liksom blivit arg och energisk. ÅÅHHH Irland gör det så jäkla svårt för sig ibland, allt ska vara så förbenat krångligt hela tiden. Idag ska vår hyra vara inne, så jag tänkte betala in den från mitt internetkonto, men nähe, jag fick nämligen min lön i cash, tio minuter innan banken stängde. Så om ni såg någon svartklädd varelse susa förbi på Dublins gator för att få in pengarna på mitt konto och stå och eftersvettas på bankkontoret på Grafton Street och beklaga mig högt för alla i kön; that was me. Resten av krånglet orkar jag inte ens med att förklara.
Jag fick utlopp för en del ilska genom att nästintill slänga på luren i örat på AIB:s kundservicecenter. Jag vet att han inte är ansvarig för hela banken och inte kunde göra något osv. osv. men ibland är nog nog. Och i synnerhet eftersom mitt engelska ordförråd inte är lika välvässat som det svenska, blir det lätt att ta till... något ociviliserade metoder. Nu har jag omvandlat den resterande ilskan till mycket energisk handlingskraftighet. Nu ska vi ut och handla, sedan ska vi ut, antingen med Hässleholmsflickorna eller så ytterligare en random brasilianare som trillat in i mitt liv. Frågan är vad som återstår av handlingskrafitigheten imorgon klockan 22, när jag jobbat tretton timmar...
Men, det är bara fredag en gång i veckan, och även om det inte är det i Millaland, måste jag anpassa mig efter omgivningen. För en gångs skull.
Ta hand om er vänner, var glada. För det ska jag vara, trots bankernas ohemula öppettider och myndigheters otjänstvillighet. Cheers.
¤ AIB-banken i Irland
¤ Generalmanagern på mitt jobb
¤ Irländska skatteverket
JAG ÄR SÅ ARG. Allt har gått dåligt idag, men istället för att bli trött och missmodig har jag liksom blivit arg och energisk. ÅÅHHH Irland gör det så jäkla svårt för sig ibland, allt ska vara så förbenat krångligt hela tiden. Idag ska vår hyra vara inne, så jag tänkte betala in den från mitt internetkonto, men nähe, jag fick nämligen min lön i cash, tio minuter innan banken stängde. Så om ni såg någon svartklädd varelse susa förbi på Dublins gator för att få in pengarna på mitt konto och stå och eftersvettas på bankkontoret på Grafton Street och beklaga mig högt för alla i kön; that was me. Resten av krånglet orkar jag inte ens med att förklara.
Jag fick utlopp för en del ilska genom att nästintill slänga på luren i örat på AIB:s kundservicecenter. Jag vet att han inte är ansvarig för hela banken och inte kunde göra något osv. osv. men ibland är nog nog. Och i synnerhet eftersom mitt engelska ordförråd inte är lika välvässat som det svenska, blir det lätt att ta till... något ociviliserade metoder. Nu har jag omvandlat den resterande ilskan till mycket energisk handlingskraftighet. Nu ska vi ut och handla, sedan ska vi ut, antingen med Hässleholmsflickorna eller så ytterligare en random brasilianare som trillat in i mitt liv. Frågan är vad som återstår av handlingskrafitigheten imorgon klockan 22, när jag jobbat tretton timmar...
Men, det är bara fredag en gång i veckan, och även om det inte är det i Millaland, måste jag anpassa mig efter omgivningen. För en gångs skull.
Ta hand om er vänner, var glada. För det ska jag vara, trots bankernas ohemula öppettider och myndigheters otjänstvillighet. Cheers.
Jag har något jag måste erkänna
Jag, Johanna Ida Maria Medin, erkänner att jag har ett problem. Jag själv ser det självklart inte som ett problem, dessvärre gör nog omgivningen det.
Ni får välja själva vilket ni tycker, men shit vad kul jag har så jag tänker inte sluta, jag kan inte sluta, det har blivit som ett beroende för mig, inte som snuset, men heller inte långt därifrån.
Det är nämligen såhär, att jag Johanna Medin älskar att studera andra människor, det har jag alltid gjort. Men kanske mer på ett normalt sätt, som de flesta gör. Dock har detta intresse ökat sedan vi flyttade hit.
Eftersom vi bor i en lägenhet i centrum, där det inte är bara ett hus runt vårat hus, utan flera, där det också för ovanlighetens skull är ovanligt stora fönster i alla lägenheter till skillnad från resten av Dublin, och där folk inte verkara vara medvetna om att fönster existerar, blir det ju onekligen extra intressant att kolla.
Jag kan helt enkelt inte motså frästelsen att ta en titt då och då dagligen för att kolla vad människorna gör. Det känns som att det dagligen sitter en inbjudan vid fönstret "Välkommen att se ett smakprov på hur vi lever här i Dublin". Jag kan helt enkelt inte tacka nej till denna inbjudan och tar därför en titt dagligen.
Nu är det ju dock så att det har blivit som ett beroende för mig. Som tur är, är det bara en enda människa som kommit på mig, så jag är ju onekligen ganska duktig snokare, dessvärre är jag lite orolig att den siffran ska öka om jag inte slutar. Problemet är att jag inte vill sluta, eftersom vi har så många olika karaktärer att studera:
1. Killen på andra våningen, av utländsk härkomst längst in i hörnet, verkar totalt sakna liv. På eftermiddagarna är det ganska dött i lägenheten, oftast svart. Framåt kvällen runt åtta nio tänds det i vardagsrummet och han sätter sig vid datorn, denna dator lämnar han aldrig. Tillfällen då jag gått och druckit vatten runt fyra på natten sitter han fortfarande där, klockan sex då jag går till köket för att äta frukost sitter han fortfarande där, det finns inga tecken på att han har rört sig en millimeter. Diagnos: Skaffa ett liv.
2. Tjej runt 25 år, asiatiskt utseende, bor på tredje våningen i mitten av huset. Hon vet absolut inte hur man använder gardiner, eller ens vad det är. Hennes sovrumm är det man ser in i, vid garderoben har hon en dörr in till duschen, vilket gör det helt självklart att man byter om i sovrummet innan och efter man ska ta en dusch. Dock är min önskan att hon lärde sig dra för gardiner, Visst är det så att jag gillar att titta på folk och studera deras beetenede, men att se dem halvnakna är inte min önskan. Diagnos: Fixa gardiner, skaffa en snyggare badrock om du kan också.
3. Asiatiskt par, åldern är svår att bestämma, bor granne med asiat tjejen. Dessa två människor verkar dricka på tok för mycket redbull. Dom hoppar upp och ner, springer runt runt, och jag förstår mig inte på dom.
Diagnos: Lär er att slappna av och chilla
4. Två tjejer 20+, näst högst upp. Ser ut att komma från norden. Dessa två människor har jag inte studerat så mycket, dock var det Milla som för några dagar lade märke till dom. Tjejen köper på tok för mycket kläder, hon stog och provade alla plaggen tiotal gånger, drog in magen, speglade sig lite, lyfta upp brösten, och så hela den vändan med tjugotal olika kombinationer. Hennes vän satt tålmodigt och tittade på.
Diagnos: Skaffa mer självförtroende och sluta handla så jäkla mycket.
5. Killen som kom på mig. Han är helt okänd, jag kollade inte ens in i hans fönster när han kom på mig, dessvärre upptäckte jag att han tillslut stog och stirrade på mig, jag dök fort ner från fönstret, några sekunder senare drog han för gardinerna, och dom har varit fördragan sedan dess.
Detta är mina kära grannar, plus ett hundratal till som är okända. mer kommer vill jag lova. Om jag inte lyckas sluta.
Nu gott folk ska jag gå ut i köket och äta mat, kan inte lova att jag inte kommer ta en titt genom fönstret då jag sitter mitt emot det, men ska försöka. Imorgon är det fredag vilket betyder att jag och Milla ska ut på krogen och unna oss lite gott.
Ni får välja själva vilket ni tycker, men shit vad kul jag har så jag tänker inte sluta, jag kan inte sluta, det har blivit som ett beroende för mig, inte som snuset, men heller inte långt därifrån.
Det är nämligen såhär, att jag Johanna Medin älskar att studera andra människor, det har jag alltid gjort. Men kanske mer på ett normalt sätt, som de flesta gör. Dock har detta intresse ökat sedan vi flyttade hit.
Eftersom vi bor i en lägenhet i centrum, där det inte är bara ett hus runt vårat hus, utan flera, där det också för ovanlighetens skull är ovanligt stora fönster i alla lägenheter till skillnad från resten av Dublin, och där folk inte verkara vara medvetna om att fönster existerar, blir det ju onekligen extra intressant att kolla.
Jag kan helt enkelt inte motså frästelsen att ta en titt då och då dagligen för att kolla vad människorna gör. Det känns som att det dagligen sitter en inbjudan vid fönstret "Välkommen att se ett smakprov på hur vi lever här i Dublin". Jag kan helt enkelt inte tacka nej till denna inbjudan och tar därför en titt dagligen.
Nu är det ju dock så att det har blivit som ett beroende för mig. Som tur är, är det bara en enda människa som kommit på mig, så jag är ju onekligen ganska duktig snokare, dessvärre är jag lite orolig att den siffran ska öka om jag inte slutar. Problemet är att jag inte vill sluta, eftersom vi har så många olika karaktärer att studera:
1. Killen på andra våningen, av utländsk härkomst längst in i hörnet, verkar totalt sakna liv. På eftermiddagarna är det ganska dött i lägenheten, oftast svart. Framåt kvällen runt åtta nio tänds det i vardagsrummet och han sätter sig vid datorn, denna dator lämnar han aldrig. Tillfällen då jag gått och druckit vatten runt fyra på natten sitter han fortfarande där, klockan sex då jag går till köket för att äta frukost sitter han fortfarande där, det finns inga tecken på att han har rört sig en millimeter. Diagnos: Skaffa ett liv.
2. Tjej runt 25 år, asiatiskt utseende, bor på tredje våningen i mitten av huset. Hon vet absolut inte hur man använder gardiner, eller ens vad det är. Hennes sovrumm är det man ser in i, vid garderoben har hon en dörr in till duschen, vilket gör det helt självklart att man byter om i sovrummet innan och efter man ska ta en dusch. Dock är min önskan att hon lärde sig dra för gardiner, Visst är det så att jag gillar att titta på folk och studera deras beetenede, men att se dem halvnakna är inte min önskan. Diagnos: Fixa gardiner, skaffa en snyggare badrock om du kan också.
3. Asiatiskt par, åldern är svår att bestämma, bor granne med asiat tjejen. Dessa två människor verkar dricka på tok för mycket redbull. Dom hoppar upp och ner, springer runt runt, och jag förstår mig inte på dom.
Diagnos: Lär er att slappna av och chilla
4. Två tjejer 20+, näst högst upp. Ser ut att komma från norden. Dessa två människor har jag inte studerat så mycket, dock var det Milla som för några dagar lade märke till dom. Tjejen köper på tok för mycket kläder, hon stog och provade alla plaggen tiotal gånger, drog in magen, speglade sig lite, lyfta upp brösten, och så hela den vändan med tjugotal olika kombinationer. Hennes vän satt tålmodigt och tittade på.
Diagnos: Skaffa mer självförtroende och sluta handla så jäkla mycket.
5. Killen som kom på mig. Han är helt okänd, jag kollade inte ens in i hans fönster när han kom på mig, dessvärre upptäckte jag att han tillslut stog och stirrade på mig, jag dök fort ner från fönstret, några sekunder senare drog han för gardinerna, och dom har varit fördragan sedan dess.
Detta är mina kära grannar, plus ett hundratal till som är okända. mer kommer vill jag lova. Om jag inte lyckas sluta.
Nu gott folk ska jag gå ut i köket och äta mat, kan inte lova att jag inte kommer ta en titt genom fönstret då jag sitter mitt emot det, men ska försöka. Imorgon är det fredag vilket betyder att jag och Milla ska ut på krogen och unna oss lite gott.
ÅHHH - frustrationen
På något stört vis tycks min dator inte tycka om det jag tänkt publicera på bloggen eftersom sidan hela tiden envisas med att försvinna. (Eller är det mitt undermedvetna som anar att det skulle blivit sådär brutalt långt igen och försöker hindra det?)
Fruktansvärt irriterande i alla fall. Nu känns det ju som om jag bara upprepar mig. Äh.
I ALLA FALL så tänkte jag skriva om månadsjubilariet vi firade igår, jag och Johanna. En månad i Dublin. Shit pommfritt skulle man kunna säga. Jag tycker pinsamt mycket om symbolik och liksom slutna cirklar så därför gick vi och satte oss på bänken vi satt på den andra kvällen i Dublin, då missförtröstan var som störst, precis innan vi fick det fantastiska smset från Pinja och Hannu där det stod "Hei, ottaisimme teidät mielellämme kämppiksiksimme. Ilmoitattehan pian jos haluatte muutta. Hannu & Pinja" (dvs "Hej, vi vill gärna ha er som sambos. Var snälla och meddela oss snart ifall ni vill flytta in"). Men innan, när det blåste kallt, hann jag redan tänka att Dublin gjorde det svårt för sig.
Men nu satt vi där alltså igen, denna gång var det varmt och senare vi kunde gå hem när solen försvann och det blåste kallt. Jag förlät Dublin ganska sanbbt.
Idag har jag träffat min polska nyfunna vän Marta, vi gjorde some hardcoresightseeing i Howth, en söt by vid havet norr om stan. Det var soligt men otroligt blåsigt, vi gick ut till piren och sen åt vi skaldjurssoppa i hamnen, det var fint.
Jag kom hem vid fem och somnade. Det är så jobbigt att vara ledig. Nu lyssnar jag på Jens (åh! Det är så BRA och jag är så laddad för 12 december!) och har just fört över 5647 kronor till Gabriellas konto. FÖR DEN 23 JANUARI ÅKER VI TILL INDIEN OCH HÄLSAR PÅ KIRTI. Jag är oförskämt peppad.
Take care.
Fruktansvärt irriterande i alla fall. Nu känns det ju som om jag bara upprepar mig. Äh.
I ALLA FALL så tänkte jag skriva om månadsjubilariet vi firade igår, jag och Johanna. En månad i Dublin. Shit pommfritt skulle man kunna säga. Jag tycker pinsamt mycket om symbolik och liksom slutna cirklar så därför gick vi och satte oss på bänken vi satt på den andra kvällen i Dublin, då missförtröstan var som störst, precis innan vi fick det fantastiska smset från Pinja och Hannu där det stod "Hei, ottaisimme teidät mielellämme kämppiksiksimme. Ilmoitattehan pian jos haluatte muutta. Hannu & Pinja" (dvs "Hej, vi vill gärna ha er som sambos. Var snälla och meddela oss snart ifall ni vill flytta in"). Men innan, när det blåste kallt, hann jag redan tänka att Dublin gjorde det svårt för sig.
Men nu satt vi där alltså igen, denna gång var det varmt och senare vi kunde gå hem när solen försvann och det blåste kallt. Jag förlät Dublin ganska sanbbt.
Idag har jag träffat min polska nyfunna vän Marta, vi gjorde some hardcoresightseeing i Howth, en söt by vid havet norr om stan. Det var soligt men otroligt blåsigt, vi gick ut till piren och sen åt vi skaldjurssoppa i hamnen, det var fint.
Jag kom hem vid fem och somnade. Det är så jobbigt att vara ledig. Nu lyssnar jag på Jens (åh! Det är så BRA och jag är så laddad för 12 december!) och har just fört över 5647 kronor till Gabriellas konto. FÖR DEN 23 JANUARI ÅKER VI TILL INDIEN OCH HÄLSAR PÅ KIRTI. Jag är oförskämt peppad.
Take care.
