BrevfranDublin

Okej, idag ska jag jobba som diskplockare. Skratta på ni bara, det gjorde alla andra när jag tillkännagav att jag skulle göra det i torsdags, när jag skred ut ur hissen iklädd svarta byxor, vinrött förkläde och grön tröja, till skillnad från mitt vanliga helsvarta. Jag skulle göra min premier som "busser" (uttalas alltså inte "busser", utan "buZZZZZer"). Visserligen är de övriga buzzzrarnas engelska inte mycket att skryta med, men att ställa sig och peka och skratta var kanske en aning övertydligt. Ja ja jag fattar att ni tycker att det är kul. När jag sedan frågade hur jag gjort ifrån mig som busser, sju timmar och sjuttonhundra "nu dör jag"-tänk senare, sade de "Du är verkligen jättebra som cashier". (Alltså det jag gör i vanliga fall).

Huruvida det är ett projekt från ledningens sida att de anställda ska "kommunicera och interagera mer med varandra om de jobbar över de imaginära gränserna" eller om det bara är ett försök att fylla ut timmarna, vet jag inte. Jag dryftade redan min första misstanke "Jag är dålig som cashier" till den estniska managern, varpå han svarade "Det handlar det verkligen inte om. Det handlar om att jag vill se dig i en tröja i storlek small". sexuellatrakasserierpåjobbet.nu.

Nu är det alltså andra och sista gången. Dagen börjar med att jag häller ut en tekopp över köksbordet/stolarna och golvet. Vad är oddsen på att jag överlever den här dagen?

Klockan är 08.35, jag ska borsta tänderna, sedan ska jag till jobbet. There is no god.