BrevfranDublin

Hej vänner, hoppas allt är väl med er.

Nu är det natt i Dublin och onsdag, mitt lilla hushålle sover, jag mailar, läser era bloggar och lyssnar på smäktande kärleksballader på lokalradion.

Sedan sist har vi varit och fikat hos Hässleholmsflickorna ute i Finglas, norr om stan. Lägenheten hade verkligen potential men precis som det mesta andra här, fungerar det liksom inte riktigt. De hade en vattenläcka i taket, den dök upp första veckan i lägenheten och ägaren verkar inte riktigt orka bry sig. Det hela har slutat med en massiv mögelattack på hela taket, en kökshandduk-stekpanne-anordning vid väggen för att samla ihop vattnet som rinner längs väggen och så en stor soptunna mitt på vardagsrumsgolvet som samlar ihop det droppande. That's Ireland i ett nötskal.

Annars var det hemskt trevligt, vi drack te och åt äppelkaka och pratade om livet.

Vi kom hem vid tio och eftersom vi alltid har så JÄKLA DÅLIG FRAMFÖRHÅLLNING skulle vi såklart tvätta då, eller jag alltså, eftersom Johanna ska upp så förgrömmat tidigt jämt. Det var en bister väntan på tvättmaskinen, jag hade sovit alldeles för lite igen och jobbat på tok för mycket.

I måndags jobbade jag hemskt mycket igen men igår var en fin dag, vi slutade nästan samtidigt, jag och Johannan, jag satt i parken i oktobersolen och skrev brev och så gick vi och handlade och lagade middag ihop för första gången på över en vecka. Sedan gick vi ut med Pinja och hennes finska vänner som var här på besök. De var exceptionellt finska och således ganska torra och sakliga. Blonda, osminkade, praktiska. Ni vet. Åh, jag har blivit så assimilerad. Finska människor inte kan kallprata.

Sedan var jag ute i natten med en från mitt jobb och gick hem över bron, och ja, Dublin är verkligen som finast när man går över broarna, på nätterna, på mornarna.

Idag sov jag till ett, så gick jag ut i staden, pratade med Sverige i en timme för 5 euro och 13 cent. Samlade ihop en hel del prettopoäng enligt Eddie eftersom jag bar knälång kjol och mormorsstickad tröja. Stötte ihop med den sexuellt trakasserande managern på Henry Street, vi klagade på jobbet. Han är trots allt en bra människa, tillskillnad från många andra på mitt jobb. Jag handlade mat. Lagade den, för Johanna är hemskt sjuk och eländig. Pinja visade oss bilder från  irländska västkusten och Indien och jag blev hemkst peppad på att resa runt här och framförallt på den 23 januari 2008.

Imorgon jobbar jag mitt sista pass som bestickpolerare, vilket är döden. Ni vet när man har så tråkigt att man vill dö? Oftast kan man ändå tänka "men om tre timmar och 42 minuter är det i alla fall slut". Man kan se ljuset i alla fall, även om det är 3 timmat och 42 minuter bort. Men när man står där, i det ångiga källaren och polerar bestick som ett annat klappmongo vill man dö för att det är så tråkigt och man kan inte se ljuset. Man kan inte känna att man någonsin kommer bli glad igen. Det är helt outhärdligt hemskt.

Men det är sista gången som sagt och eftersom jag är en så oerhört rationell människa (i de flesta avseenden) vet jag att jag kommer bli glad. Om inte annat senast på söndag när min familj kommer på besök.

Det känns stabilare nu. Jag hade några dagar av extrem förvirring, kaos, förtvivlan och fåniga leenden, jag var ute och sprang till och med, orsakat av förvirringen, men nu är det stabilare. Pust.