Förlåt och samba
1) Under min "helg" gjorde jag inget av intresse utan hardcoredegade för att orka med den övriga världens helg;
2) Under den övriga världens helg var jag hemkst upptagen och när jag inte var upptagen var jag hemskt trött (eftersom jag varit så upptagen).
Alltså; I fredags var jag och träffade managern för mitt andra jobb och skrev på kanske en miljard blanketter. Bland annat vill irländska Gardan ha reda på ALLA adresser jag någonsin bott på, inklusive Boden 1988-1990 och Tammerfors 1990-1992, och eftersom dom inte är något som jag - av naturliga skäl - liksom inte kan som ett rinnande vatten förskjöts mitt tillstånd att börja jobba med de rullstolsbunda flickorna ytterligare. Suck. Irland är så oerhört... trögt. Verkligen misspeppande.
Sen skulle vi ha fredagsmiddag hemma och jag är en så hemskt dålig vän; jag visste inte att Johanna inte tycker om kallrökt lax och jag glömde bort att hon är känslig mot laktos. Och jag gjorde lax med creme fraiche och pasta. Suck. Sedan färjade vi mitt hår, inget dramatiskt, men som alltid skönt att slippa sina superskandinaviska och råttfärgade hårrötter och åtminstone låtsas att jag har rött hår på riktigt.
Min kära Johanna har redan berättat om Whelans och lördagen och jag kan bara hålla med om att det var en hemskt trevlig kväll och ja, det var värt 10 euro (fast vi är fattiga och hyran ska vara inne snart). (Det enda dåliga med att få kring 10 euro i dricks dagligen i MYNT direkt i handen är att man börjar tänka; "Men det här är ju bara en dags dricks". Jag går liksom inte på att fem stycken tvåeurosmynt är 100 spänn, så dum är jag inte). Men kanske det allra bästa med hela kvällen var att jag fick syn på en affisch på Jens Lekman som ska spela där den 12 december. Jag spontanpussade affischen och skrek "Jaaa!" alldeles för högt. För er som inte vet om det än; Jens Lekman är mannen i mitt liv.
Och det enda dåliga med Whelanskvällen var att jag somnade typ halv fyra, dvs 5 timmar innan jag var tvungen att gå upp. Det var en aning bistert.
Men söndagmorgonen började väldigt vackert, väldigt mycket bättre än vad man förväntar sig av en söndagmorgon i mitten av oktober i Dublin när man sovit fem timmar. Det var sånt där fint ljus ute och jag var lite lycklig när jag gick över bron över vattnet.
Sen kom Kaoset. Och jag vet att ni hört nog om kaoset på mitt jobb, men det enda jag kan säga var; DETTA VAR DET VÄRSTA AV DET VÄRSTA. Det hände ungefär en timme innan jag skulle sluta och gå hem, datorerna kraschade som vanligt, inget nytt med det, men däremot började de liksom inte fungera igen, vad man än gjorde. Det var en helt ny situation. Mycket intressant. Jag var i trans i en och en halvtimme och var helt onåbar och plitade på små kvittolappar och skrek "Don't touch!" till den tappra skara som försökte hjälpa till. För precis som med ordning i allmänhet har jag som ett.. ja, annorluna att sätt att uttrycka det. Jag väcktes ur transen av fantastiska managern Liv från Lund som kom och frågade hur jag mådde, det var första gången jag hörde ett vänligt ord på flera timmar och för första gången jag hörde någon tala svenska på hela dagen. Jag blev med ens nästan gråtfärdig och flydde hemåt i panik.
Förvirrad vandrade jag fram på gatorna och märkte inte ens den vinkande Diskpojken Dipak (som sjunger "Millalala!") förrän han slog till mig på axeln.
Ungefär lika förvirrad rumlade jag upp ur sängen ett par timmar senare klockan 19 för att gå på sambafest med min kollega brasilianaren. Nu kommer säkert många fråga sig en hel hög frågor som börjar med "Varför?". Icke minst jag. Frågor i stil med "Varför utsätter sig Milla för att stå som ett svajande kylskåp mitt bland massa snygga brasilianskor med jätteass och stilettklackar?" "Varför går hon överhuvudtaget upp ur sängen om hon är så trött?".
Även där finns det två svar;
1) Jag hade inte numret till brasilianaren och kunde således inte ringa och säga att jag bangade, vilket jag annars gjort;
2) Ett citat jag brukar tänka på när jag ska göra jobbiga saker, "Man ångrar bara det man inte gör och inte det man gör" (vilket fungerat på i stort sett hela mitt liv so far men vissa erfarenheter jag fått genom vänner etc. säger mig att så är inte fallet för alla. Ni, och alla andra, vet vilka ni är).
Så jag gick på sambafest, och jo, det var ungefär som jag misstänkte; jag var den enda som inte hade en jätteurringad glittrig klänning, J-Lo rumpa och stilettklackar och uppenbarligen den enda som verkade ha ben i kroppen istället för spaghetti. Men det var hemskt trevligt. Samba är en väldigt vacker dans, men jag har liksom kommit till insikt om att dans INTE än min grej. Jag har andra kvalitéer här i livet. Jajamensan.
Idag har jag varit om möjligt ännu mer hysteriskt trött men som tur är är jag alldeles jätteledig imorgon. Jag ska hänga med Johannan (det var ett tag sen sist) och träffa min manager för det andra jobbet IGEN för att skriva på ytterligare ett papper. Ge mig styrka.
Ta hand om er och var snälla och lyssna mycket på Jens.
Whelans
Jag ligger under mitt täcke, lyssnar på Jason Mraz, mitt högra öra tjuter, jag är snorig, ser förjävlig ut, luktar troligtvis också väldigt illa. Igår var jag fräsh och dansade på Whelans.
Vaknar dagen till ära klockan 11.57 av att solen lyckats på något underligt och irriterande sätt kila sig in genom gardinen och träffa just mina ögon. Jag konstaterar att jag måste upp för att kunna somna ikväll om jag inte ska vara en zombie imorgon på jobbet. Hasar mig motvilligt till badrummet i hopp om att kunna göra mig lite fräsh, kollar mig i speglen och konstaterar, det är ingen idé. Går vidare ut till köket för att äta frukost, konstaterar då att det ända vi har är flingor och mjölk, jag som ville ha en onyttig frukost. Dricker ett glas vatten och tar sedan dammsugaren och städar lyan. Hannu, städ-hitlern-själv kommer hem idag, jag vill inte att han ska dö av chock när han kommer in genom dörren så jag tar vackert dammsugaren i handen och sätter igång.
Igår var vi alltså på Whelans och svängde våra lurviga. För att ni ska ha ett hum om hur stället är skulle man kunna likna det med Satin i Örebro. Det spelas mest Rock och Pop och folket var i alla dess olika stilar. Majoriteten inne på Whelans igår var dock män, på dansgolvet var det i princip vi, fyra svenska tjejer, och män. Dansgolvet var inte överdrivet stort så armbågarna kom väl till hands. Den gammla hederliga taktiken fungerar även här. Klockan 2.30 tänds belysningen i lokalen och trängseln efter jackorna börjar. Vid tre tiden säger vi adjö till Agnes och Catta vid Liffey som ska ta bussen hem, jag och Milla börjar sakta lunka hem. Träffar en konstig kille som visar massa olika tavlor han målat, bla en av dem var skiret. När vi tillslut ligger i sängen konstaterar jag att klockan är fyra. Vaknar idag 11.57 av att solen kikar in, i dubbelsängen ligger bara jag och Milla har för länge sedan börjat jobba. 
Jag har inte varit så aktiv här på bloggen den senaste veckan, förutom att jag har kris på snus har inte så mycket hänt. Jag har bytt jobb, eller bara affär, jobbar fortfarande i samma kedja. Jobbar nu med en tjej som heter Alex som kommer från Polen. Vi två jobbar i det minsta cafet jag sett. Måste däremot säga att jag gillar läget, jag har närmre till jobbet, jag börjar 7.30 istället för 6.30. Jag ska också få bli Barista, så när jag kommer hem till Sverige ska jag visa mina skills förhoppningsvis. Dock är det mer jobb, på fem dagar avverkar jag 47.5 timmar på jobbet. Så jag förbereder er nu på att det kommer vara en viss bitterhet från min sida de närmsta veckorna innan jag vant mig.
Fredagkväll
Det är fredagkväll i Millaland. Jag har ju som bekant världens dåraktigaste jobb och således världens dåraktigaste schema. Denna veckan är jag ledig tisdag-onsdag och eftersom det är måndag idag är det alltså mental fredag för mig. Tyvärr är det tisdag och väckarklocka och jobb för Johanna Medin imorgon så jag och PInja har fått ha fredagkväll på egen hand eftersom Johanna sover och Hannu är på tjänsteresa i Finland.
Idag jobbade jag min sjätte och sista dag innan "helgen" och det kändes fantastiskt skönt att få klocka ut 16.01 och veta att man inte behöver komma tillbaka förrän tre dygn senare. Det känns som om mitt liv är på det där föbannade fiket. Varför hamnar jag alltid på jobb som är en helt egen värld i sig? Jag syftar främst på mitt kära Astrid Lindgrens Värld som formligen sväljer en hel och hållen och håller en i sitt grepp i två månader per år, och så kommer man ut efteråt, omtumlad och lättad men samtidigt tom. Och nu är det liksom på samma sätt, fast på dagtid. Vilket är nästan ännu mer förvirrande. Det är som Moulin Rouge, fast utan horor.
Ni förstår, vår lägenhet är som en skandinavisk ö mitt i allt det irländska. Varje gång jag går ut härifrån blir jag förvånad över att jag är i Dublin. Och så har jag en kvart då jag går (dvs springer eftersom jag är konstant försenad) till mitt jobb och så går jag in genom de mörka träportarna och träder in i Bewley's-världen som befolkas av Läskiga Generalmanagern Paul och Sura Slovakiska Mangagern Kiko och Bitchiga Bartendern och Sean Bögen som kallar alla "angel" och Diskpojken Dipak från Nepal som alltid sjunger "Millalala" när han ser mig och Flörtiga Brasilianaren Albert och Fantastiska Liv från Lund och Trevliga Celine och alla andra, kineser som knappt kan engelska och alla polacker som inte fattat att less is more när det gäller bling.
Och alla orginal som kommer dit, dag efter dag. Mannen med allvarlig CP-skada som knappt kan prata som kommer på sin trehjuling och som man måste baxa in genom dörren och den tjocka mannen i sextioårsåldern med extremt otvättat hår som flörtar hejdlöst med alla servitriser och försöker charma alla genom att prata litteratur och filosofi. Och den sorgligaste av de sorgliga; den galna lilla gumman som dagligen kommer och dricker en kopp te och sitter i flera timmar och vaggar fram och tillbaka ensam vid ett bord och pratar för sig själv. Hon påstår att hon sökt jobb på Bewley's för trettio år sedan men att ledningen slarvat bort hennes ansökningshandlingar. Nu kommer hon tillbaka, dag efter dag och grämer sig över det och är så bitter att det gör ont att se på henne.
Och så kommer man ut därifrån, omtumlad och lättad. Och så har man en kvart på sig innan man träder i land på sin skandinaviksa ö och är matt, trött och ännu mer förvirrad.
Efter jobbet idag for jag med motsvarande pendeln till något som uttalas ungefär "dunleary" men stavades "Dun Laoghaire" (är irländska världens mest komplicerade och omständiga språk eller är det bara jag?) för att träffa Ingrid, Pinjas litauiska vän, som är manager för ett projekt för rörelsehindrade människor som ska återanpassas till samhället. De bor i varsin lägenhet i ett hyreshus istället för att instutionerade. Ambitiös och girig (framförallt girig antar jag tyvärr) som jag är vill jag ha ett till jobb och detta jobb som personlig assistent skulle ge mig 14 euro/h på vardagar och 30 på söndagar. Pinja jobbade där förut och nu behövde de extrapersonal och då berättade hon för Ingrid om mig, att jag jobbat som ledsagare och att jag var snäll och så. Jag skulle ha det som ett extraknäck vid sidan om Bewley's. Visserligen är Bewley's utmanande på sitt sätt, särskilt för ens rumpmuskler eftersom det finns så nedrans mycket trappor, och ens käkmuskler eftersom man måste le och säga "thank you" kanske en miljard gånger på en dag, men särskilt utvecklande själsligt är det inte. Därför hoppas jag på lite mental stimluans från det här jobbet.
Men nu ska jag bara vara ledig. Tyvärr måste jag ut och tampas med den irländska byråkratin igen och gå till skattekontoret imorgon, men annars ska jag bara chilla. Äta frukost bisarrt länge, fika, promenera och inte springa fram. Inte ha fula byxor på mig och ha opraktiska skor. Mmm.
Ge mig snus
---------------------------
Min älskade far ringde nyss, han är kungen, supermannen, guden ja, allt. Han ska skicka mig en stock snus nu. Så nu tänkte jag sluta skriva, för nu är allt löst. Jag vet att jag lovat att summera helgen och lägga upp bilder. Så okej jag skriver det sedan ska jag faktiskt sova.
Linnea kom hit i torsdags, vi träffades på fredagen. Jag mötte upp henne, John och Staffan på stan för att sedan leta pub, dock var det smockat på alla så vi traskade ända till The Celt och tog två öl. Så mycker mer hände inte på fredagen, The Celt var inte lika bra som sist, killen som sjöng skulle dom gärna kunna få sätta in i ett ljudisolerat rum så vi slapp honom, tjejen i grön tröja skulle dom gärna få sy ihop munnen på så vi slapp henne också.
Lördagen var slapp för min del, en polack kom hit och sågade hål i taket, Milla och jag storstädade`, Linnea och John kom hit och drack kaffe med mig på kvällen, vilket var otroligt uppskattat från min sida. Vi satt och pratade och det var trevligt att få träffa Linnea och höra vad som händer i hennes liv nu.
I söndags åkte jag med Linnea och familjen till Greystones, dock var vädret inte lika bra där som det var sist för mig och Milla men jag ska inte klaga, vi fikade lite på ett mysigt cafe, drog runt på stranden och bara chillade. När vi kom in till stan igen gick jag och Linnea till H&M och shoppade, det var defenitivt en mycket bättre affär här än i Örebro, sjukt mycket snygga kläder och jag köpte en as snygg tröja.
Jag vet att summeringen blev kort men jag är kissnödig så jag skyndar mig lite här. Nedan kommer bilder från helgen, mest från Greystones, jag har lovat endel människor att ta kort på min fina "suntrip" tröja som vi har på jobbet, har dock ingen sådan bild än så det får komma senare. För er som inte fattar vad jag menar: På jobbet har vi börjat att ha oranga tröjor som det står "Soup Time" på, vi ser ut som kyckligar, jag fick en känsla av Suntrip, när jag hörde talas om dom. Men dom är nog värre än så, eller dom är ganska hemska för oss svennar, bleka svennar i oranga tröjor, ja ni kan ju tänka själva.
Inspiration, chokladbatoner och Konsten
Den senaste tidens frånvaro på bloggen har berott på att jag varit extremt förkyld, detta antagligen beroende på att jag sov på golvet i ett par timmar häromnatten och att golvet var väldigt kallt. Ni som känner mig och har sett mig förkyld (vilket de flesta som känner mig borde ha sett eftersom jag är förkyld extremt ofta) vet att jag, förutom de klassiska symtomen, också utvecklar allvarlig apati, bitterhet, håglöshet, missförtröstan och kraftig trötthet. Detta har lett till att jag, för att klara att jobba sex timmar om dygnet, varit tvungen att ligga i min säng de övriga arton. Vilket lett fram till en kraftig förvärring av ovanstående symtom och följdaktligen lett till min frånvaro på bloggen och i det sociala livet.
Men eftersom Irland är Irland och mitt jobb får in ca tio nya CV:n per dag har jag inte kunnat/vågat sjukanmäla mig och som den finska viking jag är har jag tappert pallrat mig upp och ut och till 78 Grafton Street, där mitt jobb ligger. Och mitt jobb är verkligen kaos. Ledningen är ny, alla anställda är nya, datasystemen ännu nyare och de envisas med att krascha stup i kvarten. Alltså bokstavligen. I början blev jag stressad och arg och gjorde som alla andra på mitt jobb; panikade och fick tunnelseende och sprang runt och skrek. Ungefär.
Men så kom Lördagen den Sjätte Oktober Tjugohundrasju. Dagen då jag nådde en gräns.
Dagen började värre än vanligt, när jag kom in på jobbet klockan 16 var min första tankte "Det här är inte sant". Hela restaurangen var som ett zoo. Paniken låg som en dimma över hela stället. Gäster vägrade betala för maten och stormade ut, managerna skrek, generalmanagern hade krismöte med alla anställda. Det var sjutton vändor värre än vanligt.
Jag började också, i likhet med alla andra, också stressa runt och gjorde så i ett par timmar tills DET hände.
Bewley's består av en cafédel och en restaurangdel. Jag jobbar i restaurangdelen och vet inget om cafédelen. Tyvärr måste jag hänga i cafédelen rätt ofta eftersom restaurangdelens förbannade kreditkortsläsare vägrar fungera och dra kundernas kort där. När jag stod där, mitt i tre av mina managers bråk, kom en servitris och bad mig lägga upp en choklad baton på en tallrik åt en gäst. Jag visste inte vad en choklad baton var så jag frågade en polsk kille som faktiskt jobbade i cafédelen och han pekade på en choklad croissant. Jag lade upp den och fortsatte med mitt kortdragande. Efter en stund kommer servitrisen tillbaka och är JÄTTEARG för att jag gett honom en choklad croissant istället för en choklad baton. Jag säger att jag fått den av den polska killen. Den polska killen blir ÄNNU ARGARE för att han tyckte att jag sade "choklad croissant" istället för "choklad baton". Vi börjar skrika på varandra om vem som har rätt. Det slutar med att jag vänder mig mot den imaginära skyn och skriker "Help me!" och så går därifrån.
Och jag var befriad.
På riktigt. Jag nådde Punkten, ni vet, när nog är nog och man liksom har kommit över allt. Sen dess har jag faktiskt slutat stressa upp mig och glidit och varit kung över min kassa och det har varit grymt skönt. Och jag antar att ni tänker "Shit pommes, vad håller den där Milla på med, det där är ju värsta dårhuset". Och japp, kära, kära vänner. Ni har rätt. Det är värre än värsta dårhuset. Men jag tror jag tycker om det, känslan av att befinna sig i en helt ohållbar situation och sen faktiskt överleva det på något sätt och liksom faktiskt ta sig hem, utan att man är mördad varken av Sura Småbarnsmamman Som Fick Vänta En Halv Evighet På Barnportionen Av Spaghetti Bolongese eller den slovakiska managern. Jag får liksom vara med om punkten där allting går så fel som det kan gå så att man bara kan skratta VARJE DAG. Amazing, huh?
Men nu ska jag berätta om Inspirationen! Den kom över mig idag när jag gick ut från teatern. Jag har nämligen varit på teater och sett Eugene O'neills "Long days yourney into night". Jag såg den med Sofia på Dramaten i Stockholm i november 2006 och det var fantastiskt och nu såg jag den igen, fast utan Sofia och på Gaiety Theatre i Dublin och på engelska, men det var fortfarande fantastiskt. Jag var sådär tagen ni vet, gåshud och allt. Fruktansvärt bra.
Och så kom jag hem och nu vill jag typ pyssla, så inspirerad känner jag mig. Men jag har inget pysselmaterial och jag slutade vara bra på allt konstnärligt ungefär när jag var tolv, så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Antagligen borde jag sova, imorgon bjuder på en ny härlig dag i dårhuset och ytterligare en arbetsintervju. (HAHA på tal om intervju, believe it or not, men jag fick faktiskt idoljuryjobbet! Det jag gjorde bort mig så oerhört på. Men jag tackade nej, alla anställda på hotellet var typ 40plus). Min kära Johanna ligger och smaskar bredvid mig, det är natt. Hon kanske drömmer om en katt. Jag har fortfarande ont i min hals, men just ikväll gör det inget alls. Utanför hör jag bildäckens tjut och ambulanser som säger tut tut.
Det var allt. Godnatt.
Örebro
Jag har ingen lust att skriva något idag. Därför blir inlägget väldigt kort. Jag saknar alla otroligt mycket idag. Sa nyss hej då till Linnea, hon har varit här i helgen. Det var underbart, samtidigt fick hon mig att inse att livet i Örebro fortfarande finns där. Jag saknar alla idag, det blev inte bättre att Tysk skrivit ett mail och sagt att han saknar mig. Jag vill sova nu och vakna på rätt sida imorn och älska Dublin som jag gjort innan. Ni får höra om helgen när jag är på bättre humör, bilder lovas även. Hej då gott folk.
Två svenska punkar i Dublin
Det ligger kläder över hela mitt golv, det är smuttsigt överallt och jag har lyckats snusa ner både mitt CV och boken. Dock orkar jag inte göra någonting åt det. Jag är för trött. Mina fötter dunkar, mitt huvud är tomt och det luktar unket i hela vårt rum. Det är äckligt. Vårat palats har lyckats blivit skabbigt, hur kan det ha skett?
Jo, för både Milla och jag jobbar.
Vi levar som de äckliga punkarna på Augustibuller helt enkelt.
Idag var min absolut värsta och den absolut bästa dagen på jobbet. Jag lyckades spilla en Twenty Latte på en fin fin dam i kostym, eller bänken var rund så latten åkte faktiskt ner. Hela entren var full med latte, damen var full med latte och väggar och tak var fulla med latte. Jag var nära på att börja gråta. Hon var nära på att döda mig. Varför man har "rundade" diskar där man ställer beställningarna på vet jag inte, men jävligt dumt är det.
Efter den insidenten var mitt självförtroende så lågt det bara kunde bli, Nina sa att hon gjort likadant en gång och att det är sånt som händer och klappade mig på axeln. Det hjälpte lite men jag ville bara hem ändå.
Trotts efter omständigheterna ställer min manager mig i kassan på lunchruschen, denna lunchrusch är inte som någon i Sverige. Man kommer varken ut eller in ur butiken, att få någon stanns att sitta är det inte tal om oftast är kön ut på gatan, det är kaos. Varför sätter Maddie mig i kassan som jag är kaos i under ruschen? Är det för att förstöra mig så det slipper mig i framtiden eller göra mig till clown för alla kollegor, ja det vet jag inte, men av någon konstig anledning måste hon haft.
Nu kommer det bästa, jag klarade det fantastiskt bra, förutom några få tabbar som vem som helst skulle kunna göra (nästan vem som helst), jag råkade spilla ut alla gafflar över golvet, (Det är fler än jag som gör det dagligen), jag råkade trycka fel i kassan en gång.
Efter lunchen stog jag som ett frågetecken, vad fan hade hänt?!
Maddie var jätte glad för min skull och klappade mig på axeln, jag var otroligt glad, dom andra verkar också tycka det var skönt, jag är inte en clown på min arbetsplatts länge helt enkelt. Kanske är det så att man måste göra alla dessa tappar jag gjort i en vecka nu för att sedan kunna vara normal?
Milla låg precis bredvid mig, detta är ett bevis på att vi är helt slut. Milla är sjuk och jobbar ändå, Hon kan knappt prata för hennes näsa är full med snor. Nyligen började hon prata om vad ordet schema heter i plural, och började sedan svamla om olika "sch" -ljud (vet ej hur jag ska stava det). Hon har även avslöjat att hon innan jag kom hem, låg med sin bok på magen för att ha det som ursäkt för att hon kollade ut genom fönstret som ett apatiskt barn (hon hade boken på magen för att kunna säga att hon läste), dock blev boken för tung så hon fick byta ställning. Hon avslutar det hela med ett "ge mig ett liv" uttryck och sedan fortsätter hon sitt läsande i en finsk bok.
Vårt liv när vi jobbar: En av oss sitter med datorn i knät, den andra läser, sen byts vi av med jämna mellanrum. En av oss bär ner tvätten, den andre hämtar den, en av oss lagar maten, den andra diskar.
Fan vad kul vi har det.
Något står inte rätt till
Jobbet idag var kaos minst sagt, "Maddie" min manager ställde mig i kassan för första gången, jag var trött, förvirrad och otroligt stressad. Folk kommer och mumlar något om en konstig sorts kaffe, sedan något konstigt bakverk som dom äter till frukos, HUR FAN SKA JAG VETA VAD DET BETYDER? Irländsk dialket på morgonen plus en sovande Johanna, det bådar inte gott. Nu har hon skickat mig på läxa, jag ska kunna allt tills imorgon, och jag lovar er gott folk, hon blir inte glad om jag inte kan det! Lovar att hon kommer ha förhör imorgon.
Milla kom till mig ca 15 minuter efter att jag slutat, tanken var att hon skulle vara där i tid men det är ju Milla så vad ska man vänta sig? Vi satte oss i Stephens green park (tror jag den heter) och drack kaffe åt åt kinderägg som Milla varit snäll och köpt, jag fick en bil, hon en grön drake. Dom ska stå i vårt fönster som prydnad. Pinja & Hannu kommer ta tillbaka allt vad dom sagt om att vi är mogna när dom ser det, eftersom vi nu gjort en deal att köpa tvä ägg varje Tisdag för att sedan lägga leksakerna i fönstret.
Nu ska jag snart sova , lyssnar på lite Winnerbäck. Just nu spelas Tidvis den gillar vi. Linnea kommer på Torsdag, vi ska ses på Fredag jag längtar inte lite, hon är en stor saknad och det är skönt att få se henne igen. Jag ska visa dig The Celt, jag ska visa dig min bild av Dublin och jag ska visa dig, ja mitt nya liv helt enkelt. Godnatt på er alla och sov gott.
Två koppar grönt te med citron och raggsockor
Om ni undrar varför jag och Johanna kommunicerar via bloggen beror det på att vi har haft så ruskigt mismatchande scheman, vi sågs senast i lördags kväll tror jag. Eller just det, vi fikade i förrgår i en timme tillsammans med de andra svenskarna. Annars så ser vi mest varann sovandes.
Igår kom jag hem tämligen sent efter jobb+after work så då sov hon och hon går ju som bekant upp 6 timmar före mig. Men idag är jag alldeles ledig så vi ska ses på hennes jobb när hon slutar och hänga i parken om det inte regnar.
Festen igår föranleddes av att en kock jag aldrig pratat med skulle sluta och företaget bjöd på öl och vin på en bar. Varken mína vänner fransyskan eller brasilianaren var där så jag hängde med kroaterna. Varje gång folk på mitt jobb inte jobbar sätter de sig i sina respektive nationaliteter, polackerna i ett hörn och kineserna i ett annat. Kroaterna är en ganska liten men trevlig minoritet och eftersom den svenska klubben i princip bara består av mig och så ytterligare en polack vars mamma är svensk och som inte kan ett ord svenska och som aldrig bott i Sverige (och som inte ens var där) hängde jag med dom. Vi drack vin och jag fick höra allt snaskigt skvaller om cheferna. Hihi.
Sedan gick jag hem i natten och eftersom jag går så fruktansvärt mycket när jag jobbar och eftersom jag har så mycket att göra går jag väldigt fort, och det tempot sitter liksom i även när jag inte jobbar. Jag går alltså jättefort och följdaktligen var jag väldigt varm när jag kom hem, men eftersom jag bor i en lägenhet och kolckan var halv tolv på natten kunde jag inte duscha, så därför lade jag mig ner på golvet i vardagsrummet eftersom det är så kallt, för att liksom svalka av mig. Jag slumrade lite och vaknade till liv kring ett, stelfrusen med betoning på stel efter att ha legat på mage på ett golv i en och en halv timme.
Resultat: Stela ben och halsont. Åtgärd: Två koppar grönt te med citron och raggsockor.
Eftertraktad
Att gå på Dublins gator klockan sex på morgonen då det är svart som natten, är det mysigaste jag gjort måste jag säga. Det var jag och uterliggarna som var ute och vandrade, dock blev jag ju lite rädd när det snarkade till i en port och man såg tre st männsikor ligga och sova där. Men jag vande mig snabbt och tyckte det var skönt, jag promenerade ensam på gatorna, det var jag och Dublin.
Jag fick min egna tid och jag njöt verkligen, knappt inga bilar, mötte några människor som inte såg allt för glada ut av att vara uppe så tidigt.
Jobbet idag var mycket roligare än i Fredags, Nu hälsade alla och jag och Polskan hade ganska roligt, Debbie drev också endel med mig och jag kände mig mer som en i gänget, snubben som är kung på Kaffe var också trevlig och log lite då och då. Dock säger han inte så mycket, mer än när han vill ha hjälp med att servera. Det kom en ny tjej, eller hon har jobbat där i tre månader men en tjej jag inte träffat förut, hon är svensk och heter Nina. Otroligt trevlig tjej som jag är väldigt glad för att hon jobbar där. Chris, diskpojken vågade också prata med mig, dock var hans engelska ganska taskig, han frågade hur man säger att något inte är bra, "what´s the word you say when something not is good?" Jag kollade på honom konstigt och sedan sa han "Nevermind". Efteråt kände jag mig elak som trode att han drev med mig.
Hela dagen har någon ring mig, jag bad Milla ringa till nummret och säga att hon råkat ringa fel så jag skulle veta vem som ringde. Det var en maneger från någon affär som ville prata med mig. Jag ringde när jag slutat och sa att jag jobbat och inte kunde svara, jag presenterade mig och vi började prata. Han pratade glatt på och jag tyckte det var trevligt att prata med någon, men efter ett tag undrade han varför jag ringde, han hade inte fattat att det var jag som var Johanna Medin som han ville interjuva. När han insett det skrattade han lite och bad mig komma till honom så han fick träffa mig, jag sa att jag har redan ett jobb så det var bra ändå. Han gav sig inte även fast jag sa att jag är gärna kvar på mitt nuvarande jobb. Det slutade med att jag ska träffa honom imorgon klockan halv sex för att säga att jag inte vill ha jobbet. Han vägrar helt enkelt att ge upp, men han var riktigt trevlig så det skadar inte att snick snacka lite med honom imorgon.
Föresten läste jag att Millas inlägg som hon skrev tidigrare idag, jag kan medela att det syns att hon varit i sängen. Fråga mig inte vad det är men det är stora röda fläclar på täcket, nej det är inte mens, snarare näsblod eftersom fläckarna har placerat sig snyggt uppe vid kudden. Känner jag Milla rätt har fläckarna något med tomat att göra.
Nej nu ska jag gå ut och hälsa på Hannu som kom hem för ett tag sedan, kan medela att han inte bara är ett städ-freak, utan också dusch-freak. Just nu är han inne på sin andra dusch idag, Han brukar vara uppe i minst tre, oftast fyra om dagen, undra hur många det blir idag. Det är ju ganska många timmar kvar.
Livet är härligt
Vi har minst sagt olika rytmer jag och Johannan. Hon börjar 06.30 varje dag och eftersom Johanna är just Johanna går hon upp helt bisarrt tidigt; 04.45. HAHA. Hannu åker hemifrån 05.45 och idag åkte Pinja vid sju. Så jag har hela lägenheten för mig själv hela långa morgonen eftersom jag jobbar kväll ikväll.
Igår träffade vi som sagt LUSH-flickorna och deras vänner, det var trevligt. Kände mig ruskigt erfaren och klappar-på-huvudet och nästan dålig för att allt ordnat sig så förträffligt för oss på så kort tid. Det jobbiga var bara att jag jobbade dubbelskift igår, dvs från 10 till 21 med bara en timmes rast. Jag fick reda på det samma morgon och eftersom jag gjort det stora misstaget att säga att jag hemskt gärna vill jobba 40 h i veckan (det är så dyrt att leva här att det inte är sant! Mjölken kostar 1,30 euro litern tex) så när managern kom och berättade att jag skulle få jobba dubbelskift var det bara att svälja. Ringde ett panikartat samtal a la Bridget Jones kompis från damtoaletten till Johanna och bad henne koka pasta och komma med, jag hade ju kind of planerat att sluta vid 16 och äta middag hemma.
Och eftersom det till råga på allt var den lilla slovakiska mannen som bossade igårkväll och hela tiden lade kommentarer i stil med "You have to get more confident with yourself as a cashier, do everything much quicker, the customers don't know that this is your first week, come on, HURRY HURRY!" blev det hela inte bättre. Och i samma veva trodde en gubbe som jag ledde till bordet att jag var från Rumänien eller Polen.
Det värsta med den lilla slovaken är hur han testar alla nykomlingar. Han hade fått order av den estniska managern som lovat mig rasten mellan 17 och 18 (eftersom LUSH-fikat var då) att se till att jag fick rasten då, men trots det sade han "Let's see. You have lunch when I tell you that you have lunch" till mig. Jag blev fly förbannad och sade att det var på det villkoret jag gått med på att jobba 10 timmar på samma dag men han bara gick. Jag ville skjuta honom. Sen när klockan väl var fem och jag deklarerade att jag skulle gå sade han bara "visst". Han och kortdragare driver mig till vansinne.
Jag var så förvirrad av utmattning att jag gick rakt in i en servitris och henne kaffebricka. Idag har jag grov träningsvärk i benen efter alla dessa timmars springande. Men Celine, fransyskan, jobbade med mig och vi snackade skit om managern när han var borta och fnittrade när han kom tillbaka.
Idag börjar jag alltså kring fyra och hade såklart planerat att göra massa Viktiga Saker, men istället har jag struntat i allt och ätit frukost alldeles för länge och kollat på film och nu sitter jag och lyssnar på finska kärleksvisor och strejkar mot mig själv. Hihi. Jag känner mig som om jag rymt från dagis eller skolkar eller något. Livet är härligt ibland.
Och nu tycker jag att alla ni som sagt att ni ska komma och hälsa på (och alla andra också) ska boka en biljett hit OMEDELBUMS. Sådetså.
The LUSH-party - The True Story
Okej. Såhär var det:
Det var lördag, klockan ringde 06.30. Eftersom jag har samma ringsignal som väckningssignal trodde Johanna att det ringde, och muttrade något i stil med "Vem fan ringer såhär sent". Då sade jag "Ingen ringer, det är mitt alarm, jag ska gå upp". Jag hörde något som lät som ett skratt och såg Johanna breda ut sig i dubbelsängen. Life's a bitch. Jag gick upp.
Eftersom jag hade googlat på LUSH kvällen innan och läst igenom deras "We belive in..." följt av massa pretanitiösa punkter, visste jag att ett av deras huvudmotton var "Be never to busy to be beautiful", vilket ledde till panikmålande av naglarna eftersom det billiga röda redan blivit skavt i kanterna och mascaramålning och toalettsittning samtidigt, mycket tidseffektivt.
Och eftersom jag kanske är världsmästare i grenen "stressa upp mig själv" sprang jag i princip till LUSH och var där 14 minuter för tidigt. (Believe it or not). Där utanför väntade en skara brudar i varierande åldrar och utseenden. Den första jag såg var den kortväxta punkaren med illrosa ögonskugga och "Chemical romance"-tröja (som senare var i min grupp) och tänkte "Oj, jag måste kommit fel tid, alla dom här ska nog någon annanstans". Men sedan kom CAITLYN (mer om henne senare) och frågade den som senare skulle visa sig vara Agnes ifall hon skulle på intervju på LUSH och det skulle hon. "Hjälp" tänkte jag.
Vi stod där i en kvart och det var kanske den konstigaste kvarten i mitt liv. Tänk er, klockan är åtta en lördagmorgon och omkring 20 människor ska på gruppintervju på LUSH, alla står och trycker sina seriösa CV:n i plastmappar mot bröstet och ingen pratar med någon annan och alla försöker glutta på varandra. Sedan blir vi äntligen insläppta av en tokig manager och får tejpbitar att skriva namn på och klistra på bröstet. Musiken vrålar högt och managern hoppar upp på en stol och börjar dansa medan hon väntar på att någon ska sänka musiken så hon kan börja prata. Jag börjar ana ugglor i mossen. Hon presenterar sig själv och de andra medarbetarna och så delas vi in i grupper om ca fem.
Vi sätter oss ned på golvet i ett hörn av butiken tillsammans med en ur personalen. Vår gruppledare hette Sarah och jobbade deltid eftersom hon pluggade på college. Hon var fräkning och pratade fort och alldeles för engagerat och var sådär läskigt överdriven och käck, precis som alla andra som jobbar där. Vi får presentera oss för varandra och gruppen består av (håll i er nu!) en polsk man kring 40 som försöker prata som en britt och som brukar turnera och dansa med Hare krishna och som redan haft sin drömsemester (det var en av frågorna) , vilken var i somras då han turnerade runt med hare krishnas i Polen, han visade trunéplanen för Sarah och satte på sin bärbara CD-spelare med musik åt henne. Hon såg milt sagt bestört ut men försökte hålla masken. Sedan var det jag, Milla, finsk men från Sverige, flyttat hit för att jobba, ja, har bott här två veckor. Ni vet. Jag var vanliga Milla men extended version, som lite käckare. Och så var det Dublin-bon med "Chemical romance"-tröjan, hon såg ut som en av dom där som hänger i CP (förlåt, ni icke-örebroare!). Hon var konstig. Sen kom den ungerska tjejen som varit au-pair och som alltid pratade för länge när det var hennes tur att svara på frågor och skrattade åt sina egna skämt och så var det CAITLYN.
Alltså, jag börjar tro att jag tycker illa om amerikaner. (Jag har ju Tara på mitt jobb också). Caitlyn var så himla KLASSISK. Hon var "from the US" och hade flyttat hit själv och var så pretto att jag höll på att kräkas. När alla beskrev sin drömsemester (jag sade Indien och Cuba) sade hon "Oh, I'd just go anywhere. What matter is that you are with your FRIENDS, you know, you'll be happy where ever you are as long as you are with your friends". Jaha. Sedan kom frågan om vem vi skulle vara om vi var någon i en serie/film. Polacken sade att han skulle vara Mr Bean, jag sade att jag skulle vara Bridget Jones eftersom jag är så skön och förvirrad och då sade Caitlyn att hon skulle vara ELISABETH BENNET I "PRIDE AND PREJUDICE, "...because I'm so passionated and I simply LOVE people". Jag ville kräkas.
Efter fler irrelevanta frågor om musiksmak och raggningsrepliker som hade till uppgift att berätta vilka slags människor vi var och hur väl vi platsade "in the LUSH-team" blev vi sammankallade igen allesammans och managern hoppade upp på stolen igen, dansade lite, och tillkännagav sedan att tre blivit utvalda; Caitlyn (såklart) och ytterligare två tjejer, för vidare intervjuer. Vi andra fick en tvål som tack för att vi kommit. Den hade bäst före 25 september.
Utanför stötte jag ihop med Agnes och Lisa från Sverige, vi stod och förundrade oss över den något bisarra tillställningen och bytte nummer. De berättade att tjejen som blivit utvald från deras grupp tydligen hade varit ute och supit med deras gruppledare kvällen innan och att de pratat om hur bakfulla de var. Fair rules huh? Falska slynor.
Medan vi stod där kom Caitlyn ut, och jag tänkte vara trevlig och En God Människa så jag sade grattis. Hon log och såg ut som om hon tyckte synd om mig och sade "I'm sure there is plenty of other jobs for you! Really! Well, see ya!" och så log hon och gick och jag gick till jobbet kände mig som tvålen, bäst före 25 september.
I hopp om att få vänner
Återigen har jag tagit en sovmorgon medans Milla har gått upp ganska tidigt för att jobba. Igår var Milla på det kända Lush Partyt, där hon träffade två andra svenskar, det bytted telefonnummer mellan dessa tre svenskar. Jag och Milla kom på att det vore trevligt att träffa lite folk så vi skickade sms om att ta en fika idag på The Bad Ass Cafe. Responsen var positiv så klockan fem begav sig alla till Temple Bar för att ses. Dock fick vi inte sitta inte på Cafet eftersom vi var tvunga att äta så det blev en uteservering bredvid istället. Stämningen var inte alls så stel som jag tänkt mig, det var faktiskt trevligt att träffa lite annat folk. Dock kände man sig som en veteran här i Dublin, eftersom jag och Milla var de enda som lyckats skaffa både arbete och jobb. Dom fråga massa frågor och jag kände mig för duktig. Jag vet hur dom har det och det är sjukt jobbigt det liv dom har nu, men vi gav dom hoppet och sa att de inte fick ge upp. När vi skilldes åt lät det som att vi skulle ses igen. Dock kommer jag bara ihåg vad två av alla dessa människor hette, Agnes och Lisa, det var också dom jag pratade mest med.
Det hela var trevligt och jag hoppas det kan bli mer än en fika med dom. 
Jag måste snart sova, jag ska upp sjukligt tidigt imorgon, dock kommer jag aldrig kunna somna så här tidigt. Jag har lyckats vända på mitt dygn sjukt mycket. Upp halv fem/fem imorgon, det blir inte kul alls. Nej nu kära vänner, jag ska stänga ner datorn, ta en dusch och sedan läsa i hoppet om att bli trött.
Flyktvägen
Efter duschen gick jag och klädde på mig, Hannu var på sitt rum och gick sedan efter någon minut, han sa inte hej då eller något. Detta är min och Hannus relation just nu. Förut var det Pinja som var sådan, nu är Pinja hur social som helst och jätte trevlig. Hannu ser vi i princip aldrig. Han är verkligen mysko. Försvinner på kvällarna och inte ens Pinja vet vart han tagit vägen.
För ca en timma sedan gick brandlarmet. Pinja berättade när vi nyss flyttat in här att det brunnit några gånger för dem och det är ganska läskigt, med tanke på att här i Dublin existerar det inga brandtrappor. Ena gången hissade brandmännen ut dem genom fönstret eftersom branden blockerade trapporna. Detta gjorde inte mig och Milla så lugna direkt. Hon sa att brandlarmet går ganska ofta här eftersom elledningarna inte är lika bra som i tex Sverige. Nu hade jag då turen att vara helt själv när brandlarmet gick. Jag var i chock, men jag lyckades ta det för lungt, så pass lungt att jag tog på mig lite snyggare kläder än shorts o t-shirt. Ta med mig mobilen, snuset och sätta på mig skorna. sedan traskade jag ner. När jag kom ner utanför porten stog alla och kollade på mig. Jag kände mig som en brottsling. Det var fan inte jag som satte igång brandlarmet. Tur var det iaf att det inte var på riktigt utan att det bara fick för sig att gå igång. Annars hade jag nog inte kommit ut levande, nästa gång ska jag vara med effektiv.
Nu kommer snart Milla hem hon ringde, vi ska ha vår fetto dag idag. Vi får inte äta godis eller shit någon annan dag än på Lördagar och då ska vi slå på STORT.
Cafe Sol
Mina fötter värker, mitt huvud är tungt, hela jag är slut. Jag började klockan elva, slutade halv sju, under den tiden fick jag ingen rast för dom glömmde bort mig, Det var en Hitlerpersonel dock var endel otroligt trevliga. Jag fick inte tid att gå på toa. Jag åt inget under den tiden. Jag glömde snuset hemma och var gråtfärdig när portarna till Cafe Sol låstes. Dom frågade mig inte ens om jag ville ha jobbet. Hon sa, på måndag börjar du halv sju och jobbar till halv fyra, du kommer få ha samma tider resten av tiden när du jobbar här. Mån-Fre, 6.30 - 15.30. Ja det är väll bara att tacka och ta emot. Debbie, en brasilianare var super trevlig, polskan som jag inte vet vad hon heter var också otroligt trevlig. Resten av personalen vet jag inte, dom hälsade knappt. Men jag tror det blir bättre sen nästa vecka, eller jag kräver att det blir bättre.
I helgen vet jag inte vad som händer, vi får vänta och se, just nu vill jag sova i några år, dock blir det nog inte så men imorgon ska jag ha en fet sovmorgon då Milla måste upp jätte tidigt. Stackars henne stackars henne.
Preparing for LUSH-party
Idag var det den slovakiska managern som jobbade, han som skäller på en när man sitter ner för att man inte har någonting att göra och blir arg när personalen dricker kaffe. Han är en sån där liten kille ni vet med skitmycket muskler för att kompensera att han är ett halvt huvud kortare än samtliga tjejer och så pratar han för högt och stirrar på en i någotslags fåfängt försök att vara auktoritär. Men bartendern gjorde i alla fall historiens godaste latte åt mig med rekordmycket skum, det var dagens höjdpunkt. Och när jag lärde mig säga "tack" på kinesiska av Candy; "shishi", ungefär.
Min kära Johanna är inte hemma än, antingen har provjobbet gått bra eller så har hon blivit styckmördad av uteliggare, blivit förpackad i trelitersplastpåsar och nedfryst bland bladspenaten på Tesco. Framtiden får utvisa vilket. Ikväll ska vi i alla fall laga mat och dricka vin för att fira att vi har jobb och bostad och PPS-nummer.
Jag är så rolig, varje gång jag inte har ett jobb inbillar jag mig att det är roligt att jobba, och varje gång jag jobbar kommer jag alltid fram till samma insikt; DET ÄR TRÅKIGT ATT JOBBA.
Efter att ha svalt förtreten med att inte fått Oasis-jobbet (min erfarenhet från klädaffärer som bestod av två eftermiddagar som kassör på Pippis klädbutik med kläder för barn i åldrarna 0-7 på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby sommaren 2006 var inte nog) bestämde jag mig för att fortsätta på Café Bar Deli på Bewley's tills något annat kom upp.
Efter att jag klarat av de två kvällarna som trainee till allas fulla belåtenhet fick jag igår för första gången jobba själv på övervåningen. Där fick jag agera både kassakvinna och den som för gästerna till bordet under den struligaste kvällen i mannaminne. Allt var fullbokat och all teknik i hela huset krånglade. Som tur var var det den bra estniska managern som jobbade, så jag fick t.o.m. äta. Dessutom fick jag mitt livs första riktiga dricks, 14 euro på fem timmar. Jag är extremt nöjd.
Och just när jag var på mitt värsta jag-hatar-mitt-jobb-humör och var på väg till jobbet fick jag se att LUSH söker nya medarbetare. Jag gick dit med mitt CV i förbifarten men istället för att ta emot det sade personalen "Nooo, we don't like CV:s, That's so BORING!" och bad mig skriva ett personligt brev istället. Tänk dig världens mest överenergiska människa som gestikulerar sjutton vändor värre än mig och säger "Oh, just write about YOURSELF. Do it PERSONAL, write about that you just LOVE horses or that you just LOVE pink, put som glitter on it, put some stickers, do ANYTHING!" Korrekta Milla som är van vid seriösa managers i kostym frågar, osäkert: "Ehh, don't you want to know anything about my previous experience?" varpå hon skrattar så högt att jag blir rädd och säger "Haha, NO!". Och så ger hon mig en liten rosa lapp och bjuder in mig på deras "LUSH-party" på lördag klockan åtta på morgonen. "It's kind of a GROUP-INTERVIEW where we'll, you know, introduce our selves and find out which LUSH-product you are and stuff like that". "Great!" säger jag med mitt mest överdrivna skratt "Haha, YEAH!" säger hon och så går jag därifrån.
Nu ska jag alltså pyssla ihop någotslags "personligt " personligt brev och så ska jag gå på halv sju på en lördag och så ska jag gå på arbetsintervju förklätt till party innan jobbet och vara den gladaste, fräschaste och mest LUSH-iga av alla andra tusen brudar som kommer vara där. Great.
OBS!
Har ni vägarna på Harcourt road bjussar jag på en gratis kaffe.
Måltiden, ägnat åt min käre vän Andreas Tysk
Min käre vän Andreas Tysk sitter hemma i Örebro och har tråkigt. Han gör samma sak som jag, söker arbete hela dagarna och önskar att han hade ett jobb. Detta inlägg är ägnat åt honom så att han ska ha något att göra. Han har så tråkigt där hemma. Jag har också tråkigt, jag söker också jobb, men jag har kommit till Dublin och har nya saker omkring mig, det har inte han. Så när ni läser detta inlägg kan ni ägna en tanke åt min käre vän Andreas Tysk och hans sökandes efter något nytt. Även fast jag är långt borta nu tänkte jag på dig och saknar dig. Jag hoppas du snart hittar något att göra och kommer hit och hälsar på snart.
Åter till livet här i Dublin.
Milla har just vandrat iväg till sitt jobb och jag sitter återigen i vår säng och bloggar. Pinja och hennes käre vän från Finland sitter i köket och dricker kaffe efter måltiden. För ca 30 minuter satt jag och Milla också vid matbordet och åt med dom. Pinja och hennes käre vän åt pasta med korv, jag åt min burk med soya yoghurt, Milla sin gröt och mackor. De tre finskorna pratar finska, eftersom det språket är som rövarspråket för mig så låtar jag mig lungt tillbaka och faller in i mina egna tankar. Efter ett tag bryts min koncentration och Pinjas käre vän frågar mig om jag är vegan. Jag ser förvånat på henne och säger artigt nej, kött är ju bland det bästa som finns så det skulle jag aldrig bli. Jag frågar sedan varför hon undrade det, hon hade sätt att det var soya yoghurt jag åt och inte vanligt. Jag förklarar då för henne att jag inte tål mjölk och allt är lungt. Pinja erbjuder mig sedan att ta en tallrik och äta lite av deras mat eftersom dom hade så mycket, jag tackar nej eftersom jag just då hade haft i mig en hel burk yoghurt. Milla säger sedan att jag och Milla nästan lever som veganer här eftersom jag inte tål mjölk och Milla är vegetarian. Pinjas lilla kära vän som åkt hit för att ta en privatlektion i riverdance för att sedan åka hem igen blir plötsligt röd i ansiktet och avslöjar för Pinja, efter två portioner mat, att hon också är vegetarian. Jag och Milla börjar skratta, Pinja ser paff ut och hennes käre vän fortstätter vara röd i ansiktet. Frågan är hur pass bra vänner dom egentligen är?
En annan rolig sak vi också fick reda på under måltiden var att Pinja och Hannu är otroligt kristna. Det kanske inte är en rolig grej i sig att vara kristen, men där kan vi kalla kulturkrock mellan oss.
Jag knäcker ur mig att jag gillar musiken Pinja spelar i stereon och frågar vad det är för något. Hon förklarar då att det är den musik dom sjunger i kyrkan. Typ världsmusik stora körer och svängigt. Ja det var lättlyssnat och fina melodier, jag gillade det. Dock hade jag inte lyssnat på texten. Hon förklarar sedan också hur hon och Hannu varje Söndag går till kyrkan och sjunger dessa sånger och dricker kaffe med alla andra. Varje måndagskväll går dom ut på gatorna och ger sovsäcker och ber med de hemlösa. Verkligen fina saker dom gör, det måste jag medge. Sedan kommer frågan till mig och Milla som vi var nära på att skratta åt men fick låta bli att göra. Hon undrade vilken kyrka jag och Milla brukade gå till i Sverige, Milla förklarar artigt att vi inte går till kyrkan, sen pratade vi inte mer om det.
Nu är min käre vän Andreas Tysk otålig på inlägget så nu slutar jag skriva, dock blev det ett otroligt långt inlägg för att vara Johanna Medin. Ha det bra gott folk så ses vi snart!
Strandad val
Hej vänner, nu sitter jag hemma i sängen, har just släpat mig upp till sittande ställning efter strandad-val-entrén jag gjorde i rummet ungefär kl 22.46.
Dagen började med att jag vaknar vid halv tio efter en natts sjukt dålig sömn. Johanna hade också sovit jättedåligt, vi tror det beror på att det är så kallt på nätterna. Eventhough vi bor i en fancy lägenhet är den knappast isolerad och fönstrena är inte dubbla som i Sverige så om man inte har på elementet blir det extremt kallt. Och eftersom elen här är så bisarrt dyr och vi skandinavier så snåla har vi inte på elementen än. Vilket leder till yllekoftekyla inomhus, jag måste skaffa såna där lodisvantar för att kunna skriva på datorn snart.
Som tur är har vi ett badkar (hej min pappa byggde en bastu istället) så jag tillbringade alltför lång tid i det läsandes amerikanska Glamour. Och eftersom jag är jag fick jag ju såklart springa för att hinna med bussen, som skulle ta mig till den andra intervjun för hotellet, och mascara mig speglandes i bussfönstret. Väl där möttes jag av två managers i kostym som tog mig till ett rum med ett litet bord där jag skulle sitta och så ett långbord mittemot, tänk er Idol-juryn liksom. Så satt de där och granskade mig och jag blev så nervös så jag drog ett dåligt skämt om Idol, vilket följdes av en pinsam tystnad och harklingar. Såklart. Jag vill skjuta mig själv. Sen gick det bra ett tag, pinsam-tystnad-och-höjda-ögonbryn-nummer-två kom när jag tillkännagav att jag tänkt införskaffa en cykel om jag skulle få jobbet. Hehe. Jag är så pinsam. Ni förstår, i Dublin tar man taxi hem om bussarna slutat gå. Ingen cyklar. Jag kommer aldrig få ett jobb som kräver intervju.
Jag fick ju som bekant jobbet på teater-cafét Bewleys som jag provjobbade på i förrgår och betsämde mig för att jobba där tills något annat mindre polack-tätt dyker upp. Idag skulle jag fortsätta vara "trainee". Trodde jag. Problemet var bara att den stackars polacken som skulle instruera mig hade precis lika mycket - dvs precis lika lite - som mig. Det gick bra i alla fall, jag arbetade som "cashier", dvs den servitriserna kommer till med alla pengar och kort och där alla otåliga kunder betalar, och "hostess", dvs. den stackars saten som har till uppgift att leda gästerna till borden. Idag var vår teamledare faktiskt från Estland och den tredje flickan jag jobbade med fransk och dessutom mycket trevlig. Och vi fick gratismat. Och jag fick bara jobba över 1 timme och 20 minuter. Och jag spillde bara ut en kopp te!
När jag kom hem och skulle in genom porten möttes jag av en man i orange tröja som hoppade upp och ner, han såg ut som en fjortonåring på konsert ungefär. Han bodde i apt. 2 här i huset och bjöd mig till deras party. Kul första intryck av våra grannar.
PS.Idag klippte vi av navelsträngen till Hoffa och co i Tusenbröder, det var tårfyllt. Suck. Vad ska man nu längta hem till?
Bilder
Dock blev det ingen bild på vår toa eftersom den var upptagen då jag tog korten.
Jag vet att ni blir avundsjuka nu på oss men sånt är livet.
