BrevfranDublin

Sådär. Nu är allt Som Vanligt.

Besöken är hemma, jag jobbar och är inte längre ledig och jag måste gå upp på mornarna och vara trevlig och jag äter soppa och dricker kaffe och Johanna tar med fruktsallad från jobbet och Hannu och Pinja är ute på kyrkliga aktiviteter. Skönt. Förra veckans undantagstillstånd var hemskt trevligt men också lite tröttsamt.

Igår efter min picknickdate jobbade jag alltså själv för första gången med rullstolsflickorna. Jag hade "sleepover" och sov alltså i den enas lägenhet. Jag jobbade från sex igårkväll till åtta imorse och Yvonne, rullstolskvinnan, somnade halv ett så aktiv tid blev det alltså sex och en halv timme. Varav jag stekte pannkakor åt henne och kollade på tv och drack te med henne i fem och sov i sju. Och jag tjänade 232 euro. Snuskigt mycket pengar för snuskigt lite jobb.

Jag var onekligen lite nervös i början men Yvonne är en fantastiskt pedagogisk lärarinna; "No, you have to put my nightdress on before you put me in the bed" och hade ett imponerande tålamod när jag tafatt famlade med hennes kläder och tandborste. Tyvärr fick hon en metalldel av sin hissanordning i huvudet, jag är ännu lite oskillad med fjärrkontrollen, ehum, men hon skrattade bara. Herregud. Stackars kvinna som råkat ut för mig.

Imorse sprang jag alltså till bussen och åkte direkt till Bewley's och jobbade som cashier. Jag fick tre trevliga överraskningar; jag skulle inte behöva tillbaka de dryga hundra euro jag fått för mycket i lön utan de var skatteåterbäring; kvinnorna i köket som jag var lite... oense (?) med i lördags var i deras mått mätt riktigt trevliga eftersom de inte skrek på mig; och jag har äntligen fått en namnskylt. Så nu känner jag mig äntligen lite proffesionell.

Och så kom jag hem, ett dygn senare. "Wrecked" som en irländare skulle säga.