Milla goes Dublinturist
Nu är jag alltså fruktansvärt ledig, vilket är underbart. Min familj kom i söndagskväll, så jag har hängt med dem. Igår gick vi runt på stan och drack eftermiddagsöl i the red pub i Temple Bar, och nej, Guinness är fortfarande inte gott. Suck. Typiskt mig att inbilla mig att det är lite bättre för varje gång jag dricker det.
Sedan visade jag min fantastiska arbetsplats och bokade bord för kvällen och sedan promenerade vi i St Stephens Green och den hemliga parken, som jag blev tipsad om. Det är en park som länge varit i privat ägo men som sedan öppnats för allmänheten och den är väldigt svår att hitta till, men verkligen värt besväret.
Min familj har en fantastisk tradition att alltid sova middag när vi gör våra städer, så även nu. Jag kom hem och sov en timme eller så innan min familj inkl. Johanna gick till Bewley's för att äta middag. Och det var minst sagt en konstig situtation, jag var på heeelt fel sida om cashierdisken. Det är ju JAG som ska föra notan till bordet och inte vara den som ber om den. Jag såg mina kollegor och managers och diskflickorna jobba på som vanligt medan jag drack vin och åt en schysst middag. Jag kände mig konstigt nervös hela tiden, men Johanna sade att jag skött mig fint ändå. Och så var det hemskt trevligt att min familj var där, men knasigt också. Världskrock ni vet, när världar krockar samman. När Örebro gjorde besök i Vimmerby eller nu när barndomen och Örebrolivet gör besök hos Milla den wannabe vuxne i Dublin. Bra, men konstigt.
Haha, det var kul, mina föräldrar pratade med den estinske managern, som är typ 34, och sade att han var en trevlig "pojke". Det ska jag berätta när jag kommer tillbaka. Hihi.
Efter middagen gick vi för att kolla på riverdance på ett hotell, jag var sjukt imponerad faktiskt. Min mamma har sedan dess enträget försökt få mig att börja ta danslektioner; "Tänk vad du skulle imponera på alla dina finska släktningar!". Kul att hon har så stort hopp om mina fysikaliska förmågor, jag förlorade det ungefär när jag var elva och gick på "Blandad dans; disco, bugg och cha cha" med Linn. Jag börjar tro att jag saknar en viktig del av hjärnan, även min sambalärare misstänkte det när han insåg att jag verkligen inte KAN dansa.
Idag åkte vi med en turistbuss runt stan men eftersom trafiken här är kaos som vanligt fick vi hoppa av halvvägs och grab a cab för att kunna ta oss in till stan i tid till lunchteaterföreställningen på mitt jobb. Den var väldans bra och soppan god.
Eftermiddagen spenderade jag sovandes mot min mammas axel i turistbussen. Jag kände mig väldigt ovuxen när jag blev väckt av min pappa i höjd med min gata och han sade "Här ska du gå av ". När jag kom hem somnade jag igen. Detta börjar faktiskt bli läskigt, antingen är detta att mina föräldrar är här någonslags tillbakagång mot spädbarnsstaidet eller så är det förra veckans sömnskulder jag fortfarande betalar av.
Nu ikväll har vi lagat middag och ätit tillsammans med Johanna och Hannu och Pinja. Ganska spartanskt, eftersom vi endast har fyra stolar och fem gafflar. Men det gick bra, språkkrockarna till trots. Johanna var ju den enda i sälskapet som inte pratade finska, men en guldmedalj till henne för att hon stod ut och inte gäspade alltför mycket när alla omärkligt glidit ifrån engelskan.
Imorgon far familjen och in kommer Maria, hon ska belägra vårt vardagsrumsgolv och mitt sinne tills på söndag. Det blir trippel världskrock; Vimmerbymilla träffar Örebromilla träffar Dublinmilla. Är jag schizofren? I alla fall blir det hemskt bra, jag behöver lite av Marias stabilitet och källsortering i mitt liv.
PS. Eddie; OC-boxen är här. Du hämtade den aldrig och jag tog det som ett tecken. Du får den när jag kommer till Örebro i jul. Hata oss inte. Jag och Johanna behöver ett Projekt.
En heldag i sängen
Klockan är 15:39, det regnar i Dublin, och jag har fortfarande inte lämnat sängen. För tio timmar sedan landade jag precis i sängen.
Som vanligt jobbar Milla på helgerna och jag är ledig, och som jag gjort de senaste helgerna gick jag ett varv på stan för att muntra upp mig själv lite. Hittade en tröja på Urban Outfitters, jo tack den är fin och jag är nöjd, precis vad jag ville ha.
Och som alla andra helger när Milla jobbar, får jag börja förfesten innan henne. Denna gång åkte jag till Finlgas för att konversera med flickorna från Hässleholm, samt att smaka på de australiensiska druvorna.
Återigen som vi alltid lyckas med när vi är där, glömme vi tiden och det slutar med att vi får springa för att inte missa sista bussen. Väl inne i stan mötte Milla upp oss och vi begav oss till Templebar för att dansa. Dock var det sämst musik, folk var utklädda till hemska saker, jag hatar halloween, alltså hatar jag alla människor som klär ut sig på halloween. Detta ledde såklart till att jag fullkomligt hatade killen med masken som hela tiden skulle dansa med oss, jag hatade karatekillen, jag hatade Johnny Depp och jag hatade frankenstein själv. Efter 15 minuter stog vi återigen på gatan och funderade på vart vi skulle ta vägen.
Det slutade med att vi besökte Whelans igen, smet in gratis, dansade till 2:30 och sedan var det den långa prommenaden hem.
Nu ligger jag alltså här, lyssnar på min musik, borde gå upp och städa och tvätta men jag orkar inte, det är mycket jag borde idag men jag väntar med det. Nu ska jag sova lite till, lägga mig i badet, sedan ev gå och handla, om jag orkar.
Gonatt gott folk
Lördag igen
Hej vänner, lördag igen. Jösses flickor, imorgon firar jag och Johannan sex veckor i Dublin. Helt sjukt. Det känns som om jag bott här extremt mycket längre.
Well, ses sist har jag jobbat JÄTTEMYCKET, 55 timmar kommer det sluta på denna veckan. Det beror på att jag började det nya jobbet igår, som personlig assistent åt de rullstolsbundna flickorna. Jag började där igår, jag var lite nervös sådär, jag har ju inte alltför positiva minnen av mitt första möte med Magda, aspergerkvinnan som jag var ledsagare åt. Men det gick hemskt bra, alla var snälla och flickorna själva drog skämt för att lätta upp stämningen när jag skulle hjälpa till att duscha dem, vilket var skönt eftersom jag kände mig milt sagt ganska generad.
"How do I look today?" frågade en av dem imorse när hon satt i sin duschrullstol och jag duschade henne. "Ehh, fine" sade jag, vad fan ska man svara på det liksom, hon är naken och förlamad från nacken och nedåt? "Drop dead gorgeous, ain't I?". Haha. Humor har de i alla fall.
Jag jobbar alltså i ett projekt som ska få handikappade människor ut från instutionerna till samhället och dessa två flickor bor alltså i varsin egen lägenhet i ett vanligt hyreshus och vi är där för att hjälpa dem med allt de behöver hjälp med, dvs. det mesta; de är rätt klara i huvudet, en av dem är lite lätt förståndshandikappad men den andra är precis som vem som helst, så vi är där för att mata, duscha, umgås etc.
I alla fall är jag ganska utarbetad nu men som tur är jobbar jag bara typ 12 timmar nästa vecka, vilket är fantastiskt bra med tanke på mina besök. Som vanligt har jag mycket storslagna planer.
Igår var jag och Johanna på bio med Pinja, vi såg en irländsk film som heter "Garage". Den var väldigt konstnärlig och hemskt djup, och ni vet, jag är ju ganska fånig och faller för sånt. Men denna var så deprimerande att jag mest ville gå därifrån, jag blev så illa berörd, och jag som för en gångs skull var på happy-endig-humör...
Nu har jag just kommit hem från jobbet, det var ganska kul idag faktiskt. Det var ganska lugnt så jag och Gránnie (uttalas "gronya". Sade jag att irländska är fullständigt utan logik?) diskuterade subkulturer (hon trodde jag var en sån som gick på RnB-klubbar???!!!?? GER JAG ETT SÅNT INTRYCK????) och skrattade åt den roligaste bokningen någonsin; 35 JÄTTEFULA killar, kategorin nördiga fotbollssupportrar, alla med blonderat hår i helt bisarra frisyrer. Höll på att dö av skratt varje gång de passerade. Den estniska managern lät mig gå hem en timme tidigare och gav mig en ros som han gjort av ett silkessnöre. Han är så cheesy att det inte är sant. Min andra ros på två veckor. Jag är ganska nöjd alltså. Haha.
Nu är jag hemma med Damien Rice och ett glas vin, väntar på att Johanna och Hässleholmsdamerna behagar dyka upp ur förorten. Suck. Börjar tröttna på enmansförfester efter jobbet på lördagarna.
PS. Jag drömde häromnatten att Patrik dödade en kattunge med bara händerna och när jag frågade varför log han. Vad tror ni det betyder?
Take care. Puss.
Fortsättning på brandlarm nr 2
Efter att "landlorden" lyckats stänga av larmet, går hon till alla lägenheter i byggnaden och ger ut en nyckel. Med denna nyckel kan man komma åt brandlarmet så man kan stänga av det när det går på.
För henne är det bra, hon slipper åka hit stup i kvarten för att stänga av det när det är falsklarm.
"När larmet går, knackar ni på alla lägenheter i huset för att kolla att det inte brinner, kolla sedan källaren, brinner det inte, stäng av larmet"
Jo, tjena att någon av grannarna kommer orka med det, dom kommer bara gå ner och stänga av det. Detta kommer leda till min och Millas död, så om vi inte hinner hem till jul, har det varit otroligt kul att lära känna alla, och jag älskar endel av er också. Puss gott folk.
Brandlarm nr 2
Återigen gick brandlarmet när jag var ensam här i lägenheten. Är det inte typiskt?
Återigen skulle jag dött om det vore en riktig brand. Jag kan helt enkelt inte ta det seriöst efter alla övningar jag haft.
Jag blev ju onekligen lite mer orolig när alla grannar började slå i dörrar och springa ut men jag behövde bara gå ut i trappan för att konstatera att det inte var på riktigt. Gick ett varv runt kvarteret för att inte verka dum, jag mötte endel grannar i trappan som kollade konstigt på mig, varför har inte du varit ute redan? Kommer du nu? Men jag tog ett varv, tog en cigg och agerade som om jag hade planerat det sedan innan, allt för att inte verka dum.
Nästa gång är det inte min tur att vara hemma själv när larmet går, det får faktiskt någon annan vara.
Nytt inlägg
Nu är det natt i Dublin och onsdag, mitt lilla hushålle sover, jag mailar, läser era bloggar och lyssnar på smäktande kärleksballader på lokalradion.
Sedan sist har vi varit och fikat hos Hässleholmsflickorna ute i Finglas, norr om stan. Lägenheten hade verkligen potential men precis som det mesta andra här, fungerar det liksom inte riktigt. De hade en vattenläcka i taket, den dök upp första veckan i lägenheten och ägaren verkar inte riktigt orka bry sig. Det hela har slutat med en massiv mögelattack på hela taket, en kökshandduk-stekpanne-anordning vid väggen för att samla ihop vattnet som rinner längs väggen och så en stor soptunna mitt på vardagsrumsgolvet som samlar ihop det droppande. That's Ireland i ett nötskal.
Annars var det hemskt trevligt, vi drack te och åt äppelkaka och pratade om livet.
Vi kom hem vid tio och eftersom vi alltid har så JÄKLA DÅLIG FRAMFÖRHÅLLNING skulle vi såklart tvätta då, eller jag alltså, eftersom Johanna ska upp så förgrömmat tidigt jämt. Det var en bister väntan på tvättmaskinen, jag hade sovit alldeles för lite igen och jobbat på tok för mycket.
I måndags jobbade jag hemskt mycket igen men igår var en fin dag, vi slutade nästan samtidigt, jag och Johannan, jag satt i parken i oktobersolen och skrev brev och så gick vi och handlade och lagade middag ihop för första gången på över en vecka. Sedan gick vi ut med Pinja och hennes finska vänner som var här på besök. De var exceptionellt finska och således ganska torra och sakliga. Blonda, osminkade, praktiska. Ni vet. Åh, jag har blivit så assimilerad. Finska människor inte kan kallprata.
Sedan var jag ute i natten med en från mitt jobb och gick hem över bron, och ja, Dublin är verkligen som finast när man går över broarna, på nätterna, på mornarna.
Idag sov jag till ett, så gick jag ut i staden, pratade med Sverige i en timme för 5 euro och 13 cent. Samlade ihop en hel del prettopoäng enligt Eddie eftersom jag bar knälång kjol och mormorsstickad tröja. Stötte ihop med den sexuellt trakasserande managern på Henry Street, vi klagade på jobbet. Han är trots allt en bra människa, tillskillnad från många andra på mitt jobb. Jag handlade mat. Lagade den, för Johanna är hemskt sjuk och eländig. Pinja visade oss bilder från irländska västkusten och Indien och jag blev hemkst peppad på att resa runt här och framförallt på den 23 januari 2008.
Imorgon jobbar jag mitt sista pass som bestickpolerare, vilket är döden. Ni vet när man har så tråkigt att man vill dö? Oftast kan man ändå tänka "men om tre timmar och 42 minuter är det i alla fall slut". Man kan se ljuset i alla fall, även om det är 3 timmat och 42 minuter bort. Men när man står där, i det ångiga källaren och polerar bestick som ett annat klappmongo vill man dö för att det är så tråkigt och man kan inte se ljuset. Man kan inte känna att man någonsin kommer bli glad igen. Det är helt outhärdligt hemskt.
Men det är sista gången som sagt och eftersom jag är en så oerhört rationell människa (i de flesta avseenden) vet jag att jag kommer bli glad. Om inte annat senast på söndag när min familj kommer på besök.
Det känns stabilare nu. Jag hade några dagar av extrem förvirring, kaos, förtvivlan och fåniga leenden, jag var ute och sprang till och med, orsakat av förvirringen, men nu är det stabilare. Pust.
Pravda
Som min mor sa igår, det kommer alltid en söndag efter lördagen, jotack det märkte jag för ett tag sedan.
Tata
Enmansförfest
Och nej, inte ens vid en ålder av nitton och ett halvt tycks jag ha lärt mig att vin före eyelinern inte är någon bra idé. Suck. Hur ska jag orka leva med mig själv tills jag dör?
Lördag
Vid halv fem tog jag tag i mig själv och drog mig upp på stan för att handla kläder. Dels för att jag tyckte synd om mig själv för jag är sjuk och dels för att jag fick min fina lön igår.
Topshop som alla snackar om var skit, fattar mig inte på affären, 40 grader var det där inne, alla gick och svettades och det var ett myller av rika fina flickor, jag var på fel ställe. Så jag drog mig till H&M och köpte en tröja, senare gick ja in på en sportaffär och köpte min efterlänktade addidas tröja.
Det är nämligen så att det är sjukt många här i Dublni som går omkring i otroligt fina addidas dresser, från första dagen har jag drömt om en sådan. Så jag bestämde mig att nu fan ska jag köpa en, dock skippade jag byxorna, dom var osmikrande tighta på mig, eller jag prova dom inte men jag vet att dom skulle vara det, min rumpa är inte gjord för dom helt enkelt. Tröjan är jag helt säker på att en viss Linn Jansson skulle bli sjukt stolt över mig om hon fick se den. Den är brun och GULDIG. Jag älskar den, bästa ever. Så nu ska jag gå runt på Dublins gator och göra människor som mig avundsjuka.
"Tata" Gott folk som de rika fina flickorna säger på mitt jobb, nu ska jag laga mat, dricka vin och sedan åka till tjejerna från Hässleholm för att dricka ännu mera vin.
Morgonblogg har guld i mund - eller inte
Huruvida det är ett projekt från ledningens sida att de anställda ska "kommunicera och interagera mer med varandra om de jobbar över de imaginära gränserna" eller om det bara är ett försök att fylla ut timmarna, vet jag inte. Jag dryftade redan min första misstanke "Jag är dålig som cashier" till den estniska managern, varpå han svarade "Det handlar det verkligen inte om. Det handlar om att jag vill se dig i en tröja i storlek small". sexuellatrakasserierpåjobbet.nu.
Nu är det alltså andra och sista gången. Dagen börjar med att jag häller ut en tekopp över köksbordet/stolarna och golvet. Vad är oddsen på att jag överlever den här dagen?
Klockan är 08.35, jag ska borsta tänderna, sedan ska jag till jobbet. There is no god.
Dagens Dödsstraff
¤ AIB-banken i Irland
¤ Generalmanagern på mitt jobb
¤ Irländska skatteverket
JAG ÄR SÅ ARG. Allt har gått dåligt idag, men istället för att bli trött och missmodig har jag liksom blivit arg och energisk. ÅÅHHH Irland gör det så jäkla svårt för sig ibland, allt ska vara så förbenat krångligt hela tiden. Idag ska vår hyra vara inne, så jag tänkte betala in den från mitt internetkonto, men nähe, jag fick nämligen min lön i cash, tio minuter innan banken stängde. Så om ni såg någon svartklädd varelse susa förbi på Dublins gator för att få in pengarna på mitt konto och stå och eftersvettas på bankkontoret på Grafton Street och beklaga mig högt för alla i kön; that was me. Resten av krånglet orkar jag inte ens med att förklara.
Jag fick utlopp för en del ilska genom att nästintill slänga på luren i örat på AIB:s kundservicecenter. Jag vet att han inte är ansvarig för hela banken och inte kunde göra något osv. osv. men ibland är nog nog. Och i synnerhet eftersom mitt engelska ordförråd inte är lika välvässat som det svenska, blir det lätt att ta till... något ociviliserade metoder. Nu har jag omvandlat den resterande ilskan till mycket energisk handlingskraftighet. Nu ska vi ut och handla, sedan ska vi ut, antingen med Hässleholmsflickorna eller så ytterligare en random brasilianare som trillat in i mitt liv. Frågan är vad som återstår av handlingskrafitigheten imorgon klockan 22, när jag jobbat tretton timmar...
Men, det är bara fredag en gång i veckan, och även om det inte är det i Millaland, måste jag anpassa mig efter omgivningen. För en gångs skull.
Ta hand om er vänner, var glada. För det ska jag vara, trots bankernas ohemula öppettider och myndigheters otjänstvillighet. Cheers.
Jag har något jag måste erkänna
Ni får välja själva vilket ni tycker, men shit vad kul jag har så jag tänker inte sluta, jag kan inte sluta, det har blivit som ett beroende för mig, inte som snuset, men heller inte långt därifrån.
Det är nämligen såhär, att jag Johanna Medin älskar att studera andra människor, det har jag alltid gjort. Men kanske mer på ett normalt sätt, som de flesta gör. Dock har detta intresse ökat sedan vi flyttade hit.
Eftersom vi bor i en lägenhet i centrum, där det inte är bara ett hus runt vårat hus, utan flera, där det också för ovanlighetens skull är ovanligt stora fönster i alla lägenheter till skillnad från resten av Dublin, och där folk inte verkara vara medvetna om att fönster existerar, blir det ju onekligen extra intressant att kolla.
Jag kan helt enkelt inte motså frästelsen att ta en titt då och då dagligen för att kolla vad människorna gör. Det känns som att det dagligen sitter en inbjudan vid fönstret "Välkommen att se ett smakprov på hur vi lever här i Dublin". Jag kan helt enkelt inte tacka nej till denna inbjudan och tar därför en titt dagligen.
Nu är det ju dock så att det har blivit som ett beroende för mig. Som tur är, är det bara en enda människa som kommit på mig, så jag är ju onekligen ganska duktig snokare, dessvärre är jag lite orolig att den siffran ska öka om jag inte slutar. Problemet är att jag inte vill sluta, eftersom vi har så många olika karaktärer att studera:
1. Killen på andra våningen, av utländsk härkomst längst in i hörnet, verkar totalt sakna liv. På eftermiddagarna är det ganska dött i lägenheten, oftast svart. Framåt kvällen runt åtta nio tänds det i vardagsrummet och han sätter sig vid datorn, denna dator lämnar han aldrig. Tillfällen då jag gått och druckit vatten runt fyra på natten sitter han fortfarande där, klockan sex då jag går till köket för att äta frukost sitter han fortfarande där, det finns inga tecken på att han har rört sig en millimeter. Diagnos: Skaffa ett liv.
2. Tjej runt 25 år, asiatiskt utseende, bor på tredje våningen i mitten av huset. Hon vet absolut inte hur man använder gardiner, eller ens vad det är. Hennes sovrumm är det man ser in i, vid garderoben har hon en dörr in till duschen, vilket gör det helt självklart att man byter om i sovrummet innan och efter man ska ta en dusch. Dock är min önskan att hon lärde sig dra för gardiner, Visst är det så att jag gillar att titta på folk och studera deras beetenede, men att se dem halvnakna är inte min önskan. Diagnos: Fixa gardiner, skaffa en snyggare badrock om du kan också.
3. Asiatiskt par, åldern är svår att bestämma, bor granne med asiat tjejen. Dessa två människor verkar dricka på tok för mycket redbull. Dom hoppar upp och ner, springer runt runt, och jag förstår mig inte på dom.
Diagnos: Lär er att slappna av och chilla
4. Två tjejer 20+, näst högst upp. Ser ut att komma från norden. Dessa två människor har jag inte studerat så mycket, dock var det Milla som för några dagar lade märke till dom. Tjejen köper på tok för mycket kläder, hon stog och provade alla plaggen tiotal gånger, drog in magen, speglade sig lite, lyfta upp brösten, och så hela den vändan med tjugotal olika kombinationer. Hennes vän satt tålmodigt och tittade på.
Diagnos: Skaffa mer självförtroende och sluta handla så jäkla mycket.
5. Killen som kom på mig. Han är helt okänd, jag kollade inte ens in i hans fönster när han kom på mig, dessvärre upptäckte jag att han tillslut stog och stirrade på mig, jag dök fort ner från fönstret, några sekunder senare drog han för gardinerna, och dom har varit fördragan sedan dess.
Detta är mina kära grannar, plus ett hundratal till som är okända. mer kommer vill jag lova. Om jag inte lyckas sluta.
Nu gott folk ska jag gå ut i köket och äta mat, kan inte lova att jag inte kommer ta en titt genom fönstret då jag sitter mitt emot det, men ska försöka. Imorgon är det fredag vilket betyder att jag och Milla ska ut på krogen och unna oss lite gott.
ÅHHH - frustrationen
Fruktansvärt irriterande i alla fall. Nu känns det ju som om jag bara upprepar mig. Äh.
I ALLA FALL så tänkte jag skriva om månadsjubilariet vi firade igår, jag och Johanna. En månad i Dublin. Shit pommfritt skulle man kunna säga. Jag tycker pinsamt mycket om symbolik och liksom slutna cirklar så därför gick vi och satte oss på bänken vi satt på den andra kvällen i Dublin, då missförtröstan var som störst, precis innan vi fick det fantastiska smset från Pinja och Hannu där det stod "Hei, ottaisimme teidät mielellämme kämppiksiksimme. Ilmoitattehan pian jos haluatte muutta. Hannu & Pinja" (dvs "Hej, vi vill gärna ha er som sambos. Var snälla och meddela oss snart ifall ni vill flytta in"). Men innan, när det blåste kallt, hann jag redan tänka att Dublin gjorde det svårt för sig.
Men nu satt vi där alltså igen, denna gång var det varmt och senare vi kunde gå hem när solen försvann och det blåste kallt. Jag förlät Dublin ganska sanbbt.
Idag har jag träffat min polska nyfunna vän Marta, vi gjorde some hardcoresightseeing i Howth, en söt by vid havet norr om stan. Det var soligt men otroligt blåsigt, vi gick ut till piren och sen åt vi skaldjurssoppa i hamnen, det var fint.
Jag kom hem vid fem och somnade. Det är så jobbigt att vara ledig. Nu lyssnar jag på Jens (åh! Det är så BRA och jag är så laddad för 12 december!) och har just fört över 5647 kronor till Gabriellas konto. FÖR DEN 23 JANUARI ÅKER VI TILL INDIEN OCH HÄLSAR PÅ KIRTI. Jag är oförskämt peppad.
Take care.
Förlåt och samba
1) Under min "helg" gjorde jag inget av intresse utan hardcoredegade för att orka med den övriga världens helg;
2) Under den övriga världens helg var jag hemkst upptagen och när jag inte var upptagen var jag hemskt trött (eftersom jag varit så upptagen).
Alltså; I fredags var jag och träffade managern för mitt andra jobb och skrev på kanske en miljard blanketter. Bland annat vill irländska Gardan ha reda på ALLA adresser jag någonsin bott på, inklusive Boden 1988-1990 och Tammerfors 1990-1992, och eftersom dom inte är något som jag - av naturliga skäl - liksom inte kan som ett rinnande vatten förskjöts mitt tillstånd att börja jobba med de rullstolsbunda flickorna ytterligare. Suck. Irland är så oerhört... trögt. Verkligen misspeppande.
Sen skulle vi ha fredagsmiddag hemma och jag är en så hemskt dålig vän; jag visste inte att Johanna inte tycker om kallrökt lax och jag glömde bort att hon är känslig mot laktos. Och jag gjorde lax med creme fraiche och pasta. Suck. Sedan färjade vi mitt hår, inget dramatiskt, men som alltid skönt att slippa sina superskandinaviska och råttfärgade hårrötter och åtminstone låtsas att jag har rött hår på riktigt.
Min kära Johanna har redan berättat om Whelans och lördagen och jag kan bara hålla med om att det var en hemskt trevlig kväll och ja, det var värt 10 euro (fast vi är fattiga och hyran ska vara inne snart). (Det enda dåliga med att få kring 10 euro i dricks dagligen i MYNT direkt i handen är att man börjar tänka; "Men det här är ju bara en dags dricks". Jag går liksom inte på att fem stycken tvåeurosmynt är 100 spänn, så dum är jag inte). Men kanske det allra bästa med hela kvällen var att jag fick syn på en affisch på Jens Lekman som ska spela där den 12 december. Jag spontanpussade affischen och skrek "Jaaa!" alldeles för högt. För er som inte vet om det än; Jens Lekman är mannen i mitt liv.
Och det enda dåliga med Whelanskvällen var att jag somnade typ halv fyra, dvs 5 timmar innan jag var tvungen att gå upp. Det var en aning bistert.
Men söndagmorgonen började väldigt vackert, väldigt mycket bättre än vad man förväntar sig av en söndagmorgon i mitten av oktober i Dublin när man sovit fem timmar. Det var sånt där fint ljus ute och jag var lite lycklig när jag gick över bron över vattnet.
Sen kom Kaoset. Och jag vet att ni hört nog om kaoset på mitt jobb, men det enda jag kan säga var; DETTA VAR DET VÄRSTA AV DET VÄRSTA. Det hände ungefär en timme innan jag skulle sluta och gå hem, datorerna kraschade som vanligt, inget nytt med det, men däremot började de liksom inte fungera igen, vad man än gjorde. Det var en helt ny situation. Mycket intressant. Jag var i trans i en och en halvtimme och var helt onåbar och plitade på små kvittolappar och skrek "Don't touch!" till den tappra skara som försökte hjälpa till. För precis som med ordning i allmänhet har jag som ett.. ja, annorluna att sätt att uttrycka det. Jag väcktes ur transen av fantastiska managern Liv från Lund som kom och frågade hur jag mådde, det var första gången jag hörde ett vänligt ord på flera timmar och för första gången jag hörde någon tala svenska på hela dagen. Jag blev med ens nästan gråtfärdig och flydde hemåt i panik.
Förvirrad vandrade jag fram på gatorna och märkte inte ens den vinkande Diskpojken Dipak (som sjunger "Millalala!") förrän han slog till mig på axeln.
Ungefär lika förvirrad rumlade jag upp ur sängen ett par timmar senare klockan 19 för att gå på sambafest med min kollega brasilianaren. Nu kommer säkert många fråga sig en hel hög frågor som börjar med "Varför?". Icke minst jag. Frågor i stil med "Varför utsätter sig Milla för att stå som ett svajande kylskåp mitt bland massa snygga brasilianskor med jätteass och stilettklackar?" "Varför går hon överhuvudtaget upp ur sängen om hon är så trött?".
Även där finns det två svar;
1) Jag hade inte numret till brasilianaren och kunde således inte ringa och säga att jag bangade, vilket jag annars gjort;
2) Ett citat jag brukar tänka på när jag ska göra jobbiga saker, "Man ångrar bara det man inte gör och inte det man gör" (vilket fungerat på i stort sett hela mitt liv so far men vissa erfarenheter jag fått genom vänner etc. säger mig att så är inte fallet för alla. Ni, och alla andra, vet vilka ni är).
Så jag gick på sambafest, och jo, det var ungefär som jag misstänkte; jag var den enda som inte hade en jätteurringad glittrig klänning, J-Lo rumpa och stilettklackar och uppenbarligen den enda som verkade ha ben i kroppen istället för spaghetti. Men det var hemskt trevligt. Samba är en väldigt vacker dans, men jag har liksom kommit till insikt om att dans INTE än min grej. Jag har andra kvalitéer här i livet. Jajamensan.
Idag har jag varit om möjligt ännu mer hysteriskt trött men som tur är är jag alldeles jätteledig imorgon. Jag ska hänga med Johannan (det var ett tag sen sist) och träffa min manager för det andra jobbet IGEN för att skriva på ytterligare ett papper. Ge mig styrka.
Ta hand om er och var snälla och lyssna mycket på Jens.
Whelans
Jag ligger under mitt täcke, lyssnar på Jason Mraz, mitt högra öra tjuter, jag är snorig, ser förjävlig ut, luktar troligtvis också väldigt illa. Igår var jag fräsh och dansade på Whelans.
Vaknar dagen till ära klockan 11.57 av att solen lyckats på något underligt och irriterande sätt kila sig in genom gardinen och träffa just mina ögon. Jag konstaterar att jag måste upp för att kunna somna ikväll om jag inte ska vara en zombie imorgon på jobbet. Hasar mig motvilligt till badrummet i hopp om att kunna göra mig lite fräsh, kollar mig i speglen och konstaterar, det är ingen idé. Går vidare ut till köket för att äta frukost, konstaterar då att det ända vi har är flingor och mjölk, jag som ville ha en onyttig frukost. Dricker ett glas vatten och tar sedan dammsugaren och städar lyan. Hannu, städ-hitlern-själv kommer hem idag, jag vill inte att han ska dö av chock när han kommer in genom dörren så jag tar vackert dammsugaren i handen och sätter igång.
Igår var vi alltså på Whelans och svängde våra lurviga. För att ni ska ha ett hum om hur stället är skulle man kunna likna det med Satin i Örebro. Det spelas mest Rock och Pop och folket var i alla dess olika stilar. Majoriteten inne på Whelans igår var dock män, på dansgolvet var det i princip vi, fyra svenska tjejer, och män. Dansgolvet var inte överdrivet stort så armbågarna kom väl till hands. Den gammla hederliga taktiken fungerar även här. Klockan 2.30 tänds belysningen i lokalen och trängseln efter jackorna börjar. Vid tre tiden säger vi adjö till Agnes och Catta vid Liffey som ska ta bussen hem, jag och Milla börjar sakta lunka hem. Träffar en konstig kille som visar massa olika tavlor han målat, bla en av dem var skiret. När vi tillslut ligger i sängen konstaterar jag att klockan är fyra. Vaknar idag 11.57 av att solen kikar in, i dubbelsängen ligger bara jag och Milla har för länge sedan börjat jobba. 
Jag har inte varit så aktiv här på bloggen den senaste veckan, förutom att jag har kris på snus har inte så mycket hänt. Jag har bytt jobb, eller bara affär, jobbar fortfarande i samma kedja. Jobbar nu med en tjej som heter Alex som kommer från Polen. Vi två jobbar i det minsta cafet jag sett. Måste däremot säga att jag gillar läget, jag har närmre till jobbet, jag börjar 7.30 istället för 6.30. Jag ska också få bli Barista, så när jag kommer hem till Sverige ska jag visa mina skills förhoppningsvis. Dock är det mer jobb, på fem dagar avverkar jag 47.5 timmar på jobbet. Så jag förbereder er nu på att det kommer vara en viss bitterhet från min sida de närmsta veckorna innan jag vant mig.
Fredagkväll
Det är fredagkväll i Millaland. Jag har ju som bekant världens dåraktigaste jobb och således världens dåraktigaste schema. Denna veckan är jag ledig tisdag-onsdag och eftersom det är måndag idag är det alltså mental fredag för mig. Tyvärr är det tisdag och väckarklocka och jobb för Johanna Medin imorgon så jag och PInja har fått ha fredagkväll på egen hand eftersom Johanna sover och Hannu är på tjänsteresa i Finland.
Idag jobbade jag min sjätte och sista dag innan "helgen" och det kändes fantastiskt skönt att få klocka ut 16.01 och veta att man inte behöver komma tillbaka förrän tre dygn senare. Det känns som om mitt liv är på det där föbannade fiket. Varför hamnar jag alltid på jobb som är en helt egen värld i sig? Jag syftar främst på mitt kära Astrid Lindgrens Värld som formligen sväljer en hel och hållen och håller en i sitt grepp i två månader per år, och så kommer man ut efteråt, omtumlad och lättad men samtidigt tom. Och nu är det liksom på samma sätt, fast på dagtid. Vilket är nästan ännu mer förvirrande. Det är som Moulin Rouge, fast utan horor.
Ni förstår, vår lägenhet är som en skandinavisk ö mitt i allt det irländska. Varje gång jag går ut härifrån blir jag förvånad över att jag är i Dublin. Och så har jag en kvart då jag går (dvs springer eftersom jag är konstant försenad) till mitt jobb och så går jag in genom de mörka träportarna och träder in i Bewley's-världen som befolkas av Läskiga Generalmanagern Paul och Sura Slovakiska Mangagern Kiko och Bitchiga Bartendern och Sean Bögen som kallar alla "angel" och Diskpojken Dipak från Nepal som alltid sjunger "Millalala" när han ser mig och Flörtiga Brasilianaren Albert och Fantastiska Liv från Lund och Trevliga Celine och alla andra, kineser som knappt kan engelska och alla polacker som inte fattat att less is more när det gäller bling.
Och alla orginal som kommer dit, dag efter dag. Mannen med allvarlig CP-skada som knappt kan prata som kommer på sin trehjuling och som man måste baxa in genom dörren och den tjocka mannen i sextioårsåldern med extremt otvättat hår som flörtar hejdlöst med alla servitriser och försöker charma alla genom att prata litteratur och filosofi. Och den sorgligaste av de sorgliga; den galna lilla gumman som dagligen kommer och dricker en kopp te och sitter i flera timmar och vaggar fram och tillbaka ensam vid ett bord och pratar för sig själv. Hon påstår att hon sökt jobb på Bewley's för trettio år sedan men att ledningen slarvat bort hennes ansökningshandlingar. Nu kommer hon tillbaka, dag efter dag och grämer sig över det och är så bitter att det gör ont att se på henne.
Och så kommer man ut därifrån, omtumlad och lättad. Och så har man en kvart på sig innan man träder i land på sin skandinaviksa ö och är matt, trött och ännu mer förvirrad.
Efter jobbet idag for jag med motsvarande pendeln till något som uttalas ungefär "dunleary" men stavades "Dun Laoghaire" (är irländska världens mest komplicerade och omständiga språk eller är det bara jag?) för att träffa Ingrid, Pinjas litauiska vän, som är manager för ett projekt för rörelsehindrade människor som ska återanpassas till samhället. De bor i varsin lägenhet i ett hyreshus istället för att instutionerade. Ambitiös och girig (framförallt girig antar jag tyvärr) som jag är vill jag ha ett till jobb och detta jobb som personlig assistent skulle ge mig 14 euro/h på vardagar och 30 på söndagar. Pinja jobbade där förut och nu behövde de extrapersonal och då berättade hon för Ingrid om mig, att jag jobbat som ledsagare och att jag var snäll och så. Jag skulle ha det som ett extraknäck vid sidan om Bewley's. Visserligen är Bewley's utmanande på sitt sätt, särskilt för ens rumpmuskler eftersom det finns så nedrans mycket trappor, och ens käkmuskler eftersom man måste le och säga "thank you" kanske en miljard gånger på en dag, men särskilt utvecklande själsligt är det inte. Därför hoppas jag på lite mental stimluans från det här jobbet.
Men nu ska jag bara vara ledig. Tyvärr måste jag ut och tampas med den irländska byråkratin igen och gå till skattekontoret imorgon, men annars ska jag bara chilla. Äta frukost bisarrt länge, fika, promenera och inte springa fram. Inte ha fula byxor på mig och ha opraktiska skor. Mmm.
Ge mig snus
---------------------------
Min älskade far ringde nyss, han är kungen, supermannen, guden ja, allt. Han ska skicka mig en stock snus nu. Så nu tänkte jag sluta skriva, för nu är allt löst. Jag vet att jag lovat att summera helgen och lägga upp bilder. Så okej jag skriver det sedan ska jag faktiskt sova.
Linnea kom hit i torsdags, vi träffades på fredagen. Jag mötte upp henne, John och Staffan på stan för att sedan leta pub, dock var det smockat på alla så vi traskade ända till The Celt och tog två öl. Så mycker mer hände inte på fredagen, The Celt var inte lika bra som sist, killen som sjöng skulle dom gärna kunna få sätta in i ett ljudisolerat rum så vi slapp honom, tjejen i grön tröja skulle dom gärna få sy ihop munnen på så vi slapp henne också.
Lördagen var slapp för min del, en polack kom hit och sågade hål i taket, Milla och jag storstädade`, Linnea och John kom hit och drack kaffe med mig på kvällen, vilket var otroligt uppskattat från min sida. Vi satt och pratade och det var trevligt att få träffa Linnea och höra vad som händer i hennes liv nu.
I söndags åkte jag med Linnea och familjen till Greystones, dock var vädret inte lika bra där som det var sist för mig och Milla men jag ska inte klaga, vi fikade lite på ett mysigt cafe, drog runt på stranden och bara chillade. När vi kom in till stan igen gick jag och Linnea till H&M och shoppade, det var defenitivt en mycket bättre affär här än i Örebro, sjukt mycket snygga kläder och jag köpte en as snygg tröja.
Jag vet att summeringen blev kort men jag är kissnödig så jag skyndar mig lite här. Nedan kommer bilder från helgen, mest från Greystones, jag har lovat endel människor att ta kort på min fina "suntrip" tröja som vi har på jobbet, har dock ingen sådan bild än så det får komma senare. För er som inte fattar vad jag menar: På jobbet har vi börjat att ha oranga tröjor som det står "Soup Time" på, vi ser ut som kyckligar, jag fick en känsla av Suntrip, när jag hörde talas om dom. Men dom är nog värre än så, eller dom är ganska hemska för oss svennar, bleka svennar i oranga tröjor, ja ni kan ju tänka själva.
Inspiration, chokladbatoner och Konsten
Den senaste tidens frånvaro på bloggen har berott på att jag varit extremt förkyld, detta antagligen beroende på att jag sov på golvet i ett par timmar häromnatten och att golvet var väldigt kallt. Ni som känner mig och har sett mig förkyld (vilket de flesta som känner mig borde ha sett eftersom jag är förkyld extremt ofta) vet att jag, förutom de klassiska symtomen, också utvecklar allvarlig apati, bitterhet, håglöshet, missförtröstan och kraftig trötthet. Detta har lett till att jag, för att klara att jobba sex timmar om dygnet, varit tvungen att ligga i min säng de övriga arton. Vilket lett fram till en kraftig förvärring av ovanstående symtom och följdaktligen lett till min frånvaro på bloggen och i det sociala livet.
Men eftersom Irland är Irland och mitt jobb får in ca tio nya CV:n per dag har jag inte kunnat/vågat sjukanmäla mig och som den finska viking jag är har jag tappert pallrat mig upp och ut och till 78 Grafton Street, där mitt jobb ligger. Och mitt jobb är verkligen kaos. Ledningen är ny, alla anställda är nya, datasystemen ännu nyare och de envisas med att krascha stup i kvarten. Alltså bokstavligen. I början blev jag stressad och arg och gjorde som alla andra på mitt jobb; panikade och fick tunnelseende och sprang runt och skrek. Ungefär.
Men så kom Lördagen den Sjätte Oktober Tjugohundrasju. Dagen då jag nådde en gräns.
Dagen började värre än vanligt, när jag kom in på jobbet klockan 16 var min första tankte "Det här är inte sant". Hela restaurangen var som ett zoo. Paniken låg som en dimma över hela stället. Gäster vägrade betala för maten och stormade ut, managerna skrek, generalmanagern hade krismöte med alla anställda. Det var sjutton vändor värre än vanligt.
Jag började också, i likhet med alla andra, också stressa runt och gjorde så i ett par timmar tills DET hände.
Bewley's består av en cafédel och en restaurangdel. Jag jobbar i restaurangdelen och vet inget om cafédelen. Tyvärr måste jag hänga i cafédelen rätt ofta eftersom restaurangdelens förbannade kreditkortsläsare vägrar fungera och dra kundernas kort där. När jag stod där, mitt i tre av mina managers bråk, kom en servitris och bad mig lägga upp en choklad baton på en tallrik åt en gäst. Jag visste inte vad en choklad baton var så jag frågade en polsk kille som faktiskt jobbade i cafédelen och han pekade på en choklad croissant. Jag lade upp den och fortsatte med mitt kortdragande. Efter en stund kommer servitrisen tillbaka och är JÄTTEARG för att jag gett honom en choklad croissant istället för en choklad baton. Jag säger att jag fått den av den polska killen. Den polska killen blir ÄNNU ARGARE för att han tyckte att jag sade "choklad croissant" istället för "choklad baton". Vi börjar skrika på varandra om vem som har rätt. Det slutar med att jag vänder mig mot den imaginära skyn och skriker "Help me!" och så går därifrån.
Och jag var befriad.
På riktigt. Jag nådde Punkten, ni vet, när nog är nog och man liksom har kommit över allt. Sen dess har jag faktiskt slutat stressa upp mig och glidit och varit kung över min kassa och det har varit grymt skönt. Och jag antar att ni tänker "Shit pommes, vad håller den där Milla på med, det där är ju värsta dårhuset". Och japp, kära, kära vänner. Ni har rätt. Det är värre än värsta dårhuset. Men jag tror jag tycker om det, känslan av att befinna sig i en helt ohållbar situation och sen faktiskt överleva det på något sätt och liksom faktiskt ta sig hem, utan att man är mördad varken av Sura Småbarnsmamman Som Fick Vänta En Halv Evighet På Barnportionen Av Spaghetti Bolongese eller den slovakiska managern. Jag får liksom vara med om punkten där allting går så fel som det kan gå så att man bara kan skratta VARJE DAG. Amazing, huh?
Men nu ska jag berätta om Inspirationen! Den kom över mig idag när jag gick ut från teatern. Jag har nämligen varit på teater och sett Eugene O'neills "Long days yourney into night". Jag såg den med Sofia på Dramaten i Stockholm i november 2006 och det var fantastiskt och nu såg jag den igen, fast utan Sofia och på Gaiety Theatre i Dublin och på engelska, men det var fortfarande fantastiskt. Jag var sådär tagen ni vet, gåshud och allt. Fruktansvärt bra.
Och så kom jag hem och nu vill jag typ pyssla, så inspirerad känner jag mig. Men jag har inget pysselmaterial och jag slutade vara bra på allt konstnärligt ungefär när jag var tolv, så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Antagligen borde jag sova, imorgon bjuder på en ny härlig dag i dårhuset och ytterligare en arbetsintervju. (HAHA på tal om intervju, believe it or not, men jag fick faktiskt idoljuryjobbet! Det jag gjorde bort mig så oerhört på. Men jag tackade nej, alla anställda på hotellet var typ 40plus). Min kära Johanna ligger och smaskar bredvid mig, det är natt. Hon kanske drömmer om en katt. Jag har fortfarande ont i min hals, men just ikväll gör det inget alls. Utanför hör jag bildäckens tjut och ambulanser som säger tut tut.
Det var allt. Godnatt.
Örebro
Jag har ingen lust att skriva något idag. Därför blir inlägget väldigt kort. Jag saknar alla otroligt mycket idag. Sa nyss hej då till Linnea, hon har varit här i helgen. Det var underbart, samtidigt fick hon mig att inse att livet i Örebro fortfarande finns där. Jag saknar alla idag, det blev inte bättre att Tysk skrivit ett mail och sagt att han saknar mig. Jag vill sova nu och vakna på rätt sida imorn och älska Dublin som jag gjort innan. Ni får höra om helgen när jag är på bättre humör, bilder lovas även. Hej då gott folk.
Två svenska punkar i Dublin
Det ligger kläder över hela mitt golv, det är smuttsigt överallt och jag har lyckats snusa ner både mitt CV och boken. Dock orkar jag inte göra någonting åt det. Jag är för trött. Mina fötter dunkar, mitt huvud är tomt och det luktar unket i hela vårt rum. Det är äckligt. Vårat palats har lyckats blivit skabbigt, hur kan det ha skett?
Jo, för både Milla och jag jobbar.
Vi levar som de äckliga punkarna på Augustibuller helt enkelt.
Idag var min absolut värsta och den absolut bästa dagen på jobbet. Jag lyckades spilla en Twenty Latte på en fin fin dam i kostym, eller bänken var rund så latten åkte faktiskt ner. Hela entren var full med latte, damen var full med latte och väggar och tak var fulla med latte. Jag var nära på att börja gråta. Hon var nära på att döda mig. Varför man har "rundade" diskar där man ställer beställningarna på vet jag inte, men jävligt dumt är det.
Efter den insidenten var mitt självförtroende så lågt det bara kunde bli, Nina sa att hon gjort likadant en gång och att det är sånt som händer och klappade mig på axeln. Det hjälpte lite men jag ville bara hem ändå.
Trotts efter omständigheterna ställer min manager mig i kassan på lunchruschen, denna lunchrusch är inte som någon i Sverige. Man kommer varken ut eller in ur butiken, att få någon stanns att sitta är det inte tal om oftast är kön ut på gatan, det är kaos. Varför sätter Maddie mig i kassan som jag är kaos i under ruschen? Är det för att förstöra mig så det slipper mig i framtiden eller göra mig till clown för alla kollegor, ja det vet jag inte, men av någon konstig anledning måste hon haft.
Nu kommer det bästa, jag klarade det fantastiskt bra, förutom några få tabbar som vem som helst skulle kunna göra (nästan vem som helst), jag råkade spilla ut alla gafflar över golvet, (Det är fler än jag som gör det dagligen), jag råkade trycka fel i kassan en gång.
Efter lunchen stog jag som ett frågetecken, vad fan hade hänt?!
Maddie var jätte glad för min skull och klappade mig på axeln, jag var otroligt glad, dom andra verkar också tycka det var skönt, jag är inte en clown på min arbetsplatts länge helt enkelt. Kanske är det så att man måste göra alla dessa tappar jag gjort i en vecka nu för att sedan kunna vara normal?
Milla låg precis bredvid mig, detta är ett bevis på att vi är helt slut. Milla är sjuk och jobbar ändå, Hon kan knappt prata för hennes näsa är full med snor. Nyligen började hon prata om vad ordet schema heter i plural, och började sedan svamla om olika "sch" -ljud (vet ej hur jag ska stava det). Hon har även avslöjat att hon innan jag kom hem, låg med sin bok på magen för att ha det som ursäkt för att hon kollade ut genom fönstret som ett apatiskt barn (hon hade boken på magen för att kunna säga att hon läste), dock blev boken för tung så hon fick byta ställning. Hon avslutar det hela med ett "ge mig ett liv" uttryck och sedan fortsätter hon sitt läsande i en finsk bok.
Vårt liv när vi jobbar: En av oss sitter med datorn i knät, den andra läser, sen byts vi av med jämna mellanrum. En av oss bär ner tvätten, den andre hämtar den, en av oss lagar maten, den andra diskar.
Fan vad kul vi har det.
Något står inte rätt till
Jobbet idag var kaos minst sagt, "Maddie" min manager ställde mig i kassan för första gången, jag var trött, förvirrad och otroligt stressad. Folk kommer och mumlar något om en konstig sorts kaffe, sedan något konstigt bakverk som dom äter till frukos, HUR FAN SKA JAG VETA VAD DET BETYDER? Irländsk dialket på morgonen plus en sovande Johanna, det bådar inte gott. Nu har hon skickat mig på läxa, jag ska kunna allt tills imorgon, och jag lovar er gott folk, hon blir inte glad om jag inte kan det! Lovar att hon kommer ha förhör imorgon.
Milla kom till mig ca 15 minuter efter att jag slutat, tanken var att hon skulle vara där i tid men det är ju Milla så vad ska man vänta sig? Vi satte oss i Stephens green park (tror jag den heter) och drack kaffe åt åt kinderägg som Milla varit snäll och köpt, jag fick en bil, hon en grön drake. Dom ska stå i vårt fönster som prydnad. Pinja & Hannu kommer ta tillbaka allt vad dom sagt om att vi är mogna när dom ser det, eftersom vi nu gjort en deal att köpa tvä ägg varje Tisdag för att sedan lägga leksakerna i fönstret.
Nu ska jag snart sova , lyssnar på lite Winnerbäck. Just nu spelas Tidvis den gillar vi. Linnea kommer på Torsdag, vi ska ses på Fredag jag längtar inte lite, hon är en stor saknad och det är skönt att få se henne igen. Jag ska visa dig The Celt, jag ska visa dig min bild av Dublin och jag ska visa dig, ja mitt nya liv helt enkelt. Godnatt på er alla och sov gott.
Två koppar grönt te med citron och raggsockor
Om ni undrar varför jag och Johanna kommunicerar via bloggen beror det på att vi har haft så ruskigt mismatchande scheman, vi sågs senast i lördags kväll tror jag. Eller just det, vi fikade i förrgår i en timme tillsammans med de andra svenskarna. Annars så ser vi mest varann sovandes.
Igår kom jag hem tämligen sent efter jobb+after work så då sov hon och hon går ju som bekant upp 6 timmar före mig. Men idag är jag alldeles ledig så vi ska ses på hennes jobb när hon slutar och hänga i parken om det inte regnar.
Festen igår föranleddes av att en kock jag aldrig pratat med skulle sluta och företaget bjöd på öl och vin på en bar. Varken mína vänner fransyskan eller brasilianaren var där så jag hängde med kroaterna. Varje gång folk på mitt jobb inte jobbar sätter de sig i sina respektive nationaliteter, polackerna i ett hörn och kineserna i ett annat. Kroaterna är en ganska liten men trevlig minoritet och eftersom den svenska klubben i princip bara består av mig och så ytterligare en polack vars mamma är svensk och som inte kan ett ord svenska och som aldrig bott i Sverige (och som inte ens var där) hängde jag med dom. Vi drack vin och jag fick höra allt snaskigt skvaller om cheferna. Hihi.
Sedan gick jag hem i natten och eftersom jag går så fruktansvärt mycket när jag jobbar och eftersom jag har så mycket att göra går jag väldigt fort, och det tempot sitter liksom i även när jag inte jobbar. Jag går alltså jättefort och följdaktligen var jag väldigt varm när jag kom hem, men eftersom jag bor i en lägenhet och kolckan var halv tolv på natten kunde jag inte duscha, så därför lade jag mig ner på golvet i vardagsrummet eftersom det är så kallt, för att liksom svalka av mig. Jag slumrade lite och vaknade till liv kring ett, stelfrusen med betoning på stel efter att ha legat på mage på ett golv i en och en halv timme.
Resultat: Stela ben och halsont. Åtgärd: Två koppar grönt te med citron och raggsockor.
Eftertraktad
Att gå på Dublins gator klockan sex på morgonen då det är svart som natten, är det mysigaste jag gjort måste jag säga. Det var jag och uterliggarna som var ute och vandrade, dock blev jag ju lite rädd när det snarkade till i en port och man såg tre st männsikor ligga och sova där. Men jag vande mig snabbt och tyckte det var skönt, jag promenerade ensam på gatorna, det var jag och Dublin.
Jag fick min egna tid och jag njöt verkligen, knappt inga bilar, mötte några människor som inte såg allt för glada ut av att vara uppe så tidigt.
Jobbet idag var mycket roligare än i Fredags, Nu hälsade alla och jag och Polskan hade ganska roligt, Debbie drev också endel med mig och jag kände mig mer som en i gänget, snubben som är kung på Kaffe var också trevlig och log lite då och då. Dock säger han inte så mycket, mer än när han vill ha hjälp med att servera. Det kom en ny tjej, eller hon har jobbat där i tre månader men en tjej jag inte träffat förut, hon är svensk och heter Nina. Otroligt trevlig tjej som jag är väldigt glad för att hon jobbar där. Chris, diskpojken vågade också prata med mig, dock var hans engelska ganska taskig, han frågade hur man säger att något inte är bra, "what´s the word you say when something not is good?" Jag kollade på honom konstigt och sedan sa han "Nevermind". Efteråt kände jag mig elak som trode att han drev med mig.
Hela dagen har någon ring mig, jag bad Milla ringa till nummret och säga att hon råkat ringa fel så jag skulle veta vem som ringde. Det var en maneger från någon affär som ville prata med mig. Jag ringde när jag slutat och sa att jag jobbat och inte kunde svara, jag presenterade mig och vi började prata. Han pratade glatt på och jag tyckte det var trevligt att prata med någon, men efter ett tag undrade han varför jag ringde, han hade inte fattat att det var jag som var Johanna Medin som han ville interjuva. När han insett det skrattade han lite och bad mig komma till honom så han fick träffa mig, jag sa att jag har redan ett jobb så det var bra ändå. Han gav sig inte även fast jag sa att jag är gärna kvar på mitt nuvarande jobb. Det slutade med att jag ska träffa honom imorgon klockan halv sex för att säga att jag inte vill ha jobbet. Han vägrar helt enkelt att ge upp, men han var riktigt trevlig så det skadar inte att snick snacka lite med honom imorgon.
Föresten läste jag att Millas inlägg som hon skrev tidigrare idag, jag kan medela att det syns att hon varit i sängen. Fråga mig inte vad det är men det är stora röda fläclar på täcket, nej det är inte mens, snarare näsblod eftersom fläckarna har placerat sig snyggt uppe vid kudden. Känner jag Milla rätt har fläckarna något med tomat att göra.
Nej nu ska jag gå ut och hälsa på Hannu som kom hem för ett tag sedan, kan medela att han inte bara är ett städ-freak, utan också dusch-freak. Just nu är han inne på sin andra dusch idag, Han brukar vara uppe i minst tre, oftast fyra om dagen, undra hur många det blir idag. Det är ju ganska många timmar kvar.
Livet är härligt
Vi har minst sagt olika rytmer jag och Johannan. Hon börjar 06.30 varje dag och eftersom Johanna är just Johanna går hon upp helt bisarrt tidigt; 04.45. HAHA. Hannu åker hemifrån 05.45 och idag åkte Pinja vid sju. Så jag har hela lägenheten för mig själv hela långa morgonen eftersom jag jobbar kväll ikväll.
Igår träffade vi som sagt LUSH-flickorna och deras vänner, det var trevligt. Kände mig ruskigt erfaren och klappar-på-huvudet och nästan dålig för att allt ordnat sig så förträffligt för oss på så kort tid. Det jobbiga var bara att jag jobbade dubbelskift igår, dvs från 10 till 21 med bara en timmes rast. Jag fick reda på det samma morgon och eftersom jag gjort det stora misstaget att säga att jag hemskt gärna vill jobba 40 h i veckan (det är så dyrt att leva här att det inte är sant! Mjölken kostar 1,30 euro litern tex) så när managern kom och berättade att jag skulle få jobba dubbelskift var det bara att svälja. Ringde ett panikartat samtal a la Bridget Jones kompis från damtoaletten till Johanna och bad henne koka pasta och komma med, jag hade ju kind of planerat att sluta vid 16 och äta middag hemma.
Och eftersom det till råga på allt var den lilla slovakiska mannen som bossade igårkväll och hela tiden lade kommentarer i stil med "You have to get more confident with yourself as a cashier, do everything much quicker, the customers don't know that this is your first week, come on, HURRY HURRY!" blev det hela inte bättre. Och i samma veva trodde en gubbe som jag ledde till bordet att jag var från Rumänien eller Polen.
Det värsta med den lilla slovaken är hur han testar alla nykomlingar. Han hade fått order av den estniska managern som lovat mig rasten mellan 17 och 18 (eftersom LUSH-fikat var då) att se till att jag fick rasten då, men trots det sade han "Let's see. You have lunch when I tell you that you have lunch" till mig. Jag blev fly förbannad och sade att det var på det villkoret jag gått med på att jobba 10 timmar på samma dag men han bara gick. Jag ville skjuta honom. Sen när klockan väl var fem och jag deklarerade att jag skulle gå sade han bara "visst". Han och kortdragare driver mig till vansinne.
Jag var så förvirrad av utmattning att jag gick rakt in i en servitris och henne kaffebricka. Idag har jag grov träningsvärk i benen efter alla dessa timmars springande. Men Celine, fransyskan, jobbade med mig och vi snackade skit om managern när han var borta och fnittrade när han kom tillbaka.
Idag börjar jag alltså kring fyra och hade såklart planerat att göra massa Viktiga Saker, men istället har jag struntat i allt och ätit frukost alldeles för länge och kollat på film och nu sitter jag och lyssnar på finska kärleksvisor och strejkar mot mig själv. Hihi. Jag känner mig som om jag rymt från dagis eller skolkar eller något. Livet är härligt ibland.
Och nu tycker jag att alla ni som sagt att ni ska komma och hälsa på (och alla andra också) ska boka en biljett hit OMEDELBUMS. Sådetså.
The LUSH-party - The True Story
Okej. Såhär var det:
Det var lördag, klockan ringde 06.30. Eftersom jag har samma ringsignal som väckningssignal trodde Johanna att det ringde, och muttrade något i stil med "Vem fan ringer såhär sent". Då sade jag "Ingen ringer, det är mitt alarm, jag ska gå upp". Jag hörde något som lät som ett skratt och såg Johanna breda ut sig i dubbelsängen. Life's a bitch. Jag gick upp.
Eftersom jag hade googlat på LUSH kvällen innan och läst igenom deras "We belive in..." följt av massa pretanitiösa punkter, visste jag att ett av deras huvudmotton var "Be never to busy to be beautiful", vilket ledde till panikmålande av naglarna eftersom det billiga röda redan blivit skavt i kanterna och mascaramålning och toalettsittning samtidigt, mycket tidseffektivt.
Och eftersom jag kanske är världsmästare i grenen "stressa upp mig själv" sprang jag i princip till LUSH och var där 14 minuter för tidigt. (Believe it or not). Där utanför väntade en skara brudar i varierande åldrar och utseenden. Den första jag såg var den kortväxta punkaren med illrosa ögonskugga och "Chemical romance"-tröja (som senare var i min grupp) och tänkte "Oj, jag måste kommit fel tid, alla dom här ska nog någon annanstans". Men sedan kom CAITLYN (mer om henne senare) och frågade den som senare skulle visa sig vara Agnes ifall hon skulle på intervju på LUSH och det skulle hon. "Hjälp" tänkte jag.
Vi stod där i en kvart och det var kanske den konstigaste kvarten i mitt liv. Tänk er, klockan är åtta en lördagmorgon och omkring 20 människor ska på gruppintervju på LUSH, alla står och trycker sina seriösa CV:n i plastmappar mot bröstet och ingen pratar med någon annan och alla försöker glutta på varandra. Sedan blir vi äntligen insläppta av en tokig manager och får tejpbitar att skriva namn på och klistra på bröstet. Musiken vrålar högt och managern hoppar upp på en stol och börjar dansa medan hon väntar på att någon ska sänka musiken så hon kan börja prata. Jag börjar ana ugglor i mossen. Hon presenterar sig själv och de andra medarbetarna och så delas vi in i grupper om ca fem.
Vi sätter oss ned på golvet i ett hörn av butiken tillsammans med en ur personalen. Vår gruppledare hette Sarah och jobbade deltid eftersom hon pluggade på college. Hon var fräkning och pratade fort och alldeles för engagerat och var sådär läskigt överdriven och käck, precis som alla andra som jobbar där. Vi får presentera oss för varandra och gruppen består av (håll i er nu!) en polsk man kring 40 som försöker prata som en britt och som brukar turnera och dansa med Hare krishna och som redan haft sin drömsemester (det var en av frågorna) , vilken var i somras då han turnerade runt med hare krishnas i Polen, han visade trunéplanen för Sarah och satte på sin bärbara CD-spelare med musik åt henne. Hon såg milt sagt bestört ut men försökte hålla masken. Sedan var det jag, Milla, finsk men från Sverige, flyttat hit för att jobba, ja, har bott här två veckor. Ni vet. Jag var vanliga Milla men extended version, som lite käckare. Och så var det Dublin-bon med "Chemical romance"-tröjan, hon såg ut som en av dom där som hänger i CP (förlåt, ni icke-örebroare!). Hon var konstig. Sen kom den ungerska tjejen som varit au-pair och som alltid pratade för länge när det var hennes tur att svara på frågor och skrattade åt sina egna skämt och så var det CAITLYN.
Alltså, jag börjar tro att jag tycker illa om amerikaner. (Jag har ju Tara på mitt jobb också). Caitlyn var så himla KLASSISK. Hon var "from the US" och hade flyttat hit själv och var så pretto att jag höll på att kräkas. När alla beskrev sin drömsemester (jag sade Indien och Cuba) sade hon "Oh, I'd just go anywhere. What matter is that you are with your FRIENDS, you know, you'll be happy where ever you are as long as you are with your friends". Jaha. Sedan kom frågan om vem vi skulle vara om vi var någon i en serie/film. Polacken sade att han skulle vara Mr Bean, jag sade att jag skulle vara Bridget Jones eftersom jag är så skön och förvirrad och då sade Caitlyn att hon skulle vara ELISABETH BENNET I "PRIDE AND PREJUDICE, "...because I'm so passionated and I simply LOVE people". Jag ville kräkas.
Efter fler irrelevanta frågor om musiksmak och raggningsrepliker som hade till uppgift att berätta vilka slags människor vi var och hur väl vi platsade "in the LUSH-team" blev vi sammankallade igen allesammans och managern hoppade upp på stolen igen, dansade lite, och tillkännagav sedan att tre blivit utvalda; Caitlyn (såklart) och ytterligare två tjejer, för vidare intervjuer. Vi andra fick en tvål som tack för att vi kommit. Den hade bäst före 25 september.
Utanför stötte jag ihop med Agnes och Lisa från Sverige, vi stod och förundrade oss över den något bisarra tillställningen och bytte nummer. De berättade att tjejen som blivit utvald från deras grupp tydligen hade varit ute och supit med deras gruppledare kvällen innan och att de pratat om hur bakfulla de var. Fair rules huh? Falska slynor.
Medan vi stod där kom Caitlyn ut, och jag tänkte vara trevlig och En God Människa så jag sade grattis. Hon log och såg ut som om hon tyckte synd om mig och sade "I'm sure there is plenty of other jobs for you! Really! Well, see ya!" och så log hon och gick och jag gick till jobbet kände mig som tvålen, bäst före 25 september.
