BrevfranDublin

Godafton vänner, Milla Har Återvänt Till Livet.

Den senaste tidens frånvaro på bloggen har berott på att jag varit extremt förkyld, detta antagligen beroende på att jag sov på golvet i ett par timmar häromnatten och att golvet var väldigt kallt. Ni som känner mig och har sett mig förkyld (vilket de flesta som känner mig borde ha sett eftersom jag är förkyld extremt ofta) vet att jag, förutom de klassiska symtomen, också utvecklar allvarlig apati, bitterhet, håglöshet, missförtröstan och kraftig trötthet. Detta har lett till att jag, för att klara att jobba sex timmar om dygnet, varit tvungen att ligga i min säng de övriga arton. Vilket lett fram till en kraftig förvärring av ovanstående symtom och följdaktligen lett till min frånvaro på bloggen och i det sociala livet.

Men eftersom Irland är Irland och mitt jobb får in ca tio nya CV:n per dag har jag inte kunnat/vågat sjukanmäla mig och som den finska viking jag är har jag tappert pallrat mig upp och ut och till 78 Grafton Street, där mitt jobb ligger. Och mitt jobb är verkligen kaos. Ledningen är ny, alla anställda är nya, datasystemen ännu nyare och de envisas med att krascha stup i kvarten. Alltså bokstavligen. I början blev jag stressad och arg och gjorde som alla andra på mitt jobb; panikade och fick tunnelseende och sprang runt och skrek. Ungefär.

Men så kom Lördagen den Sjätte Oktober Tjugohundrasju. Dagen då jag nådde en gräns.

Dagen började värre än vanligt, när jag kom in på jobbet klockan 16 var min första tankte "Det här är inte sant". Hela restaurangen var som ett zoo. Paniken låg som en dimma över hela stället. Gäster vägrade betala för maten och stormade ut, managerna skrek, generalmanagern hade krismöte med alla anställda. Det var sjutton vändor värre än vanligt.

Jag började också, i likhet med alla andra, också stressa runt och gjorde så i ett par timmar tills DET hände.

Bewley's består av en cafédel och en restaurangdel. Jag jobbar i restaurangdelen och vet inget om cafédelen. Tyvärr måste jag hänga i cafédelen rätt ofta eftersom restaurangdelens förbannade kreditkortsläsare vägrar fungera och dra kundernas kort där. När jag stod där, mitt i tre av mina managers bråk, kom en servitris och bad mig lägga upp en choklad baton på en tallrik åt en gäst. Jag visste inte vad en choklad baton var så jag frågade en polsk kille som faktiskt jobbade i cafédelen och han pekade på en choklad croissant. Jag lade upp den och fortsatte med mitt kortdragande. Efter en stund kommer servitrisen tillbaka och är JÄTTEARG för att jag gett honom en choklad croissant istället för en choklad baton. Jag säger att jag fått den av den polska killen. Den polska killen blir ÄNNU ARGARE för att han tyckte att jag sade "choklad croissant" istället för "choklad baton". Vi börjar skrika på varandra om vem som har rätt. Det slutar med att jag vänder mig mot den imaginära skyn och skriker "Help me!" och så går därifrån.

Och jag var befriad.

På riktigt. Jag nådde Punkten, ni vet, när nog är nog och man liksom har kommit över allt. Sen dess har jag faktiskt slutat stressa upp mig och glidit och varit kung över min kassa och det har varit grymt skönt. Och jag antar att ni tänker "Shit pommes, vad håller den där Milla på med, det där är ju värsta dårhuset". Och japp, kära, kära vänner. Ni har rätt. Det är värre än värsta dårhuset. Men jag tror jag tycker om det, känslan av att befinna sig i en helt ohållbar situation och sen faktiskt överleva det på något sätt och liksom faktiskt ta sig hem, utan att man är mördad varken av Sura Småbarnsmamman Som Fick Vänta En Halv Evighet På Barnportionen Av Spaghetti Bolongese eller den slovakiska managern. Jag får liksom vara med om punkten där allting går så fel som det kan gå så att man bara kan skratta VARJE DAG. Amazing, huh?

Men nu ska jag berätta om Inspirationen! Den kom över mig idag när jag gick ut från teatern. Jag har nämligen varit på teater och sett Eugene O'neills "Long days yourney into night". Jag såg den med Sofia på Dramaten i Stockholm i november 2006 och det var fantastiskt och nu såg jag den igen, fast utan Sofia och på Gaiety Theatre i Dublin och på engelska, men det var fortfarande fantastiskt. Jag var sådär tagen ni vet, gåshud och allt. Fruktansvärt bra.

Och så kom jag hem och nu vill jag typ pyssla, så inspirerad känner jag mig. Men jag har inget pysselmaterial och jag slutade vara bra på allt konstnärligt ungefär när jag var tolv, så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Antagligen borde jag sova, imorgon bjuder på en ny härlig dag i dårhuset och ytterligare en arbetsintervju. (HAHA på tal om intervju, believe it or not, men jag fick faktiskt idoljuryjobbet! Det jag gjorde bort mig så oerhört på. Men jag tackade nej, alla anställda på hotellet var typ 40plus). Min kära Johanna ligger och smaskar bredvid mig, det är natt. Hon kanske drömmer om en katt. Jag har fortfarande ont i min hals, men just ikväll gör det inget alls. Utanför hör jag bildäckens tjut och ambulanser som säger tut tut.

Det var allt. Godnatt.