BrevfranDublin

Det ligger kläder över hela mitt golv, det är smuttsigt överallt och jag har lyckats snusa ner både mitt CV och boken. Dock orkar jag inte göra någonting åt det. Jag är för trött. Mina fötter dunkar, mitt huvud är tomt och det luktar unket i hela vårt rum. Det är äckligt. Vårat palats har lyckats blivit skabbigt, hur kan det ha skett?
Jo, för både Milla och jag jobbar.
Vi levar som de äckliga punkarna på Augustibuller helt enkelt.

Idag var min absolut värsta och den absolut bästa dagen på jobbet. Jag lyckades spilla en Twenty Latte på en fin fin dam i kostym, eller bänken var rund så latten åkte faktiskt ner. Hela entren var full med latte, damen var full med latte och väggar och tak var fulla med latte. Jag var nära på att börja gråta. Hon var nära på att döda mig. Varför man har "rundade" diskar där man ställer beställningarna på vet jag inte, men jävligt dumt är det.
Efter den insidenten var mitt självförtroende så lågt det bara kunde bli, Nina sa att hon gjort likadant en gång och att det är sånt som händer och klappade mig på axeln. Det hjälpte lite men jag ville bara hem ändå.
Trotts efter omständigheterna ställer min manager mig i kassan på lunchruschen, denna lunchrusch är inte som någon i Sverige. Man kommer varken ut eller in ur butiken, att få någon stanns att sitta är det inte tal om oftast är kön ut på gatan, det är kaos. Varför sätter Maddie mig i kassan som jag är kaos i under ruschen? Är det för att förstöra mig så det slipper mig i framtiden eller göra mig till clown för alla kollegor, ja det vet jag inte, men av någon konstig anledning måste hon haft.

Nu kommer det bästa, jag klarade det fantastiskt bra, förutom några få tabbar som vem som helst skulle kunna göra (nästan vem som helst), jag råkade spilla ut alla gafflar över golvet, (Det är fler än jag som gör det dagligen), jag råkade trycka fel i kassan en gång.
Efter lunchen stog jag som ett frågetecken, vad fan hade hänt?!
Maddie var jätte glad för min skull och klappade mig på axeln, jag var otroligt glad, dom andra verkar också tycka det var skönt, jag är inte en clown på min arbetsplatts länge helt enkelt. Kanske är det så att man måste göra alla dessa tappar jag gjort i en vecka nu för att sedan kunna vara normal?

Milla låg precis bredvid mig, detta är ett bevis på att vi är helt slut. Milla är sjuk och jobbar ändå, Hon kan knappt prata för hennes näsa är full med snor. Nyligen började hon prata om vad ordet schema heter i plural, och började sedan svamla om olika "sch" -ljud (vet ej hur jag ska stava det). Hon har även avslöjat att hon innan jag kom hem, låg med sin bok på magen för att ha det som ursäkt för att hon kollade ut genom fönstret som ett apatiskt barn (hon hade boken på magen för att kunna säga att hon läste), dock blev boken för tung så hon fick byta ställning. Hon avslutar det hela med ett "ge mig ett liv" uttryck och sedan fortsätter hon sitt läsande i en finsk bok.
Vårt liv när vi jobbar: En av oss sitter med datorn i knät, den andra läser, sen byts vi av med jämna mellanrum. En av oss bär ner tvätten, den andre hämtar den, en av oss lagar maten, den andra diskar.
Fan vad kul vi har det.