BrevfranDublin

Hej vänner, hemskt många ursäkter och jättemycket förlåt för min veckolånga paus på bloggen (återigen). Nu kan jag inte ens skylla på att jag varit sjuk. Nej, denna gång beror det på två saker;

1) Under min "helg" gjorde jag inget av intresse utan hardcoredegade för att orka med den övriga världens helg;

2) Under den övriga världens helg var jag hemkst upptagen och när jag inte var upptagen var jag hemskt trött (eftersom jag varit så upptagen).

Alltså; I fredags var jag och träffade managern för mitt andra jobb och skrev på kanske en miljard blanketter. Bland annat vill irländska Gardan ha reda på ALLA adresser jag någonsin bott på, inklusive Boden 1988-1990 och Tammerfors 1990-1992, och eftersom dom inte är något som jag - av naturliga skäl - liksom inte kan som ett rinnande vatten förskjöts mitt tillstånd att börja jobba med de rullstolsbunda flickorna ytterligare. Suck. Irland är så oerhört... trögt. Verkligen misspeppande.

Sen skulle vi ha fredagsmiddag hemma och jag är en så hemskt dålig vän; jag visste inte att Johanna inte tycker om kallrökt lax och jag glömde bort att hon är känslig mot laktos. Och jag gjorde lax med creme fraiche och pasta. Suck. Sedan färjade vi mitt hår, inget dramatiskt, men som alltid skönt att slippa sina superskandinaviska och råttfärgade hårrötter och åtminstone låtsas att jag har rött hår på riktigt.  

Min kära Johanna har redan berättat om Whelans och lördagen och jag kan bara hålla med om att det var en hemskt trevlig kväll och ja, det var värt 10 euro (fast vi är fattiga och hyran ska vara inne snart). (Det enda dåliga med att få kring 10 euro i dricks dagligen i MYNT direkt i handen är att man börjar tänka; "Men det här är ju bara en dags dricks". Jag går liksom inte på att fem stycken tvåeurosmynt är 100 spänn, så dum är jag inte). Men kanske det allra bästa med hela kvällen var att jag fick syn på en affisch på Jens Lekman som ska spela där den 12 december. Jag spontanpussade affischen och skrek "Jaaa!" alldeles för högt. För er som inte vet om det än; Jens Lekman är mannen i mitt liv.

Och det enda dåliga med  Whelanskvällen var att jag somnade typ halv fyra, dvs 5 timmar innan jag var tvungen att gå upp. Det var en aning bistert.

Men söndagmorgonen började väldigt vackert, väldigt mycket bättre än vad man förväntar sig av en söndagmorgon i mitten av oktober i Dublin när man sovit fem timmar. Det var sånt där fint ljus ute och jag var lite lycklig när jag gick över bron över vattnet.

Sen kom Kaoset. Och jag vet att ni hört nog om kaoset på mitt jobb, men det enda jag kan säga var; DETTA VAR DET VÄRSTA AV DET VÄRSTA. Det hände ungefär en timme innan jag skulle sluta och gå hem, datorerna kraschade som vanligt, inget nytt med det, men däremot började de liksom inte fungera igen, vad man än gjorde. Det var en helt ny situation. Mycket intressant. Jag var i trans i en och en halvtimme och var helt onåbar och plitade på små kvittolappar och skrek "Don't touch!" till den tappra skara som försökte hjälpa till. För precis som med ordning i allmänhet har jag som ett.. ja, annorluna att sätt att uttrycka det. Jag väcktes ur transen av fantastiska managern Liv från Lund som kom och frågade hur jag mådde, det var första gången jag hörde ett vänligt ord på flera timmar och för första gången jag hörde någon tala svenska på hela dagen. Jag blev med ens nästan gråtfärdig och flydde hemåt i panik.

Förvirrad vandrade jag fram på gatorna och märkte inte ens den vinkande Diskpojken Dipak (som sjunger "Millalala!") förrän han slog till mig på axeln.

Ungefär lika förvirrad rumlade jag upp ur sängen ett par timmar senare klockan 19 för att gå på sambafest med min kollega brasilianaren. Nu kommer säkert många fråga sig en hel hög frågor som börjar med "Varför?". Icke minst jag. Frågor i stil med "Varför utsätter sig Milla för att stå som ett svajande kylskåp mitt bland massa snygga brasilianskor med jätteass och stilettklackar?" "Varför går hon överhuvudtaget upp ur sängen om hon är så trött?".

Även där finns det två svar;

1) Jag hade inte numret till brasilianaren och kunde således inte ringa och säga att jag bangade, vilket jag annars gjort;

2) Ett citat jag brukar tänka på när jag ska göra jobbiga saker, "Man ångrar bara det man inte gör och inte det man gör" (vilket fungerat på i stort sett hela mitt liv so far men vissa erfarenheter jag fått genom vänner etc. säger mig att så är inte fallet för alla. Ni, och alla andra, vet vilka ni är).

Så jag gick på sambafest, och jo, det var ungefär som jag misstänkte; jag var den enda som inte hade en jätteurringad glittrig klänning, J-Lo rumpa och stilettklackar och uppenbarligen den enda som verkade ha ben i kroppen istället för spaghetti. Men det var hemskt trevligt. Samba är en väldigt vacker dans, men jag har liksom kommit till insikt om att dans INTE än min grej. Jag har andra kvalitéer här i livet. Jajamensan.

Idag har jag varit om möjligt ännu mer hysteriskt trött men som tur är är jag alldeles jätteledig imorgon. Jag ska hänga med Johannan (det var ett tag sen sist) och träffa min manager för det andra jobbet IGEN för att skriva på ytterligare ett papper. Ge mig styrka.

Ta hand om er och var snälla och lyssna mycket på Jens.