BrevfranDublin

Det är fredagkväll i Millaland. Jag har ju som bekant världens dåraktigaste jobb och således världens dåraktigaste schema. Denna veckan är jag ledig tisdag-onsdag och eftersom det är måndag idag är det alltså mental fredag för mig. Tyvärr är det tisdag och väckarklocka och jobb för Johanna Medin imorgon så jag och PInja har fått ha fredagkväll på egen hand eftersom Johanna sover och Hannu är på tjänsteresa i Finland.

Idag jobbade jag min sjätte och sista dag innan "helgen" och det kändes fantastiskt skönt att få klocka ut 16.01 och veta att man inte behöver komma tillbaka förrän tre dygn senare. Det känns som om mitt liv är på det där föbannade fiket. Varför hamnar jag alltid på jobb som är en helt egen värld i sig? Jag syftar främst på mitt kära Astrid Lindgrens Värld som formligen sväljer en hel och hållen och håller en i sitt grepp i två månader per år, och så kommer man ut efteråt, omtumlad och lättad men samtidigt tom. Och nu är det liksom på samma sätt, fast på dagtid. Vilket är nästan ännu mer förvirrande. Det är som Moulin Rouge, fast utan horor.

Ni förstår, vår lägenhet är som en skandinavisk ö mitt i allt det irländska. Varje gång jag går ut härifrån blir jag förvånad över att jag är i Dublin. Och så har jag en kvart då jag går (dvs springer eftersom jag är konstant försenad) till mitt jobb och så går jag in genom de mörka träportarna och träder in i Bewley's-världen som befolkas av Läskiga Generalmanagern Paul och Sura Slovakiska Mangagern Kiko och Bitchiga Bartendern och Sean Bögen som kallar alla "angel" och Diskpojken Dipak från Nepal som alltid sjunger "Millalala" när han ser mig och Flörtiga Brasilianaren Albert och Fantastiska Liv från Lund och Trevliga Celine och alla andra, kineser som knappt kan engelska och alla polacker som inte fattat att less is more när det gäller bling.

Och alla orginal som kommer dit, dag efter dag. Mannen med allvarlig CP-skada som knappt kan prata som kommer på sin trehjuling och som man måste baxa in genom dörren och den tjocka mannen i sextioårsåldern med extremt otvättat hår som flörtar hejdlöst med alla servitriser och försöker charma alla genom att prata litteratur och filosofi. Och den sorgligaste av de sorgliga; den galna lilla gumman som dagligen kommer och dricker en kopp te och sitter i flera timmar och vaggar fram och tillbaka ensam vid ett bord och pratar för sig själv. Hon påstår att hon sökt jobb på Bewley's för trettio år sedan men att ledningen slarvat bort hennes ansökningshandlingar. Nu kommer hon tillbaka, dag efter dag och grämer sig över det och är så bitter att det gör ont att se på henne.

Och så kommer man ut därifrån, omtumlad och lättad. Och så har man en kvart på sig innan man träder i land på sin skandinaviksa ö och är matt, trött och ännu mer förvirrad.

Efter jobbet idag for jag med motsvarande pendeln till något som uttalas ungefär "dunleary" men stavades "Dun Laoghaire" (är irländska världens mest komplicerade och omständiga språk eller är det bara jag?) för att träffa Ingrid, Pinjas litauiska vän, som är manager för ett projekt för rörelsehindrade människor som ska återanpassas till samhället. De bor i varsin lägenhet i ett hyreshus istället för att instutionerade. Ambitiös och girig (framförallt girig antar jag tyvärr) som jag är vill jag ha ett till jobb och detta jobb som personlig assistent skulle ge mig 14 euro/h på vardagar och 30 på söndagar. Pinja jobbade där förut och nu behövde de extrapersonal och då berättade hon för Ingrid om mig, att jag jobbat som ledsagare och att jag var snäll och så. Jag skulle ha det som ett extraknäck vid sidan om Bewley's. Visserligen är Bewley's utmanande på sitt sätt, särskilt för ens rumpmuskler eftersom det finns så nedrans mycket trappor, och ens käkmuskler eftersom man måste le och säga "thank you" kanske en miljard gånger på en dag, men särskilt utvecklande själsligt är det inte. Därför hoppas jag på lite mental stimluans från det här jobbet.

Men nu ska jag bara vara ledig. Tyvärr måste jag ut och tampas med den irländska byråkratin igen och gå till skattekontoret imorgon, men annars ska jag bara chilla. Äta frukost bisarrt länge, fika, promenera och inte springa fram. Inte ha fula byxor på mig och ha opraktiska skor. Mmm.