BrevfranDublin

Hej vänner, nu sitter jag hemma i sängen, har just släpat mig upp till sittande ställning efter strandad-val-entrén jag gjorde i rummet ungefär kl 22.46.

Dagen började med att jag vaknar vid halv tio efter en natts sjukt dålig sömn. Johanna hade också sovit jättedåligt, vi tror det beror på att det är så kallt på nätterna. Eventhough vi bor i en fancy lägenhet är den knappast isolerad och fönstrena är inte dubbla som i Sverige så om man inte har på elementet blir det extremt kallt. Och eftersom elen här är så bisarrt dyr och vi skandinavier så snåla har vi inte på elementen än. Vilket leder till yllekoftekyla inomhus, jag måste skaffa såna där lodisvantar för att kunna skriva på datorn snart.

Som tur är har vi ett badkar (hej min pappa byggde en bastu istället) så jag tillbringade alltför lång tid i det läsandes amerikanska Glamour. Och eftersom jag är jag fick jag ju såklart springa för att hinna med bussen, som skulle ta mig till den andra intervjun för hotellet, och mascara mig speglandes i bussfönstret. Väl där möttes jag av två managers i kostym som tog mig till ett rum med ett litet bord där jag skulle sitta och så ett långbord mittemot, tänk er Idol-juryn liksom. Så satt de där och granskade mig och jag blev så nervös så jag drog ett dåligt skämt om Idol, vilket följdes av en pinsam tystnad och harklingar. Såklart. Jag vill skjuta mig själv. Sen gick det bra ett tag, pinsam-tystnad-och-höjda-ögonbryn-nummer-två kom när jag tillkännagav att jag tänkt införskaffa en cykel om jag skulle få jobbet. Hehe. Jag är så pinsam. Ni förstår, i Dublin tar man taxi hem om bussarna slutat gå. Ingen cyklar. Jag kommer aldrig få ett jobb som kräver intervju.

Jag fick ju som bekant jobbet på teater-cafét Bewleys som jag provjobbade på i förrgår och betsämde mig för att jobba där tills något annat mindre polack-tätt dyker upp. Idag skulle jag fortsätta vara "trainee". Trodde jag. Problemet var bara att den stackars polacken som skulle instruera mig hade precis lika mycket - dvs precis lika lite - som mig. Det gick bra i alla fall, jag arbetade som "cashier", dvs den servitriserna kommer till med alla pengar och kort och där alla otåliga kunder betalar, och "hostess", dvs. den stackars saten som har till uppgift att leda gästerna till borden. Idag var vår teamledare faktiskt från Estland och den tredje flickan jag jobbade med fransk och dessutom mycket trevlig. Och vi fick gratismat. Och jag fick bara jobba över 1 timme och 20 minuter. Och jag spillde bara ut en kopp te!

När jag kom hem och skulle in genom porten möttes jag av en man i orange tröja som hoppade upp och ner, han såg ut som en fjortonåring på konsert ungefär. Han bodde i apt. 2 här i huset och bjöd mig till deras party. Kul första intryck av våra grannar.

PS.Idag klippte vi av navelsträngen till Hoffa och co i Tusenbröder, det var tårfyllt. Suck. Vad ska man nu längta hem till?