BrevfranDublin

Godkväll vänner, nu har Dublin börjat på riktigt.

Igår flyttade vi alltså in och fick vi äntligen våra nycklar som vi satte på våra fantastiska och smaklösa turistnyckelringar med Dublinmotiv vi köpt till Våra Första Egna Hemmanycklar. Det kändes stort. Hannu och Pinja bjöd på te och irländsk läskeblask och finska bullar och vi lyssnade på "Brev från Dublin" och satte upp foton och packade upp våra kläder. Trots att jag fyllde mina 25 kg i stora väskan och handbagaget till den bokstavliga bristningsgränsen OCH hade på mig jeans, mjukisbyxor, gummistövlar, strumpor, raggsockor, t-shirt, kofta, yllekofta, jacka, regnjacka och tre sjalar OCH hade mössan och vantarna i fickorna har jag knappt fyllt hälften av mina garderober. När första lönen kommer, ojojoj. Jag kommer ha tunnelseende och vara helt onåbar av all SHOPPING.

Lägenheten består alltså av två sovrum, vi har ettl litet (innehållande en dubbelsäng, tre garderober, två nattduksbord) och Pinja och Hannu ett större. Vi delar på köket-vardagsrummet och badrummet. Lägenheten är på näst högsta våningen i ett stört högt hus UTAN HISS. snygga-ass.nu! Den är som sagt hur fin och fancy som helst. Hej jag hade förväntat mig heltäckningsmatta i badrummet och kronisk snorighet pga mögel och nu har vi diskmaskin, torktumlare, trådlöst internet, brödrost och teflonpanna. Det enda problemet med det är att det gör att jag inte kan flytta till något sämre nu.

Hannu och Pinja är alltså ett par i typ trettioårsåldern, finska, blonda, trevliga. De ser ut som en Nokiareklam. Jag gillar dem. Hannu jobbar som säljare på IBM (data-någonting) och Pinja som social care worker för folk med "mental problems".

När vi inte njuter av att inte bo på hostel i vår lägenhet försöker  vi skaffa oss jobb. Idag har jag varit på tre intervjuer; första var på ett varuhus a la Åhléns i Stckholm, som NK fast kanske inte så flashigt. Det gick okej, jag var inte jätteengagerad kanske. Ni som känner mig vet att jag kanske inte riktigt brinner för det här med lattevispar och nya mascaror. Och jag kanske inte skulle vara jätteövertygande i rollen som snofsigt-affärsbiträde-på-snofsigt-varuhus. Jag tappar alldeles för mycket grejer helt enkelt. (Nyss lyckades jag tex hälla ut min tekopp på min fot när jag skulle få fatt i hörlurarna. Don't ask me how). Dessurom äger jag ungefär en uppsättning snofsiga kläder (och dom hade jag på intervjun såklart haha).

Andra intervjun var med managern för en Accomodation Group, alltså en hotellkoncern. Det gick bra, jag ska få träffa en annan manager, gällande ett jobb som receptionist på ett hotell. Negativt är dock att det ligger ickegångväg från lägenheten.

Tredje intervjun var inte ens någon intervju utan jag blev direkt kastad i arbete utan att de ens visste mitt efternamn. Det var på ett café jag hittat på internet, Dublins äldsta café, ni vet ett sånt det står om i guideböcker. På cafét har dom en teater och jag föll direkt, såklart. Tyvärr bestod hela bemanningen av en liten trupp kineser och resten var polacker eller andra öststatare. På riktigt. ALLA. Och alla var trevliga och cafét hur fint som helst men jag är ju inte polack. Så jag kände mig kraftigt utanför. Men jag har jobbet om jag vill ha det och det är ju skönt att veta i alla fall. (Haha de vill ha mig för att de behöver någon med "good english". Kul att jag är den med bäst engelska på hela stället och jag har bott här i ungefär... åtta dar?)

Imorgon ska jag jobba kväll där igen efter att jag gått på min intervju på Oasis. Hoppas hoppas hoppas på det. Shit pommes, jag kommer bli inlagd för allvarlig shopoholicism ifall jag får jobbet.

Nu käraste vänner ligger Johanna i vårt rum och gnäller över att jag sitter framför datorn, vi ska nämligen kolla på Dagens Avsnitt av Tusenbröder. Puss på er. Ni är saknade.

Vår framtida sambo Hannu sammanfattade den irländska nationalkaraktären såhär: "Irländare är mycket hjälpsamma och vänliga, men snart kommer ni komma på att de egentligen inte hjälper dig utan bara skickar dig vidare". Sedan berättade han att vi skulle mötas av en massiv kulturkrock när vi skulle ge oss in och börja tampas med byråkratin. Yeah, right, tänkte vi. Det här är ju Europa för sjutton.

Och så kom dagen då vi skulle skaffa PPS-nummer (nummer som gör att man inte behöver skatta straffskatt för att man är utländsk medborgare).

Vi gick dit, utrustade med pass, en elräkning från 16 Capel Street där vi ska bo samt ett brev författat av Hannu som bevis på att vi ska bo där. Hannu hade varnat oss för att det skulle gå långsamt och att han hade köat en timme. Yeah right, tänkte vi, morska och stöddiga, när vi kom fram till luckan redan efter en kvart. Där fick vi reda på att elräkningen vi hade var några veckor för gammal och därför inte giltig. Suck. Vi fick gå hem.

Och så kom dag två. Nu hade vi en ny elräkning och kände oss rätt nöjda med att ha kommit fram till luckan redan efter en kvart igen, det här fixar vi innan lunch, tänkte vi. Klockan var halv ett. Där fick vi reda på att det vi köat för i själva verket var för att få köa i nästa kö. Inser ni, man köar för att få köa? Bisarrt. Och så köade vi i två och en halv timme. Vi gick från prata-lugnt-och-trevligt-med-varandra-stadiet till extremt-uttråkade-stadiet till skratta-hysteriskt-åt-situationen-stadiet till att Milla började vagga fram och tillbaka för att sedan somna medan Johanna föll i djup apati. Men vi överlevde OCH fick faktiskt det fördömda PPS-numret. Klockan var tre.
 
Andra iakttagelser vi gjort är att om man kollar på en irländare för länge hälsar de och börjar prata med en per automatik, helt olikt svenskar som antingen blir nervösa och tittar bort eller stirrar  surt tillbaka. Ovant, men trevligt.

När vi träffade Hannu för första gången sade vi att vi nog kommit över den värsta kulturkrocken. Han sade att den inte ens hade börjat. He was right.

Good evening  dear  friends. Nu sitter vi i lobbyn på vårt andra (och förhoppningsvis sista) hostel i Dublin. Det första var fullt av tyska niondeklassare och andra mongon så vi tog vårt pick och pack och begav oss hit till Isaac's Hostel. Även om vi känner oss hemlösa mest hela tiden så kände jag mig exceptionellt hemlös när jag gick där med mina väskor och kassar. Jag vill ha ett hem. Jag vill sprida ut mig. Jag vill sätta upp min Titanic-affish på väggen. Jag vill storhandla och dega i sängen en hel dag och äta mackor i sängen och ha pyjamasbyxor och jag vill strunta i att planera vad jag ska ha från den jävla boxen i källaren dagen efter och jag vill ha en hemnyckel. Jag vill ha den lilla sucken som man suckar ut när man kommer hem från jobbet och ställer ner sina kassar. Pust. Ni vet.

Annars har vi mest chillat som sagt, Johanna har sökt jobb och jag har skrivit brev och promenerat till posten. På kvällen var vi hemma i vårt framtida hem och betalade 900 euro i depositionsavgift till Hannu. Han var väldigt finsk och saklig och snäll och skrev på intyg om att han verkligen tagit emot pengar och visade andra intyg på att han verkligen bodde där. På något sätt känns det som om vi har alldeles för mycket flyt i vår relation, Irland och jag. Ingen knockout-kulturkrock. Hannu trodde att den var på väg.

Sedan kom vi till vårt hemlösa hem och nu har jag bastat (eventuellt utslag av hemlängtan?) och vi har käkat morötter och nu ska vi fila på våra CV:n . Imorgon far vi till havet om det är fint väder, annars ska vi ta tag i oss själva och söka jobb.

Jag måste erkänna att det kanske inte riktigt var som jag tänkte mig. Det hela började med att vi åker en buss in till staden, chocken kommer inte då jag för första gången åker på vänster sida av vägen, nej den kommer när hela Dublin är klätt i rött/vitt eller grönt/gult. Hela staden befolkning går klädda i olika masker,tröjor,hattar,skägg ja allt i dessa färger, de skriker och dricker öl. Jaha tänkte jag, Dublin och fotboll hör verkligen ihop. Regnet öser ner lite då och då, vi lyckas gå av på  fel hållplatts och får gå de sista gatorna till Jacobs Inn där vi nu bor,ett Hostel som jag varmt rekomenderar, förutom den tjuriga receptionisten och den blonda som vägrar prata svenska med oss fast hon är svensk.
Hur som helst, vi började med att komma till rätta och sedan sätt oss vid datorn för att kolla lägenheter, tvn som sitter på väggen visar fotbollen och hela staden har stannat upp för att se. Plötsligt då jag tittar till på tvn, som enligt mig i 30 minuter har visat fotboll, ser jag hur spelarna kastar sig efter bollen plockar upp den i handen och ser ut som idioter, jag vet inte om det är någon slags rugby eller vad det är men konstig är sporten och jag förstår mig inte på irländare som skriker hela natten, blokerar gator och torg, och kommer vinglandes mot en för att göra en "high five", när vi virrar runt i staden för att hitta en adress som ingen verkar känna till. Men jag njöt ändå, för vi var inte i Örebro, vi var på ett nytt ställe som nu ska bli mitt hem.


Nu sitter vi på Hostlet igen framför datorn och slöar, vi har varit och kollat på totalt fem lägenheter, varav en var mitt ute på landet. Tillslut fick vi svar från några finnar som sa att de vill ha oss, tack till dom, världens lyxigaste lya har vi fått i centrum. Nära allt och perfekt, dock råkade vi säga att vi kunde stanna tills Augusti så ni som hoppades på att få se oss snart igen säger jag förlåt till.
Saknar inte Sverige än, standarden här är annorlunda men jag gillart. Staden är jätte mysig, människorna verkar också mysiga om man bortser från våra receptionister som är dumma. Mycke kinser är det, och otroligt många gator finns kvar för oss att upptäcka. Ha det bra och ta hand om er!
/ Johanna Medin