BrevfranDublin

Hej vänner. Onsdag och sovmorgon i Millaland. Lyssnar på soundtracket till Amelie, det är som soundtracket till livet. Har just sett på två fantastiska och fantastiskt cheesy filmer som Alberto rekommenderat; "Before Sunrise" och så fortsättningen "Before Sunset". Sjukt bra. Men ganska cheesy som sagt.

 Slog mig just att mitt senaste inlägg var ganska osammanhängande. T.ex. hann jag aldrig komma till punkten "bangers". Planen för torsdagen var nämligen att gå ut med Johanna och Hässleholmsflickorna och Måns och Sverker men alla flickorna bangade. Jag, som borde ha Nobelpriset i kategorin "Lura mig själv", gick hem för att "chilla lite" medan jag väntade på att Måns skulle sluta. Somnar alltså mitt i blogginlägget och vaknar av Måns sms. Det regnar. Det är kallt. Jag är trött. Jag bangade också. (Förlåt gud!)

På fredag for alltså jag och Johanna till Killarney, sydvästra Irland. Kanske världens mest ouppstyrda resa. Jag bokade vår dödsturistiga bussresa 20 min innan vi skulle ta luasen till stationen och packade en kvart innan. Vi visste liksom inte ens helt säkert vad stället hette.

Vi kom fram ganska sent, checkade in på vårt måttligt skabbiga hostel. Det kändes onekligen lite jobbigt. Det har gått lite för kort tid sedan vi var tvugna att bo på hostel alldeles för länge.

På lördagen åkte vi då på vår bussresa, vi åkte The Ring of Kerry, en känd rutt längs en nationalpark, berg och längs kusten. Sjukt fint men eftersom vädret var milt sagt ganska stormigt gick vi nog miste om några vyer som vid klart väder sägs vara helt outstanding. Bland annat hamnade jag i mitt livs värsta hagelskur, det kändes som om någin kastade grus rakt i ansiktet på mig. Det var vi, några amerikanska par i tantochfarbrorålder och så några störiga kids från vårt hostel.

Vi kom hem, frusna och trötta, tog lite siesta innan vi styrde upp oss och gick och åt trerätters på en restaurang. Mycket värt. Johanna, som pratat om kött dagligen sedan vi flyttade hit, åt en helylle söndagsmiddag bestående av kött, potatis och brunsås och jag åt aubergine med getost och couscous. Delicious.

I själva staden Killarney fanns ungefär ingenting att se, och eftersom vi skulle ta tåget hem vid två tillbringade vi förmiddagen på "Killarney Outlet Centre". Det var ett skämt. Vi hittade ingenting. Och vi är ändå ganska cheapass i själen, även om vi handlar på Urban Outfitters och Topshop här.

På tåget hem förlorade sig Johanna i Harry P och jag skrev brev.  Tåget var försenat, konduktören ropade ut "Ehh we are going to be pushed to the next station" och liksom för att avleda irritationen började han ropa ut allt de sålde i restaurangvagnen "We have coffees and teas and pastries and sanwiches and candy and...". Haha.

Vi kom hem, sent omsider, och hade vår julstund då vi öppnade våra julkalenderar och kollade på de två första avsnitten av SVT:s julkalander. Extremt idylliskt. Överlag var helgen väldigt idyllisk, och det kändes bra. Situationen kändes ganska ohållbar ett tag förra veckan när jag gick ut för alldelesförmångade gången inom en vecka och jobbade hela tiden och sov alldeles för lite.

I måndags jobbade jag i Dun Laoghaire på morgonen, kom in till stan på eftermiddagen för att kolla mitt schema osv. på Bewley's. Det kändes skönt att vara tillbaka, även om det var två dar i verkligheten så kändes det som om jag varit borta minst en vecka. Skulle träffa Måns och dricka kaffe lite senare, fick sällskap av Alberto en bit på vägen och blir utsatt för världens elakaste skämt. (Han slog alla Eddies med HÄSTLÄNGDER.)

Han visar en flygbiljett Dublin-St Paulo (vilket ligger i Brasilien vilket ligger på andra sidan jorden) TORSDAG DEN 6 DECEMBER och så säger han att han har skitbråttom för han måste ju hem och packa. Jag stannar, står och gapar på Grafton Street i typ två minuter innan jag får mål i mun, och gissa vad det första jag säger är? "Men du har ju köpt biljett till Jens Lekman..?" Haha jag är så underbart rationell! Då brister det för honom och han skrattar tills han gråter och berättar att han ska åka till flygplatsen och byta biljetten och åka tillbaka i maj istället. "You should have seen the look on your face".  Då slog jag honom jättehårt i ryggen. Han skrattade ännu mer. Jag tvivlar fortfarande på att jag kommit över chocken.

Fikade med Måns, klagade på kaffet, pratade om Livet och Konsten och Kärleken. Johanna kom när hon slutat, sedan gick vi hem till oss och lagade pasta med quornsås och drack vin. Agnes kom över, vi mötte upp Liv efter hennes kurs i irländska (hon är så söt och ambitiös) och  gick till kyrkan som är en bar. Typiskt Måns. Han är så dåligt sällskap. Vi som bestämt att vi skulle göra något helylle, typ bowla eller gå på bio och så går vi ut i alla fall. Men det var kanske den roligaste kvällen någonsin. Det var måndag, alla ställen vi brukar gå till var stängda så vi hamnar på Q Bar. Och det var så POSH att jag höll på att kräkas. De ville inte släppa in Agnes för att hon hade "sportskor" och ingen av oss var liksom klädda glittrigt och slampigt. Jag var klädd för "eftermiddagskaffe med Måns". Och alla brudarna såg ut som... jag vet inte vad. Linn skulle ha älskat stället. Det säger väl allt antar jag?

Vi ville dansa i alla fall så vi ställde oss i mitten av dansgolvet och DANSADE. Med stora bokstäver. Först tyckte folk att vi var kul som dansade så engagerat men efter ett tag insåg de att "hey, jag tror dom driver med oss". Ah, det var härligt att slippa alla indiekids och vara poppig och alternativ på riktigt. Jag tror att jag fortfarande har träningsvärk efter alla galna moves.

Agnes sov här, vi skedade tre pers och det gick jättebra. Hon och Johanna gick upp på morgonen och till jobbet, själv låg jag horisontellt i min säng till 15.20 då jag gick upp och gick till jobbet med bara ett avbrott för filmhyrningen. Jobbet gick bra, det var kul och lagom jobbigt liksom. Johanna kom och förgyllde eftermiddagen med smoothie. Efteråt hängde jag i regnet i Temple Bar ett tag innan jag gick hem.

Ikväll ska jag jobba och efteråt styrs det onsdagsindieklubben igen ser det ut som. Take care vänner. Pussar och clementiner, Mildred Leskinjovich.