80 - and proud of it
Godmorgon vänner, nyvakna Milla som sovit 11 timmar vid tangentbordet. Är så himla nöjd och utsövd. Fast ungefär alla punkter på min Att-Fixa-Lista blir ju av uppenbara skäl ogjorda när man vaknar halv ett och börjar jobba klockan tre.
Igår fyllde då mitt fik Bewley's 80 år och vi firade med gratis kaffe, pizza och salsa åt Dublin. Hela nedervåningen var tömd på bord och stolar för att ge plats åt ett liveband och proffesionella salsadansare. Alla anställda gick omkring i likadana t-shirtar och kepsar där det stod "80 - and proud of it" (vi såg ut som McDonalds goes fotbollslag) och delade ut kaffe och pizza. På hela taget var det väldigt festlig stämning, jag stod vid min cashierdisk och dansade lite, managerna var fina och uppklädda, det var massa folk överallt. Liv tog med mig och Alberto och några polskor till Marks and Spencer för att handla mjölk till alla lattes och capuccinos för 100 euro, sen slirade vi fram med kundvagnen på Grafton Street, det var en märklig tillställning, lite som utflykt-med-klassen-stämning.
Hade en intressant diskussion med Dipak från Nepal; lycka för honom är ett hus och en fin bil, lycka för mig är frihet. Han säger att mitt tänkande är så himla ungt och västeuropeiskt, jag säger att hans är så himla asiatiskt och medelålders. Jag säger "Jag jobbar för mycket, jag hinner knappt leva". Han säger "Man måste jobba, man vet aldrig vad som händer imorgon, man måste ha sparpengar". Jag säger "Just det, man vet aldrig vad som händer imorgon, jag kanske dör". Han sade "Milla. Vi måste ta en drink någon dag". Haha.
Efter jobbet joinade jag Liv och Stina med vänner på en bar i närheten för lite häng och after-work-öl. Kände mig ärligt talat ganska sliten efter 11 timmars jobb men allt kändes bättre efter en pint och Livs cucumbervåtservetter. (Hon är som muminmamman. Eller ett mobilt apotek). Försökte inspirera Stina till att börja ragga på folk, det gick inte så bra. Haha. De följde mig hem, jag somnade ungefär inom 10 sekunder.
Igår fyllde då mitt fik Bewley's 80 år och vi firade med gratis kaffe, pizza och salsa åt Dublin. Hela nedervåningen var tömd på bord och stolar för att ge plats åt ett liveband och proffesionella salsadansare. Alla anställda gick omkring i likadana t-shirtar och kepsar där det stod "80 - and proud of it" (vi såg ut som McDonalds goes fotbollslag) och delade ut kaffe och pizza. På hela taget var det väldigt festlig stämning, jag stod vid min cashierdisk och dansade lite, managerna var fina och uppklädda, det var massa folk överallt. Liv tog med mig och Alberto och några polskor till Marks and Spencer för att handla mjölk till alla lattes och capuccinos för 100 euro, sen slirade vi fram med kundvagnen på Grafton Street, det var en märklig tillställning, lite som utflykt-med-klassen-stämning.
Hade en intressant diskussion med Dipak från Nepal; lycka för honom är ett hus och en fin bil, lycka för mig är frihet. Han säger att mitt tänkande är så himla ungt och västeuropeiskt, jag säger att hans är så himla asiatiskt och medelålders. Jag säger "Jag jobbar för mycket, jag hinner knappt leva". Han säger "Man måste jobba, man vet aldrig vad som händer imorgon, man måste ha sparpengar". Jag säger "Just det, man vet aldrig vad som händer imorgon, jag kanske dör". Han sade "Milla. Vi måste ta en drink någon dag". Haha.
Efter jobbet joinade jag Liv och Stina med vänner på en bar i närheten för lite häng och after-work-öl. Kände mig ärligt talat ganska sliten efter 11 timmars jobb men allt kändes bättre efter en pint och Livs cucumbervåtservetter. (Hon är som muminmamman. Eller ett mobilt apotek). Försökte inspirera Stina till att börja ragga på folk, det gick inte så bra. Haha. De följde mig hem, jag somnade ungefär inom 10 sekunder.
Kommentarer
Postat av: Maria Nylén
Stressa inte ihjäl er! Vad har ni för telefonnummer? /the Swedish wikings
Postat av: laura hess
hejsan milla!
oh, jag skulle sa gärna vilja ha tidför att läsa din blogg lite oftare men sa fort jag ä vid internet, skriver jag sa mycket jag hinner pa min blogg och lite mail hem sa din blogg kommer alltid i tredje hand och pa grundav den djavla tidbristen da inte alls. men ja, det som jag hann l¨sanu later som om du har det bra i alla fall!?
ha det fortsatt kanonbra i dublin, kramar, laura
Trackback
