BrevfranDublin

Godkväll vänner, hoppas allt är väl med er. Dublin är mörkt och kallt fast annars är allt bra. Kom precis hem från jobbet, Johanna sover, Pinja har sleepover på jobbet, Hannu badrummar. Jepp. That's vår lilla familj. Jag hade rast idag mellan fyra och sex så jag gick hem och kokade Lidlpasta med Lidlsås med Johanna och Hannu var hemma, första gången jag såg honom på kanske en vecka. Vi funderade just på hur många gånger alla fyra varit hemma OCH vakna samtidigt sen vi flyttade in. Less than ten, tror vi.

Igår var jag hemskt vaken och glad hela dagen, hade himla roligt med den nya polskan som var host med mig, Kamila. (Kamila och Milla hihi). Fick ett sms av Måns sådär på kvällskvisten där det stod att han skulle ut med sina svenska vänner som var på besök och att jag skulle med, ungefär. Och eftersom det fortfarande var mental eftermiddag för mig när jag slutade vid halv elva (eftersom jag vaknat så sent) begav jag mig ut för att leta rätt på Måns, Sverker och co. Efter lite bekymmer fann vi varandra och jag fann min nya idol; Måns bögkompis Peter. Irländsk, döpoppig, studerar konst. Randig tröja och hela kittet. Fantastisk människa.

Det var alltså jag, Måns, en stört opeppad Sverker, Peter och Peters kompis Sarah som begav oss ut till förra veckans indieklubb för att dricka tre-euros-pint med sugrör och dansa häcken av oss. Väl där träffade vi de andra svenskarna, random trevliga irländare och såklart indieeliten från Bewley's. Förutom den stört opeppade Sverker var kvällen hemskt bra, lyssnade på Peters ojande över de svenska männens skönhet och hans svårhet att komma över det faktum att Måns INTE är bög.

Alberto var onåbar som vanligt och Måns hittade någon söt kort poppig så jag fick traska hem själv den här gången i den Dublinska natten. Mycket dodgy people ute, blev förföljd av en gatusopare och en annan allmänt full man, men superkvinnan som jag är klarade jag mig galant; jag sade "Please, just leave me alone" . Mannen sade "If you want me to go, just say 'fuck off'". "Ok fuck off" sade jag. "Oh my god, how can you tell me to fuck off, you don't even know me?", varpå jag kastar ett mycket mördande ögonkast, varpå han lämnar mig ifred. "Ha ha!" tänkte jag.

Imorgon far jag och Jo på weekend till landet! Gulligt va. Take care vänner. Puss.

Godmorgon vänner, nyvakna Milla som sovit 11 timmar vid tangentbordet. Är så himla nöjd och utsövd. Fast ungefär alla punkter på min Att-Fixa-Lista blir ju av uppenbara skäl ogjorda när man vaknar halv ett och börjar jobba klockan tre.

Igår fyllde då mitt fik Bewley's 80 år och vi firade med gratis kaffe, pizza och salsa åt Dublin. Hela nedervåningen var tömd på bord och stolar för att ge plats åt ett liveband och proffesionella salsadansare. Alla anställda gick omkring i likadana t-shirtar och kepsar där det stod "80 - and proud of it" (vi såg ut som McDonalds goes fotbollslag) och delade ut kaffe och pizza. På hela taget var det väldigt festlig stämning, jag stod vid min cashierdisk och dansade lite, managerna var fina och uppklädda, det var massa folk överallt. Liv tog med mig och Alberto och några polskor till Marks and Spencer för att handla mjölk till alla lattes och capuccinos för 100 euro, sen slirade vi fram med kundvagnen på Grafton Street, det var en märklig tillställning, lite som utflykt-med-klassen-stämning.

Hade en intressant diskussion med Dipak från Nepal; lycka för honom är ett hus och en fin bil, lycka för mig är frihet. Han säger att mitt tänkande är så himla ungt och västeuropeiskt, jag säger att hans är så himla asiatiskt och medelålders. Jag säger "Jag jobbar för mycket, jag hinner knappt leva". Han säger "Man måste jobba, man vet aldrig vad som händer imorgon, man måste ha sparpengar". Jag säger "Just det, man vet aldrig vad som händer imorgon, jag kanske dör". Han sade "Milla. Vi måste ta en drink någon dag". Haha.

Efter jobbet joinade jag Liv och Stina med vänner på en bar i närheten för lite häng och after-work-öl. Kände mig ärligt talat ganska sliten efter 11 timmars jobb men allt kändes bättre efter en pint och Livs cucumbervåtservetter. (Hon är som muminmamman. Eller ett mobilt apotek). Försökte inspirera Stina till att börja ragga på folk, det gick inte så bra. Haha. De följde mig hem, jag somnade ungefär inom 10 sekunder.

Hej vänner, hoppas allt är väl. Själv är jag utmattad men nöjd. Helgen var trots way to many hours i Dun Laoghaire väldigt bra, hade första lediga lördagen i mannaminne, åt takeawayfrulle med Johanna, såg på teater och åt italienskt med Hässleholmarna. Lördagkvällen var dock den tråkigaste i mitt liv. Jag och Yvonne (rullstolsflicka) målade varandras naglar (mina var röda, silvriga, rosa och glittriga) och jag somnade med huvudet lutat i handen till "Ghost Hunters" på TV och vaknade av att det dundrade ner i bordsskivan. Ge mig ett liv liksom. Jag hade allstå sleepover från lördag kl 21 till söndag kl 17. Det var ganska mastigt.

Igår förväntade jag mig att jag skulle hänga i lägenheten precis som alla andra söndagar hittills, men nono, igår fick Chiaras pappa för sig att jag skulla ta med Chiara och honom till stan. Chiara skulle nämligen ha underkläder, därför gav han mig ett presentkort på 150 euro på Brown Thomas. "Make sure she is satisfied". "Yes sir!" sade jag.

Jag vet inte hur jag ska illustrera Brown Thomas för er för att ni ska  förstå vidden av pinsamheten... Men de ha Louis Vuitton-väskor i skyltfönstrena, en man i cylinderhatt som öppnar dörren och BH:ar för sisådär 78 euro styck. Och där kom jag, i mjukisbyxor, osminkad och jag hade aldrig ens vågat GÅ IN där innan. Herregud. Det slutade med att jag vägrade låta Chiara köpa den rosa-svarta-spetsiga för 80 euro (80 euro!?! Det är vad jag tjänar på Bewley's på en och en halv dag!) och att hon köpte två sporttoppar istället.

Kvällen hade jag planerat att spendera hemma men så överraskningsringde Måns och bjöd med mig på pint med Alberto och sin vän Sverker som är på besök. Vi drack öl och spelade på jukeboxen på Eamonn Doran. Sverker är förövrigt det mest ointernationella namnet jag hört. Kvällen avslutades i Castleknock med "The Office" och pasta och en mytoman till flatmate som lurade i mig att hans softairgun var en riktig pistol och att han hade försökt döda en polisman. Haha. Jag är så pinsam som går på allt.

Mitt Metrohoroskop (japp, det är också en addiction) idag sade att jag skulle få en dag som var som en "military operation" vilket stämde oroväckande bra. Vaknade, ville ungefär dö av trötthet, duschade i världens sämsta dusch och tog bussen in till stan. Svidade snabbt om till cashier och så jobbade jag till fyra. Nya polska bruden Kamila trodde jag var MANAGER. HAHA. Det var det bästa idag! Sedan hängde jag med Liv tills Johanna slutade och klistrade på klistermärken på papperskoppar, imorgon fyller Bewley's nämligen 80 år och vi ska bjuda hela stan på kaffe.

Sedan gick jag och Johanna hem, jag lagade mat och tände ljus för att muntra upp henne lite innan vi for med Pinja till Sandyford, en förort söder om stan. Där, i ett stort kallt lager möttes vi av en syn som hämtad ur jultomtens verkstad, fast utan tomtar då. Abnorma högar med paket, pysselbord och volontärer och febrilt gick igenom innehållet i varje paket för att sedan sortera dem efter kön och ålder.

Organisationen som ledde detta skickar nämligen ut otaliga mängder julklappar världen över till fattiga byar och barnhem. Snälla människor får själva fylla en skokartong med leksaker, tandborstar, godis, pennor osv och sedan slå in det för att sedan lämna in det till den här organisationen. Vi var alltså där som frivilliga för att hjälpa till att gå igenom och kategorisera paketen innan de skickas iväg till de stackars barnen.

Och det var så fint. Tänk er en yta, stort som ett klassrum, fyllt med paket med roliga saker som ska skickas till barn som kanske aldrig fått en enda present förr. Två timmar av mitt liv offrade jag. Hur jobbigt var det egentligen? Det kändes bra. För första gången på mycket länge gjorde jag något inte bara för min egen skull, något som inte var jobb eller vin eller shopping utan något... betydelsefullt. Godmänniskapoäng och stjärnor på himlen för oss. Och för alla andra snälla människor som finns.

Nu är det Söndag och jag har tagit tag i mitt liv.

Agnes & Jag bestämde oss för att ta en runda förbi "The Hub", något uteställa som Marc tipsade om, dock gick vi inte från lägenheten förens klockan kvar över ett, The Hub var stängt så vi fick nöja oss med Mezz.

Jag: Hi, is the hub closed?
Vakt: No, you just need to push the door
Jag: But it´s locked
Vakt: Yeah but you need to nock on it three times first
Jag knackar tre gånger
Vakt: NO! Not like that, like this! (Han bankar ännu hårdare)

Fem sekunder efter det skrattar alla vakter åt oss och säger att det är stängt för länge sedan.

Hur som helst blev det en trevlig kväll, gick till Supermac efter att Mezz hade stängt sina portar, köpte en Cheese & Garlic Fries, åt, var nöjda och gick hem, vi vaknade klockan idag klockan tolv av att ljuset trängde sig in genom gardinen.

Nu har jag legat i sängen hela dagen, tjurat lite, städat och Milla har kommit hem från sitt jobb. Jag har tillslut lagt in alla bilder så nu återstår bara några timmar framför datorn för att lägga upp dem.

Jag kan dock varna för att det blir lite virrigt för er eftersom vi inte tagit så mycket bilder finns det ingen röd tråd från detta kollage ni kommer få se, vi har lovat att börja ta fler bilder och ska inte bli så här sena igen med att uppdatera.

Så skåda och njut vänner, detta är Millas & Johannas liv i bilder från Dublin:

Första bilderna:

     

När vi sakta men säkert insåg hur det irländska systemet fungerar:

 
Vi tog en tripp till kusten:

  

Efter ett tag kom vi in i vardagen:

    

Eftersom vi nu bott här ett tag har vi lärt oss att leva som irländare, fest:

       

Nu hoppas jag kära vänner att ni är lite nöjda, jag har lite fler bilder från en fest, men det får komma i en annan bild-extra, mina ögon är suddiga och jag är för trött och behöver sova efter helgens bravader.

Simma lungt.

Först vill jag be om ursäkt för min frånvaro vid datorn. Passar även på att be om ursäkt för att bilderna ännu inte kommit upp. Jag planerar att lägga upp dom imorgon men eftersom det är så många så drar jag mig för denna jobbiga uppgift.

Igår mötte jag Milla efter mitt jobb. Hon satt och pratade med Liv, det slutade med att Liv hänkade hem till oss och vi följde senare med henne på en spelning på Bewleys, Agnes från Hässleholm hakade också på. Sedan var det efterfest hos "colorado". Colorado lider av engelskan, för honom är det omöjligt att förstå, en konversation slutar med att man ger upp och han skrattar och nickar lite.

Hur som helst, Alberto och Colorado såg mitt snus, blev nyfikna och vill testa, jag förklarade biverkningarna man kan få första gången. Män som dom ska vara brydde dom sig inte om det, Alberto fattade när vi förklara att man skulle ha den underläppen. Colorado med språkproblem fattade inte och tuggade sönder snusen och svalde halva.

Kan medela att Alberto mådde dåligt efter och tyckte att "The Swedish drug" var det värsta han testat.
Och dom ska vara män?

Hej vänner, torsdagkväll, meteorologiskt och mentalt mörker i Millaland.

Igår var det onsdag och indiekväll med Hässleholmarna Agnes och Katta och various people från mitt jobb. Det var Måns som varit där förut och eftersom han gillade det och Måns är en man med smak tänkte vi att vi nog skulle göra det också. Och det gjorde vi :)

Jag började dagen med att snooza 25 minuter (supersyndigt) och sedan jobba. Ania, min cashierkollega var back on track och vi skvallrade hemskt mycket hela dagen (HON DEJTAR EN AV VÅRA MANAGERS), det var trevligt. Ouppstyrda brasilianaren kom till jobbet och jag försökte förgäves förhöra mig om hans - dvs våra - kvällsplaner men eftersom han glömt sin mobil i en bil förra veckan är han minst sagt svårkontaktbar. Jag gav upp bestämmandet och gick hem och sov och skickade Johanna på att Styra Upp.

Jag vaknade sådär vid halv sex, åt stulen mat från jobbet och hängde med Pinja och Johanna tills Agnes och Katta kom. Som vanligt urartade förfesten från stillsamt piffande och vinpimplande till en lätt panikdoftande kollektiv hysteri.

Vi gick till Bewley's för att möta upp Måns, brasilianaren, Alessandro samt ytterligare en italiensk kollega som heter ungefär "Colorado". Den exdryga slovakiska managern gav inte bara mig utan även de andra flickorna staff discount på Irish Coffee, det var överraskande. Han är annars av den principfasta typen. Alberto trodde att det berodde det på våra korta klänningar, haha.

Vi satt där till tolv kanske och de skulle stänga och sedan gick vi (minus Johanna som var goodgirl och gick hem) till indiestället och efter många om och men kom slutligen allesammans in. Och så drack vi billiga pints med sugrör och slogs om plats på dansgolvet med alla Dublins övriga indiekids. Fruktansvärt trevligt.

Tyvärr bodde alla andra förutom jag och Måns busslångtbort så de var tvugna att ta sista nattbussen vid två så vi var kvar och så gick vi hem i den Dublinska natten, det var kallt, det regnade. Allt var som i en reklamfilm för Irland.

Imorse vaknade jag 08.25, dvs 35 minuter innan jag började. Dagen var ganska bister men jag överlevde. Kaffe kaffe och kaffe. Kom hem och sov. Nu har vi kokat pasta, J duschar, vi väntar på Agnesbesök, snart måste jag tvätta för att sedan bege mig till Dun Laoghaire och rullstolsflickorna. Life's a bitch and then you die. Haha.

Take care vänner.

Nu får hon faktiskt ta och lägga upp bilderna på bloggen, inte ens jag har sett dem. Upprörande. Jag är speciellt spänd på vår fotostund med Alessandro (barista på mitt jobb, italiensk, trevlig) när han gör sina fyra olika looks på Livs och Stinas fest; "sexy", "sporty", "casual" och så den sista som jag glömt. Jag själv kommer se riksmongo ut som vanligt I guess.

Har inte riktigt hunnit recover från Helgens Bravader än och imorgon bär det av igen; Måns ska ta med mig och Johanna och Hässleholmarna på indieklubb. Ska bli härligt att få vara riktigt fånigt sjutton år och poppig igen, väga upp vuxenpoängskvällarna med vin och Lidlkassarna med lite ungdom. Hehe.

I lördags var festen som sagt och i söndags jobbade jag; först med rullstolsflickorna och sedan på Bewley's och det som häll mig vaken var tanken på den kommande utsovningen på måndageftermiddagen efter jobbet. Men så igår, tio i fyra, dvs tio minuter innan jag skulle sluta, råkade jag i förbifarten lägga märke till den lilla detaljen att ingen var schemalagd på kvällen som cashier. Jag nämnde det för managern som efter 30 sekunder konstaterade två saker;

1) Jag hade rätt och;

2) Jag var den som skulle få göra det.

"I can but I don't want" sade jag. "Great. Knew we could trust you Milla".

Jag hade en timmes rast då jag förtvivlat försökte komma bort från Bewley's; jag vandrade runt bland julbelysningen och stressade  människor och kände mig som en herrelös hund ungefär, exceptionellt vilsen och "Kom och ta hand om mig"-ig. Men kvällen slutade bra i alla fall, vi var ett bra team som jobbade, allt flöt bra, folk var snälla. Efter jobbet såg vi "Open your eyes" - den spanska versionen på "Vanilla Sky". Har inte riktigt kommit fram till vilken som var bäst än. Hittade den på en FANTASTISK butik där de hyr ut filmer från alla andra länder förutom USA, ungefär. Någons finsk eller svensk hylla hade de inte, vilket var en besvikelse.

Imorse försov jag mig grovt och kom hem till lägenheten klockan ett; klockan två skulle jag vara ute i en helt annan förort för att göra en "medical check" för mitt jobb med rullstolsflickorna. Vilket innebar att jag hade ca 8 minuter på mig att duscha och klä mig. Jag och Johanna har varit stört upptagna/lata/kombination av båda lately så vi har inte tvättat på en vecka så jag stal hennes sista rena underkläder (vilket visade sig vara hennes favoriter. FÖRLÅT älskling!) eftersom jag inte hade några egna rena. Men that's what friends are for tänker jag.

Men jag hann i tid - dra på trissor! - och jag var "healthy", trots vin och mycket jobb. Och jag såg solen! Jag kände mig som en mullvad som grävt sig upp till markytan när solen bröt igonom molnen för första gången i november. Smärta och skönhet.

Kvällen tillbringades på Bewley's som cashier och även idag var jag konstigt peppad. Antagligen beroende på sömnunderskott i kombination med koffeinöverskott. Men gud var med mig! Jag hann inte äta på hela dagen eftersom jag var tvungen att åka ut till "Well At Work" eller vad det nu hette ute i ingenstans för att göra syntest och böja lite på knäna och svara på frågor, men som genom ett underverk fick jag och Alberto en pizza nummer 7 att dela på av köket alldeles gratis (vilket råkar vara vår asoluta favorit) pga felbeställning. VILKET ALDRIG HÄNT TIDIGARE. Och jag förvirrade självklart till det med två bord idag; en kund råkade av misstag betala för någon annan men som av ett underverk skillde det 10 cent mellan borden. VAD ÄR ODDSEN?

Och så fick jag sällskap av en kock från jobbet (kategorin stor svart man) en bit på vägen hem, det var trevligt, och när jag kom hem var Agnes här på överraskningsbesök och så ringde Anna.

Ja. En Bra Dag helt enkelt.

Vänner. Lev väl. För det gör vi. Hjärtinnerliga hälsningar Milla (och den numera sovande Johanna). Take care.

Återigen är det söndag i lilla Dublin. Milla stressar runt på Bewleys och jag ligger i sängen och väntar på att Hannu ska lämna badrumet så jag kan ta mig en dusch. Pinja har just skällt på honom för att han sätter på värmen under natten och inte stänger av den efter sig på morgonen. Jag tror han sitter där och tjurar.

I fredags var det min och Millas 2-månaders dag, detta firades med kinamat samt ett försök att hyra film. Vi glömde dock att Irländare är korkade så vi fick inte hyra film för vi hade inte bevis på vart vi bor med oss. Det slutade med att vi kollade på en film på datorn och jag somnade klockan tio efter halva filmen.

Lördagen började med en liten sovmorgon för min del, självklart blev det inte det för Milla. Dublin har blivit grått och regnit, vi förbereder oss för vintern. Vid tre möter jag Milla på Grafton Street då vi börjar promenera mot Office, där jag slänge iväg 65 euro på ett par snygga skor. Efter lite springandes fram och tillbaka gick vi tillslut hem, lagade fiskpinnar och potatismos och började den traditionella stressen vi alltid har innan vi ska ut. Krigar om det bästa stället framför spegeln, byter kläder några gånger, fixar håret i några timmar, fifflar med örhängen. Tillslut pustade vi ut och satte oss med Måns i soffan och tog några glas vin. Konstaterade att vi var som tre gammla tanter som bara pratade om jobb, samhället och var allmänt negativa. Efter två flaskor vin ger vi oss ut i regnet och springer efter en taxi. Taxichaffisen lyssnar på hemsk disco musik och kör självklart en omväg. Tillslut anländer vi till festen i tid. Inbjudan var klockan sju, vi var där tio. Kan medela att detta är det Irländska sättet att komma till en fest, bli aldrig i tid. Då står du där själv. Hur som helst var det Liv & Stina som hade födelsedags fest, 22 och 23 år. Det var en underhållande fest med mycket roligt folk. Jag fick träffa endel av Millas jobbarkompisar, vissa var ju bättre än andra. En sak som är säker, är att folk här är väldigt öppna och trevliga, detta uppskattar vi och hoppas att det blir mer sådana fester framöver.

Vid tre sitter jag Milla och Alberto i en taxi påväg hem, halv fyra ligger Milla och jag i sängen, äter en fruitbar, jag den röda och Milla den blåa. Sedan vaknar jag klockan tolv av att sängen bredvid mig är tom, jag är törstig och lika förvirrad som alla andra söndagar. Milla är för länge sedan på jobbet.

Idag pallrade jag mig iaf upp på stan i ösregnet och fikade med Agnes och Katta, träffade Milla en snabbis och kollade när de tända julbelysningen. Inte visste jag att det krävs tre tal och en manskör för att tända belysningen här i staden. Men det var fint, och jag börjar gilla det här med julkänslan.

Jag tänkte medela nu när jag ändå sitter här att människan som forstätter vara anonym bör träda fram, Milla och jag smider hemska planer, det kommer straffa sig. Träder du inte fram kommer vi saknta men säkert pricka av vår lista av de misstänkta. Jag vill varna er alla för att detta inte kommer vara skonsamt. Så om någon vet vem denna människa är, eller har hört något om den. Kontakta oss, självklart får ni hittelön.

PS. Imorgon ska ni få ett bildextra! Ett inlägg med tusen bilder, jag vet att ni är små ivriga barn som längtar efter våra bilder men imorgon kommer dom. Håll ut!

Godnatt.

Hej vänner, hoppas allt är väl. Jag har allvarlig hemlängtan vänner, det är hemskt. Och alltså inte till mitt hus i Sverige utan till min säng och min Johanna och min röra på golvet.

Ni vet det här andra jobbet jag har, med rullstolsflickorna? Bara för att jag är en så himla SNÄLL människa säger jag alltid ja när de ringer och frågar om jag kan jobba och det är alltid sleepovers, dvs man sover över där, från nio på kvällen till åtta på morgonen. Och egentligen är det inte jobbigt, jag får drygt 100 euro för att hänga där, dricka te, bläddra i skvallertidningar och så lägga Yvonne i sängen. MEN MAN MÅSTE PLANERA. Man måste ha ombyteskläder och handduk och frukost och borste och jag är liksom inte så bra på sånt. Framförhållning. Ni vet.

För jag jobbar nämligen på dagarna på restaurangen och nätterna tillbringar jag där. Så jag har ungefär en timme hemma innan jag måste fara igen. Jag känner mig hemlös. Jag hatar att åka buss. Jag har haft min tandborste i väskan alltför länge och inte sovit hemma på snart fyra nätter.

Annars har veckan varit trevlig, jag har fått brev från Filippa i Ghana och igår var jag ledig på dan och gick upp vid halv tre, sedan var jag och hardcoreshoppade med Johanna. 130 euro på tre plagg på Topshop och Urban Outfitters på en timme. Galet. Igår fyllde Celine år också och jag var hemma hos henne en stund innan jobbet (jag gav henne ett paket cigg och en Happy Hippo Kinder-grej haha) och hängde med henne och hennes franska flatmates. Hon erbjöd mig en öl och blev förvånad över att jag sade nej eftersom jag skulle jobba; "But it's only one can?". Haha. Härlig inställning.

Och imorgon är jag också ledig och då ska jag och Johanna fira TVÅ MÅNADER I DUBLIN och på lördag fyller Liv 22 och vi ska på kalas.

Lev väl kära vänner. Puss.

Godkväll vänner, hoppas allt är väl. Jag befinner mig i något oerhört spännande stadium av extrem trötthet, men liksom beyond den på något sätt, så att jag nästan känner mig normal. Jag har sovit sju timmar på två nätter och jobbat 14 på två dagar. Jag tror att jag går på de där sista energireserverna, eller kanske någon konstig signalsubstans, för Johanna - som tillbringat helgens båda dagar i vågrätt läge till sisådär sju på kvällen - är tröttare än vad jag är.

Helgen var hemskt bra i alla fall, vi har träffat bra folk och åkt mycket taxi billigt och haft flyt helt enkelt. Men nu känns det ganska skönt att det är måndag och man får vara lite lätt utslagen och vardagsdeprimerad och göra tråkiga saker igen. Haha.

Det är lördag, det har blivit kallt här på Irland. Jag ligger under mitt täcke och hoppas på att Milla ska komma in hit och lägga sig bredvid mig. Jag vill ha värme.
Inatt hade jag värme från Milla, när jag vaknar upp, är hon borta. I sängen bredvid mig ligger, istället för milla, min mobil mina nycklar och min hårklämma. Hur de hamnat där har jag inte en aning om.

Hur som helst är det grymt kallt här i Dublin nu. Så kallt att jag och Milla funderade på att ta en taxi hem från Whelans imorse.

Igår var vi på någon spelning med Liv & Måns, detta är alltså Millas kollegor, Liv är manager och Måns är hennes bror som jobbar på cafet. Hur som helst följde vi med dom igår på Livs pojkväns spelning. Helt okej musik, trevligt att göra något annat, trevligt att bli bjuden på taxi och öl.

Efter spelningen känner vi att vi måste hitta på något, det slutar med att jag Milla och Måns åker in till staden igen för att dra en krogrunda, hamnar först på någon konstig bar, Måns och jag diskuterar lite hur killarna på stället ser ut, han hittar en kille med prickig slipps som han anser tycka se helt okej ut. Jag skrattar åt slippsen, sedan inser vi att han ser ut att jobba på Mcdonalds, 3 minuter senare säger Måns till honom att jag tycker han har fina rumpa. Tack.

15 minuter senare plankar vi in på Whelans, jag, Milla, Måns och kostymkillen.

Ytterligare 15 minuter senare sa Milla sanningen till kostymkillen, "ursäkta vi vill inte umgås med dig", två sekunder senare var han borta. Tack gode gud.

Kvällen slutar med att Måns blir för full, han kommer inte in på Whelans längre efter han varit ute, Alberto och hans störda kompis (Alberto är en kollega till Milla & Måns) försöker få in oss på en annan krog, vi misslyckas, tappar bort varandra och helt plötsligt går jag och Milla huttrande hem och funderar på en Taxi.

Vikingar som vi är har vi redan börjat planera denna kväll, det är bara helg en gång i veckan, och detta måste firas.

Haha, hon är bra bitter den där Johannan. Återigen har vi en sån där vecka då vi kommunicerar via bloggen. Idag har vi även brevväxlat, när jag kom hem från jobbet imorse låg det ett brev adresserat till mig, med "älskling" i rubriken vill jag minnas. Jajamensan. Somliga har det bra.

Men vi sågs faktiskt en smutt idag, hon och Agnes kom och drack vin hos mig på jobbet. Tyvärr hann jag prata med dom ca 10 sekunder, men det var en hemskt trevlig överraskning, mitt i all torsdagshets.

Idag har jag varit på stan och köpt ett par helt enkelt GORGEOUS örhängen, de är jääääättestora och med massa pärlor och guld. En zigenarkvinna kollade på dem också, det kanske säger något om dem, haha. Men hon dissade dem för att de var så dyra, men jag, som fått "Believe in love at first sight" i min fortune cookie på facebook tog det som ett teckan på att jag skulle köpa dem ändå, och det gjorde jag.

Ni förstår, eftersom jag alltid måste ha svarta kläder på jobbet och har håret uppsatt betyder det att jag måste uttrycka all min millighet med genom något annat; och då är det liksom örhängena kvar som jag kan påverka. Och detta leder till att jag köpt stört många örhängen sen jag kom hit och de har liksom exploderat i storlek och jag börjar få allvarliga Linn-symtom; ju större och guldigare, desto bättre. Jag börjar onekligen bli lite nervös. Vad har hänt liksom? Var ska det sluta?

Och så drack jag kaffe med Pinja, jag börjar få riktigt flyt på den där kaffetieren, och det behövs, jag har blivit allvarligt koffeinaddicted sen jag började jobba på ett ställe där jag får dricka HUR MÅNGA LATTE JAG VILL.

Over and out

Okej, nu är det en väldigt irriterad Johanna som skriver. Dagen har varit näst intill perfekt. Dock finns det en sak som gör att Johanna Medin blir otroligt irriterad. Inga tappar på jobbet, inga klagande kunder och en glad Alex (hon har i vanliga fall otroliga humörsvängningar). Dock finns det en sak som gör att min dag har blivit förstörd. Rättare sagt, idag fick det mig att brista.

Alla turiter verkar tycka att Cafe Sol är någon turistbyrå, alla kunder verkar ha ett otroligt kort minne, för alla er som kommer till Cafe Sol, för alla er som bor i Dublin läs följande medelande så kanske ni underlättar mina dagar här i Dublin:

Närmasta uttagningsautomat finns på Grafton Street, nej det finns tyvärr ingen närmre, den är längst ner på Grafton Street, på höger sida, nästan vid kvinnan-med-de-stora-brösten-statyn.

Nej vi på Cafe Sol tar inte Laser-card, vi tar inte heller emot checkar för er som är dumma nog att fråga det.

Vi har inte en aning om vart underkläds-affären på Royal Hibernian way ligger.

Vi vet inte vart Peach...blablabla affären ligger heller.

Vi har inte en karta i vårt huvud så vi vet alla olika gatunamn i Dublin, så förvänta er inte att vi ska hitta till alla adresser ni letar efter.

Om ni har "Stampcard" och det är fullt, visa det INNAN ni beställer så jag slipper stå med tusen void kvitton i slutet utav dagen.

Jag tror det var allt. Så tack för mig. Hoppas ni har lärt er något nu. Och föresten, en sak till. Nej vi värmer inte upp mackorna åt er, vår idiot till chef har inte gett oss micron än, och vi häller inte i socker åt er, det får ni vacker göra själva. Slöa j*vla borgarsvin.

Jag har inte bloggat på länge. Detta beror främst på att jag på något väldigt konstigt sätt har varit upptagen för första gången i mitt liv känns det som.

Dock har jag varit upptagen med att göra precis ingenting. Jag kommer hur som helst inte ihåg vad jag har gjort. Detta beror defenitivt inte på alkohol utan min tillfälliga förvirring. Milla har smittat av sig på mig helt enkelt.

Nu sitter jag iaf och lyssnar på Regina Spektor, väntar på varmvattnet och funderar på om jag ska orka steka ett ägg. Det kommer jag nog fundera på tills imorgon om jag känner mig själv rätt. På tal om Regina, jag brukar spela mina skivor i butiken när jag har lite tråkigt. Kunderna brukar uppskatta det vissa kunder mer än andra.

Kund: What´s this?
Jag: Regina Spektor
Kund: I love it, It´s very sexy!

Jag vet redan att jag har bra musiksmak, men det skadar inte när andra säger det till mig. Tack för det.

Min dag idag började med att jag vaknar av Hellacopters från min mobil, (Förlåt Linn, Sexy Back får mig inte att vakna längre), stapplar mig segt till badrummet och gör mig klar för jobbet. Konstaterar att mitt hår är fettigt och att jag har stora påsar under ögonen. Inser att det tyvärr inte finns tid att göra något åt detta och går sedan iväg till jobbet. Påväg till jobbet på Grafton Street möts jag av den nya jul-belysningen, hur fint som helst. Här i Dublin har dom ju i någon månad minst pratat om julen redan och börjat göra reklam men idag kom alltså belysningen upp. Detta tackar vi för, jag tror det kommer bli en mysig stad att förbereda julen i.

På jobbet var det klagomål som härjade, inte på vårat kaffe. Utan på oss invandrare. Det kommer in en fin dam, beställer sin kaffe, hör inte vad jag säger utan hon tror jag frågar: Are you sure you afford it?, Det jag egentligen säger är 2,40. Fråga mig inte hur hon får ihop det men jag skrattar och säger nej, 2,40. Då börjar hon pladdra om att Irland var mycket bättre när det bara var Irländare i landet. Jag och Alex försökte förklara det är bra att folk från andra länder kommer och arberar, att man lär sig mycket och att båda parterna tjänar på det. Sen tyckte hon att invandrare var otrevliga som inte kysste hennes fötter när hon handla av dem, hon betalar ju faktiskt pengar till dem. När hon gått sa kunden bakom henne, kan inte någon bara ta bort henne från jorden?
Jag och Alex konstaterade sedan att vi ska erbjuda henne att ta vårt jobb, gör kaffe hela dagarna, serva kundera, le och vara artig, jobba 47,5 timmar på fem dagar och med minimum lön.

Nu ska jag ta ett bad, lägga mig och läsa och sedan sova efter att jag plockat upp min hög med kläder från golvet dvs. Föresten har jag precis bokat flyget hem Johanna Medin kommer vara i Sverige 21dec 2007 tom 28dec 2007. Ni som vill träffa mig ring då.

Ps. Personen som önskade mer bilder från Dublin, jag har lite bilder, jag har dock ingen ork, när jag får den, får du se bilderna.

Sådär. Nu är allt Som Vanligt.

Besöken är hemma, jag jobbar och är inte längre ledig och jag måste gå upp på mornarna och vara trevlig och jag äter soppa och dricker kaffe och Johanna tar med fruktsallad från jobbet och Hannu och Pinja är ute på kyrkliga aktiviteter. Skönt. Förra veckans undantagstillstånd var hemskt trevligt men också lite tröttsamt.

Igår efter min picknickdate jobbade jag alltså själv för första gången med rullstolsflickorna. Jag hade "sleepover" och sov alltså i den enas lägenhet. Jag jobbade från sex igårkväll till åtta imorse och Yvonne, rullstolskvinnan, somnade halv ett så aktiv tid blev det alltså sex och en halv timme. Varav jag stekte pannkakor åt henne och kollade på tv och drack te med henne i fem och sov i sju. Och jag tjänade 232 euro. Snuskigt mycket pengar för snuskigt lite jobb.

Jag var onekligen lite nervös i början men Yvonne är en fantastiskt pedagogisk lärarinna; "No, you have to put my nightdress on before you put me in the bed" och hade ett imponerande tålamod när jag tafatt famlade med hennes kläder och tandborste. Tyvärr fick hon en metalldel av sin hissanordning i huvudet, jag är ännu lite oskillad med fjärrkontrollen, ehum, men hon skrattade bara. Herregud. Stackars kvinna som råkat ut för mig.

Imorse sprang jag alltså till bussen och åkte direkt till Bewley's och jobbade som cashier. Jag fick tre trevliga överraskningar; jag skulle inte behöva tillbaka de dryga hundra euro jag fått för mycket i lön utan de var skatteåterbäring; kvinnorna i köket som jag var lite... oense (?) med i lördags var i deras mått mätt riktigt trevliga eftersom de inte skrek på mig; och jag har äntligen fått en namnskylt. Så nu känner jag mig äntligen lite proffesionell.

Och så kom jag hem, ett dygn senare. "Wrecked" som en irländare skulle säga.

Godmorgon vänner, extremt nyvakna Milla här. Jag sitter i soffan, lyssnar på Regina Spektor, dricker kaffe. Första söndagen på alltför många veckor som jag inte jobbar morgon. Jag har saknat det oerhört mycket. Alla behöver minst en i veckan för att palla med resten. Särskilt denna veckan så jag varit helt bisarrt trött hela tiden. Johanna tror att jag har någon hemlig sjukdom. Jag är dramaqueen som vanligt och inbillar mig att det är kronisk narkolepsi och att jag aldrig kommer vara otrött igen.

Inatt for alltså Marre Maräng hem till Sverige. Hela hejdåsekvensen kändes som en knasig dröm, jag och Maria står på ett dimmigt Capel Street i en kvart och väntar på taxin och pratar inte för att vi är så trötta och alla förbipasserande är på väg hem och inte på väg bort och de säger godnatt och Maria säger godmorgon.

Men hemskt trevligt var det, alltsammans. I onsdags visade jag henne staden och gjorde massa Ärenden. Vi handlade rutten frukt på fruktmarknaden och lagade wok och drack vin. Svenskorna kom och vi hängde i vårt rum eftersom H&P var hemma, det kändes som förfester med tjejerna på rummet på den Gamla Goda Tiden.

Sedan gick vi till "festen". Vi var nämligen bjudna på Halloweenfest hos våra grannar i lägenhet 2, de hade satt upp post-it-lappar på allas dörrar och vi tänkte att är det Halloween så är det och man ska ta seden där man kommer. Och så gick vi dit. Och det var ett skämt.

Hela lägenheten var nersläckt och oerhört pyntad, orangea girlanger i taket och skräckfilm som visades på projektor på väggen, på ett bord stod chips och godis a la lågstadiedisco och en SKÅL MED MASKAR. Skjut mig. Gästerna betsod av våra kroatiska grannar. Agnes och Katta var där en kvart, jag och Maria och Johanna en halvtimme för att jag är så himla snäll och inte hade hjärta att säga "Ni är konstiga, vi drar". Men kroaten från sjuan var trevlig och bjöd Johanna och Maria på fika igår när jag jobbade.

I torsdags jobbade jag för första gången på hela veckan, det var ganska trevligt för en gångs skull. Efter mitt jobb gick jag och Maria och fikade på ett fantastiskt franskt fik för jättemycket pengar, men det var det värt. Sedan mötte vi upp Johanna och gick på National Gallery och samlade kulturpoäng. På kvällen såg vi "Eastern promises" på bio, Viggo Mortensen som hårdkokt rysk maffiamördare, det var det brutalaste jag varit med om, jag ville bokstavligen kräkas.

I fredags for jag och Maria till havet och gick en mil längs stranden och det var sådär overkligt fint väder och alldeles varmt och det kändes som ett skämt att det var november. Folk badade i havet och jag tog av mig jackan. Vi åt mackor på en hed. Det var hemskt fint.

På kvällen gick vi ut och åt på en italiensk restaurang här i närheten, fett dyrt, men värt. Vin och pasta och tiramisu (som var en besvikelse). Sedan följde ett hopplöst vandrande genom stan för att hitta en trevlig pub som inte var knökfull, vi slutade på en bar som ligger i en kyrka alldeles där vi bor där grannkroaten jobbar. Sjukt snyggt. Det gillade vi.

Igår jobbade jag igen medan Maria upptäckte staden på egen hand, Johanna som lovat att ta hand om henne sov och vaknade inte när Maria lite försynt gick in i rummet. Efter jobbet gick vi på marknad i Temple Bar och sedan till Pinjas favoritmuseum, Chester Beaty Library. En gubbe som samlat på mig massa religiösa konstföremål från hela världen. Ungefär.

Och eftersom Maria skulle åka så brutalt tidigt var vi hemma igår, lagade tacos och lyssnade på Regina Spektor och somnade alla tre i den hemskt smala dubbelsängen.

Imorse vaknade jag alltså av mig själv för första gången på mycket länge. Johanna läser, Hannu har ätit upp våra tacochips. Det är mulet. Det är söndag.