Vår i Dublin
Igår bröt jag en del av kulturen här på Irland. Jag bestämde mig för att inte gå ut, min kropp var trött, som den brukar vara. Men det är som att det blir som en tävling bland alla människor här, vem orkar gå ut mest? Vem orkar vara sliten längst? Det är en kultur att vara bakfull och aldrig nyktra till.
Jag måste säga att jag gillar den, eller jag föredrar att ha några vita dagar i veckan. Men jag gillar att det inte är tabu att gå ut och roa sig, vilken dag man än känner för. Så finns det alltid människor ute.
Men igår bröt jag den fina traditionen. Min kropp sa nej, jag skulle precis gå och sminka mig när tröttheten föll över mig, jag hade varit hemma och chillat hela dagen och laddat för att gå ut, men kroppen sa nej igår. Jag ringde Agge och sa att jag skulle stanna hemma, en timme senare somnade jag.
Idag vaknade jag klockan nio, solen träffade mina ögon och jag kände mig för första gången riktigt utvilad. Nu har jag legat och chillat i sängen ett tag, kollat ut över taken på den klarblåa himmeln, inte ett moln, duvorna leker på skorstenarna, två av dem har haft en kärleksakt för inte så länge sedan. Dublin välkomnar en med öppna armar idag och om ett tag ska jag gå ut genom porten, sätta på Ipoden på högsta volym, få solen i ögonen och shoppa loss.
Men jag måste vänta ett tag till, Itziar kommer från Spanien, där tar det tid att göra sina saker. Känner jag henne rätt är hon här om två timmar. 
Dancing in the moonlight
Idag vaknade man upp med en såndär, vad-fan-hände-igår känsla.
Vi gick och åt på en jätte bra indisk resturang, tänkte att det var ju fredag så varför inte gå till en pub och bara ta ett glas, glasen blev två tre och sedan tappade jag räkningen. Klockan tre landade jag i sängen och var väldigt nöjd, kul var det och de mesta var ju gratis. Stackars Agnes bara som skulle upp klockan sju halv åtta.
Idag tänkte jag gå på stan för att köpa mina nya skor eller "stövlar", men jag orkar inte, ska städa innan folket kommer så jag planerar att göra det imorn.
Jag måste börja planera när jag ska hinna med att shoppa nu, eftersom jag slutar så pass sent att alla affärer är stängda när jag är klar jag kan nu bara handla mat på helgerna och torsdagar, kläder får blir på helgerna. Hur kul är det att planera sina sponta shopping rundor?
Men det blir bra det här.
Livet leker här och jag har just kommit på att jag kan sova i mitten på vår dubbelsäng, varför inbilla sig att Milla ska komma hem och lägga sig bredvid? Nej jag passar på att njuta av en stor säng, slippa vakna upp på golvet och bli slagen gul och blå när man sover.
Men Milla du är saknad.
Cheers!
Johanna har fått ett liv
Eller det beror på hur man ser det, jag planerar fortfarande varje kväll att jag ska hinna se minst tre avsnitt av Sex and the City innan jag somnar, skilladen är bara att jag kommer få kolla på dom senare nu, Johanna har just fått det hon drömt om.
På Måndag blir det inget mer jobb på Hibernian way, nej Johanna ska flyttas till ett annat ställe som jag inte ens kommer ge mig in på att stava till. Arbetstider: 10:30 till 18:30. Betalt från 10:30 till 19:30. Arbetsuppgifter: Barista och stänga shoppen. Inser ni hur skönt det är för mig?
Jag behöver inte gå upp klockan sex varje morgon längre, jag behöver inte jobba med Alex pms polack som har sina trevliga stunder (dom är totalt ca 30min om dagen) Vilket har gjort mitt jobb till det sämsta man kan ha, nu flyttas jag, får jobba med enligt ryktena, ett jätte skönt gäng, plus att jag får sova och göra vad jag vill på kvällarna!
Jag har helt enkelt fått ett liv nu!
Imorgon åker mina flatmates till NY. Jag får bo själv här, Milla i Indien och dom i NY. Har funderat på vad jag borde ställa till med. Men har inte kommit på något roligt, så det blir det vanliga, vin och utgång imorgon, snart går jag och äter på Indisk resturang om det blir som vi tänkt det.
Föresten har jag berättat att jag köpt både en Ipod Nano och en gitarr?
Är man rik så är man.
Vi har fått en syndare i vårt hus
Idag fick jag ett roligt sms från Sverige igen.
Jag kan tyvärr inte avslöja all information men det var något om att det var spyor i vår trappuppgång, och att någon har fått tvättat sin kavaj mitt i natten.
Detta kan bli kul.
Nu är Milla & Jag inte dom enda som syndar i den här lägenheten. Tack
Jag är kär.
Ikväll blir det fest, först lite middag här. Det blir trevligt, imorgon Jazz om jag har tur att hitta dit. Vi får se.
Milla du kommer vara saknad, njut av din resa, jag kommer slå dig om du inte kommer tillbaka. Puss
Farväl!
Shit pommfritt. Jag är så gråtmild och nostalgisk idag, jag vet att det bara är en fråga om fem och en halv vecka, och att det kommer bli fantastiska resor. Men det är det här med avsked. Det är inte min starka sida. Det är inte någons starka sida.
Livet sen sist i alla fall; i tisdags var vi som sagt hos Celine, träffade hennes boyfriend Salvo och en galen brud från Schweiz med grönt hår. Sen träffade jag Alberto for the one last time (innan jag far alltså), trodde jag. Hehe. Mer om det snart. Sen kom jag hem sent omsider och var på sådär fantastiskt inspirerat humör. När man vill pyssla och måla tavlor. Ni vet.
I onsdags jobbade jag mitt sista pass som cashier med Celine som host, det var roligt. Sprang på stan lite i regn och rusk och jagade presenter innan jag gick tillbaka till Bewley's för att träffa Ania. Vi gick och drack vin och hon visade mig och Alberto sina 984 bilder från Marocco. Verkar vara ett alldeles fantastiskt land, det ligger högt upp på min "nästa resa"-lista (vilket inkluderar i stort sett alla länder som finns). Planen för kvällen var en stillsam drink med Johannan, en sista grej oss emellan, ni vet. Hon sade kring åtta och det betyder ungefär när som helst i Millaland. Kvart i åtta ringer hon och undrar var jag är. Förstår inte varför hon stressar. Blir lite bryskt hemkörd av Alberto, tror att jag tappat bort min mp3, stor förvirring råder. Kommer hem sent omsider, tar god tid på mig, kolla mailen, rouge, tralala, Johanna hetsar, jag anar inget.
Så kommer vi fram till Pravda (ryska baren med sköna sofforna), Agnes dyker upp out of the blue, jag är glad och förvånad. Nyvunna bekantskapen Thor, isländsk barista från Bewley's, "råkar gå förbi". Alberto dyker upp fast jag sett honom springa till bussen, på väg hem. Anar att Johanna planerat något, hon ser pillimarisk ut, pillimarisk i kombination med olycklig, en mycket egendomlig min. Så berättar hon att Liv, Stina, Alberto och hon själv planerat en överraskingsfest eftersom jag fyller 20 och inte skulle vara här, men att hon kände sig ganska misslyckad eftersom hälften inte dök upp. Alla bitar föll på plats. Albertos hemliga sms. Johannas "GICK HAN PÅ BUSSEN ELLER INTE?!?", Lisas "Happy birthday Milla!" fast jag inte alls fyllde år. Liv, som var sjuk, hade inte kunnat berätta för folk på jobbet just eftersom hon var sjuk och inte där, kunde inte själv komma. Stina hade varit där två gånger för att leta efter oss men hade gett upp eftersom vi inte var där vid åtta (jag vet, jag är en hemsk människa och kanske den otacksammaste i världen att ha överraskingsfest för) och hade inga batterier så hon hade gett upp och åkt hem. Lisa hade jobbat i teatern till halv tolv och kunde inte komma. Haha.
Johanna såg olycklig ut men jag var tvärtom hemskt glad. Tänk så fina vänner jag har. Och det är ju tanken som räknas.
Igår skulle jag då såklart "göra alla viktiga grejer", och det gjorde jag såklart inte. Well. Jag började i alla fall med att äta frulle med Johanna på Pravda, sen gick jag och köpte Kopparbergs Päron fyrfemmor, konserverade köttbullar och knäckebröd (mitt bidrag till skandinaviska hörnan på internationella middagen på Ingrids leaving party) och present till fröken Hallondoft. Sprang hem i princip, hetspackade, gick till Bewley's och hostade (dvs var host. Haha inte host som i hosta) hela kvällen.
Efteråt drack jag drink med Grainne och så med Monika och Dipak. Jag och Dipak satt kvar till halv två och det var så trevligt. Min nepalisiske vän, 31 år, gift. Haha. Världens mest omaka par kanske. Imorse berättade han att hans fru frågat "vem är hon den där andra" och tjatat om det till halv sex imorse, absolutly hilarious, jag och Dipak har den mest oattraherade relationen i världshistorien.
Idag jobbade jag så det absolut sista passet på Bewley's innan jag far. Jag var host igen med Grainne, jag var alldeles nervös hela dagen och fylld av fjärilslarver och alla var så himla snälla och jag ville bara klappa på alla. Vid två började jag bli ordentligt röd i ansiktet och liksom helt omotiverat konstant tårögd. Fick casha av ett sista bord klockan 14.56 (jag skulle sluta klockan 15) och det kändes heligt på något sätt. Klockade ut. "OUT Milla Leskinen" stod det och fjärilarna spratt till i magen. Made peace med Sonya (surfittan från Kroatien) i hissen, vi hade en konversation för första gången, jag var mäkta stolt. Gick en goodbye tour, sade hejdå till estinska managern, han sade "pop by when you're back", hittade inte Dipak. Stod och ojade mig lite över hur vi skulle klara oss utan varandra med Grainne och Rachel, de irländska cashierflickorna, sade adjö och jag kommer sakna er till Liv och Celine, kysste italienska gänget på kinderna, vinkade till resten.
Gick ut på Grafton Street, det var stormigt väder både mentalt och meteorologiskt. Alberto följde mig hem, vi sade ajdö, han sade "gör inget som jag inte skulle göra".
Kom in, kände mig exceptionellt vemodig. Tillät mig att ynkla mig en kvart innan jag tog tag i mig själv och dammsög lägenheten. Packade ner min mat till internationella middagen och så åkte jag och Pinja iväg på Ingrid (Pinjas förra och min nuvarande coordinator på rullstolsflickejobbets) leaving party i Dun Laoghaire. Alla var där, det var massa mat och kul att se alla igen. Det är något magiskt med tiden i Dun Laoghaire, om man inte varit där på en vecka så känns det som ett år så det var faktiskt trevligt att vara tillbaka.
Och så kom jag hem. Gick via Tempel Bar, över bron. Som så många gånger förr. Hejdå Dublin. Snart ses vi igen. Hejdå min kära, kära Johanna, jag kommer sakna att du tar hand mig. Hejdå alla ni som är så bra. Vi ses här igen om 40 dagar, den 27 februari landar jag igen, 22.45.
Och nu; hej Örebro. Hej Indien. Hej Thailand. Hej.
Nu finns jag på resedagboken.se, jag heter "millaemilia", och så på min mail. Pussar och kramar kära, kära vänner. Tack för allt, förlåt för allt.
Förvirring
Johanna! Hur måru?
Jag drömde om dig häromnatten att jag åkte till dublin och hälsade på dig!
och du fyllde år och bodde under en stor glaskupol på en kulle med utsikt över hela skogen och fälten och dublin.
Det var snyggt.
Jag kan aldrig sova, och det är jämt alldeles för regnigt och mörkt här.
Hemska Sverige just nu! Som verkligen inte vill mig väl.
Pussis!
Det är sant som du drömde, jag bor inne i en stor gladkupol och njuter, skogen och fälten är dock betong men annars var det bra. Det är snyggt men lite ruffigt. Jag tycker om det. Men ibland kommer förvirringen och man undrar vad man hålls med. Nu har jag en sådan vecka, allt är konstigt.
Milla åker snart, jag kommer frysa, men jag har fått en planta idag av en gubbe på jobbet så jag har något att ta hand om när hon är borta. Det blir bra det. Nej jag har inget att skriva idag. Ett bevis på att jag är förvirrad nu är att jag missat min mors födelsedag. Förlåt mamma.
Solkräm
Jag fick ett band av Sofia en gång. Ett fantastiskt blandband som hette "På galgen i min hall" på ena sidan och "Vi byggde koja i skogen" på den andra och den innehöll ett tal som hålls av Richard Wolff, och ikväll, när jag var sådär inspirerad och beslutsam och förvissad om livets viktighet, kom jag att tänka på den igen. Jag googlade fram den, i brist på bandspelare och Sofior. Den är till dig, den är till mig, den är till oss. Varsågoda.
SOLKRÄM (The sunscreen song, sv. text Sven-Åke Peterson)
Kära elev i avgångsklassen: Använd solkräm
Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det var solkräm
De långsiktiga vinsterna med solkräm har påvisats av forskare, medan
resten av mina råd inte står på stadigare grund än mina egna snåriga
erfarenheter. Jag ska dig mina råd nu.
Njut av styrkan och skönheten att vara ung. Nej förresten, du kommer ändå
inte att förstå ungdomens styrka och skönhet förrän den avtar.
Men tro mig, om tjugo år kommer du att titta på bilder av dig själv och
minnas, på ett sätt du inte kan föreställa dig idag, alla möjligheter som
låg framför dig och hur fantastisk du egentligen såg ut. Du är inte lika
tjock som du tror.
Oroa dig inte för framtiden, eller oroa dig. Men kom ihåg att oro är ungefär
lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi.
De verkliga bekymren i livet kommer trolgen vara sådan du aldrig ens brytt
din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg
tisdag.
Gör en sak varje sak som skrämmer dig. Sjung.
Var inte vårdslös med andra människors känslor. Tolerera inte nån som är
vårdslös med dina. Använd tandtråd. Slösa inte tid på avundsjuka. Ibland
ligger du före ibland efter.
Loppet är långt och egentligen tävlar du bara med dig själv.
Kom ihåg komplimanger du får, glöm förolämpningar.
Om du lyckas, tala om för mig hur du bar dig åt.
Behåll gamla kärleksbrev, släng gamla kontobesked. Stretcha!
Känn ingen skuld om du inte vet vad du ska göra med ditt liv. De
intressantaste människor jag känner visste inte när de var 22 vad de skulle
göra resten av livet. Några av de intressantaste 40-åringar jag känner vet
det fortfarande inte.
Få i dig mycket kalk. Var snäll mot dina knän. Du kommer att sakna dom när dom
är sönder.
Kanske blir du gift, kanske inte
Kanske får du barn, kanske inte
Kanske skiljer du dig när
du är 40, kanske dansar du fågeldansen när du
fyller 75
Vad du än gör, håll inte på och beröm dig själv för mycket, men var inte
heller för kritisk.
Hälften av dina val är tillfälligheter. Alla andras också.
Njut av din kropp. Använd den på alla sätt du kan. Var inte rädd för den,
eller vad andra tycker om den. Den är det mest fantastiska du någonsin
kommer att äga. Dansa. även om du bara kan göra det i vardagsrummet. Läs
instruktionerna, även om du inte följer dom.
Läs inga skönhetstidningar. De kommer bara få dig att känna dig ful.
Lär känna dina föräldrar. Du vet aldrig när de är borta för alltid.
Var snäll mot dina syskon. Dom är den bästa länken till det förflutna och
troligen dom du kan lita på mest i framtiden.
Lär dig att vänner kommer och går men kom ihåg att hålla fast vid dom bästa.
Arbeta hårt på att monska avstånden både geogarfiskt och i huvudet, för ju
äldre du blir, desto mer behöver du dem som kände dig när du var ung.
Bo nån gång i en storstad, men flytta innan du blir hård.
Bo nån gång vid havet, men flytta innan du blir för mjuk. Res
Acceptera vissa ofrånkomliga sanningar: priser kommer att gå upp. Politiker
kommer att luras. Även du kommer att bli gammal.
Och då kommer du att fantisera om att när du var ung, då var priserna
rimliga, plitikerna storsinta och barn respekterade de äldre.
Respektera de äldre Räkna inte med att någon annan ska försörja dig. Kanske kommer du att ha
sparpengar, kanske gifter du dig rikt, men du vet aldrig när det ena eller
andra tar slut.
Greja inte för mycket med ditt hår, för då kommer du att se ut som 85 vid
40.
Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom.
Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det
gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och
återanvända det för mer än det är värt.
Men tro mig vad det gäller solkrämen.
HÄLFTEN AV DINA VAL ÄR TILLFÄLLIGHETER. ALLA ANDRAS OCKSÅ. Tänk på det. Beijo.
Skitpårej Eddie
I ALLA FALL. Det var ett tag sen. Här är en jätteeddieovänlig sammanfattning av Livet Sen Sist;
I torsdags jobbade jag för sista gången med rullstolsflickorna, sen på Bewley's, det var en tråkig dag.
I fredags jobbade jag på Bewley's igen, sedan gick jag och hämtade mitt visum till Indien som - TACK GODE GUD - var klart, sedan träffade jag Ania och gick till en bar som heter Café en Seine, en fantastisk lokal med massa speglar och vulgära gulddetaljer och softat ljus. Vi drack vin, pratade om livet. Sen kom Liv. (Haha passande va?) och så mötte vi upp Johannapanna och Aggekagge och gick på Lilla Lisas spelning. Den var på en klubb som såg ut som en biosalong, snyggt, tyckte vi, så vi stannade kvar där länge, sen gick vi hem.
På lördagen skulle vi gå och äta frukost ute och göra någonslags utflykt eftersom det var min sista lediga dag i Dublin innan jag far. Vi åt frukost 15.30. Och det var ungefär det enda vi gjorde den dagen. Men sicken frukost! Med hjälp av Stinas eminenta vägbeskrivning fann vi vår väg till Fiket med stort F. Ett alldeles fantastiskt ställe, puttinuttigt, fast på ett bra sätt. Litet och inträngt på en bakgård, omöjligt att hitta om man inte känner till det, omaka vaxdukar och porslin, vänlig personal med förkläden och blusar. Kärlek vid första ögonkastet.
Agnes kom efter ett tag och så gick vi hem till henne, jag på husesyn och Johanna på bara syn, eftersom hon varit där dagen innan. Och så gjorde vi ungefär ingenting hela resten av dagen. Jag läste Cosmo och J och A spelade något jäkla spel på Agnes ipod och så pratade vi och drack te och fuskbaileys och så gick vi hem i natten, det var varmt och vårigt.
I söndags jobbade jag, sedan gick jag på teparty med Liv på en gammal pub. Ett band spelade trevlig musik och så drack alla te eller Guinnes och åt kakor, lite som ett irländskt Allsång på Skansen, gemytligt liksom. Senare på kvällen träffade jag Celine ett tag innan vi gick på Candys (min favoritkines) avslutningsfest på Bewley's. Vi drack champagne och Candy höll tal och Dipak hade hindikurs med mig (exams på torsdag, börjar bli lite nervös). Vid tolv begav vi oss till den kinesiska karaokebaren. När vi kommer fram har alla andra ickekineser droppat av, jag får kalla fötter, känner inte för att spendera kvällen med sex kinesflickor med minst sagt varierad engelskanivå. Säger adjö till Candy för evig tid, går hem.
Igår jobbade jag och sen fikade jag med Johanna och Agnes på det franska fiket, sedan gick jag hem för snabb omsvidning och sedan for jag hem till Liv, Lisa och Stina. Går vilse, såklart, men kommer fram, såklart. Kollar på när Liv och Mat-Stina (höhö) lagar tapas, beundrar deras hus. Mera folk kommer; Lisas bror och förra flatmates, Livs pojkvän och Alberto. Mycket trevlig kväll. Men som den bortskämda citycenterflicka jag är förstår jag inte att det inte går bussar TILL stan utan bara FRÅN stan på vardagar så jag hade redan förlikat mig med ödet att ta en taxi när en nersläckt buss stannar för att säga att han inte är i tjänst. "Jaha men nu har du stannat i alla fall så jag kan lika gärna få åka med dig en bit?" säger jag och well, det har jag ju rätt i, säger han, och så kör han mig nästan enda hem. Nästan som att chartra en buss, och alldeles gratis.
Idag har jag haft hejdåmiddag med Johanna och nu ska vi hem till Celine, tralala, vänner. Snart ses vi. Pussar.
Bonusdagslycka
Igår jobbade jag dubbelskift, det var jobbigt och tråkigt, tiden kröp fram hela dagen, kvällen var bättre, Grainne fyllde år var glad och jag pratade om film med Viktor-managern, han kände till OCH tyckte om den mest geniale nu levande regissören; jag talar givetvis om Aki Kaurismäki. Vi satt och återberättade oförglömliga scener ur filmerna för varandra och skrattade jättelänge.
Alberto kom förbi med sin mamma och visade vilket fantastiskt ställe det är vi jobbar på, jag fick hjärnsläpp och glömde såklart bort min mening bestående av typ fyra ord, förstår inte varför, men portugisiskan vägrar som fastna, jag som inbillat mig att jag var lite språkbegåvad liksom. Hon var världens kortaste och sötaste i alla fall men pratade ingen engelska och såg ut som min mormor gör när hon hälsar på mina vänner.
Idag har jag varit ledig hela dagen, vaknade vid tolv, duschade och så gick jag till Bewley's för att kolla på lunchteatern. Mannen som råder över teatern har kommit hem från sin Mexicoresa och jag träffade honom på jobbet igår och han sade att jag definitivt måste se lunchföreställningen och eftersom jag var ledig och alldeles planlös ända till klockan fyra idag gick jag dit. Det var en Dickensmonolog, skicklig skådespelare men jag är inte så mycket för Dickens alltså. Jag är mer into hardcorefamiljedrama, a la "Lång dags färd mot natt" eller Ibsen, ni vet, RELATIONER. Det är för sjutton allt vi har. Relationer.
Hängde kvar lite med lilla Lisa och teatermannen, drack kaffe med Stina och skrev på det oändliga brevet till Sofia (påbörjat den 16oktober 2007, ännu icke avslutat) medan jag väntade på att Liv skulle sluta. Sen gick vi och fikade, Johanna anslöt, sedan gick Liv hem till sin sjuke karl med kycklingsoppa och Johanna på gratis-VIP-bio med Stina och jag gick hem för att get my stuff för att åka till Dun Laoghaire.
Åh, älskar såna här dar, när man är ledig alldeles själv och alla andra jobbar, det känns som en bonusdag liksom, som när det är höstdagjämning och man får en extra timme ni vet, och så det att man kan vara spontan och glad, fast det regnar och är eländigt.
Och nu ringde min älskade Filippa Hallondoft! ÅH vad bra hon är. Vi ska ha kalas hos henne den 19 januari, alla är välkomna. Hejdå puss vi ses
Paella & Dublin som visade sitt rätta jag
Okej, jag har slitit mig från Sex & the City, men jag ska tillbaka om exakt 6 minuter, jag planerar så jag hinner se minst tre avsnitt varje kväll innan jag blir för trött och måste sova. Så nu har jag alltså 6 minuter på mig. Att berätta något vettigt för er, vi får se hur jag lyckas.
I Söndags gick Milla upp tidigt, dock vaknade jag klockan nio när Milla just skulle gå, och det var omöjligt att somna om. Så jag drog till mig datorn och kollade Sex & the City, jag sa ju att jag inte skulle ha något liv. Klockan ett ringer Itziar och stör mig, men jag orkar inte svara. För jag visste redan vad det handlade om. Paella. Men jag ångrade mig en kvart senare och ringde upp, jag sa att jag sovit och inte vaknat när hon ringde. Ibland får man faktiskt dra till med lite lögner.
Efter 45 minuter sitter jag på bussen påväg till Itziars galna hus och ska bli bjuden på Paella. Jag visste inte hur jag skulle klara mig undan denna hemska maträtt. Jag minns så väl i åttan eller nian när vi skulle laga Paella på hemkunskapen, gud vad äckligt det var.
När jag tillslut ringt Itziar 15 gånger om vägbeskrivningar hit och dit kommer jag äntligen fram. Jag trode det skulle vara bara jag, Itziar och hennes pojkvän som skulle äta, men nej, när jag kommer in i köket möts jag av Italienare och Spanjorer överallt. Tur att de är sånt trevligt folk, för det var ju minst sagt en trevlig visit. Rossaura som jag också jobbar med kom efter ett tag även hon. Vi blev bjudna på vin och diverse saker. Tillslut är Paellan klar och alla ska börja äta, jag hade innan måltiden dragit en till liten lögn om att jag var extremt bakfull så jag skulle ha en bra ursäkt ifall jag inte klarade att äta upp berget som hennes pojkvän så glatt lastat upp på min tallrik.
Varför ska jag dra dessa små lögner?
Paellan var bland det bästa jag ätit här i Dublin. Jag älskade det, så min slutsatts är, Spanjorer kan laga Paella, inga andra (Om man utesluter Millas mor, hon är tydligen extremt bra på det också.)
Efter vin och efterrätt, efter några hopplösa försök att lära mig spanska, och efter en otroligt trevlig kväll tar jag och Rossaura bussen hem. Föresten Markus, jag Itziar och Rossaura skulle vilja bo hos dig en helg nu i vår, jag lovade dom att följa med till stocholm. Tack.
Sen kan jag också passa på att berätta för er hur Irland egentligen är. Jag och Milla har nog målat upp en drömbild för er. Det är nämligen så, att Dublin kan vara den hemskaste platsen på jorden. Som idag.
Ni vet hur det kan regna hemma, när himmlen öppnar sig så man tror att det ska bli översvämmning, men i Sverige håller det bara på i två minuter, sen är det liksom nog. Här håller det på i timmar. Idag fick jag uppleva det. Jag har aldrig varit så blöt, vinden som var extrem idag drog med sig duschar av regn när man trode att det inte kunde komma mer reng. Det var hemskt, hemskt och åter hemskt. Mitt i allt det var jag tvungen att gå en omväg för att handla på Tesco. När jag kom in och såg mig i spegeln ville jag dö.
Fuck Dublin.
"Everybody's gotta learn sometime" & "Sur le fil"
Idag har varit underbart chill, jag vaknade vid tolv AV MIG SJÄLV, äter frulle, pratar lite med Pinja som just kommit hem från Paris, kollar på en halv film, lyssnar på Lena Endres (fantastisk kvinna!) Sommar i P1 (min Johanna har upptäckt att man kan ladda ner dom, fantastisk uppfinning!) och sover lite till, duschar, får panik över att jag inte riktigt vet om jag börjar tre eller fyra på Bewley's, springer dit. Kommer 15.01 och flåsar "Sorry I'm late!" till Grainne som bara skrattar och säger att jag är en timme tidig.
Går och får en specialkaffe med caramelsmak av Johanna på Café Sol, inte jättegod, tyvärr gullet. Hinner träffa Alberto ungefär 20 minuter, sedan börjar jag jobba. Det var jordens dödaste dag; det är måndag, alla har börjat jobba, alla är panka efter jul och rea och all that crap. Managerna har möte så jag och Celine go wild och babblar på som aldrig förr och jag uppdaterar henne om alla snaskiga stories om vad som hänt på Bewley's sen hon åkte till Frankrike. Som straff för min extrema pratighet och ovilja att enbart stå och se proffessionell ut får jag som straff städa ur skåpen under min cashierdisk och hittar till min stora lycka och ännu större förvåning en borrmaskin, som fungerade! Jag skrämde vettet ur kanske 7 människor. Haha!
Candy, min favoritkines, ska åka hem för gott nästa vecka så vi styrde upp hennes leavingparty till på söndag. Kan bli kul. Hihi. Hade kurs i portugisiska med Denise inför Albertos mammas besök. Min vokabulär bestod fram tills idag endast av fula ord, typ "hora", nu kan jag säga "Hej raring! Jag är Milla", which is ungefär all I need to know. "Oi querida! Eu sou Milla".
Blev hemskickad en timme tidigare eftersom det inte fanns något att göra, hade tänkt att göra något bra och fint, typ läsa, men inget känns riktigt rätt efter Harry. Snyft.
Bisous!
Sunday
Så, veckan sen sist;
22-timmarsskiftet med rullstolsbrudarna visade sig vara riktigt dramatiskt, innehållande bl.a. en ambulansfärd (och nej, det var inte jag som var i ambulansen och jag förorsakade den inte heller) men jag var mentalt som en urvriden wettextrasa när jag kom tillbaka hem sådär vid fem på nyåraftons eftermiddag. Vi började med att skåla med tysk turiskpepparvodka med Pinja (just det, vår überkristna flatmate) och fortsatte med middag och Corrado och all that crap, som Johanna redan berättat om. Och nyårsaftnar blir ju alltid som nyårsaftnar blir, vad förväntade jag mig? Förvirring på ett torg i dåligt väder och ingen plan. Vi hamnade i alla fall på en pub och efter två timmar av en massa borttappningar och upphittanden och en 40-minuters väntan på taxi i regn kom jag slutligen hem till Alberto.
Den första dagen av det nya året tillbringade jag huvudskaligen i horisontalt läge. Detta var förmodligen också den första dagen någonsin som jag och Alberto var lediga samtidigt men det enda vettiga vi gjorde var nog att vi kollade på "Gudfadern". Jag umgicks lite med hans flatmates (tre bröder) och deras syskon som aldrig upphörde att poppa upp, jag visste att de var många men inte såå många. Ni vet, det var som trollkarlens hatt, varje gång det ringde på dörren kom det ännu en broder, till slut var jag tvungen att fråga hur många de egentligen var och det kom fram till att de är 11 barn, födda inom loppet av 15 år. Den kvinnan som fött dem borde tamigtusan ha medalj.
Onsdagen var en ansträngande men trevlig dag, jag gick upp hemskt tidigt för att först åka hem och hämta pass etc för att sedan åka till indiska ambassaden, rullstolsflickejobbet och sedan avsluta kvällen på Bewley's som cashier. Det var kul att vara tillbaka, tro det eller ej.
På torsdagen var jag förrvirrigare än förrvirrigast, jag trodde det var onsdag (hallå, det är ju obvious att den första januari är på en måndag?) och rörde till det för en massa människor och allra mest såklart för mig själv eftersom jag så stenhårt påstod att jag hade rätt ända tills det bittra slutet. Well. Jag är mig lik i alla fall. Hehe. Var hemma en timme innan min sleepover, intensivumgicks med min kära Johanna som jag inte sett sen nyårsafton ungefär.
Fredagen tillbringade jag i Dun Laoghaire och på staffmeeting, promenerade till mötet i seriöst det värsta vädret jag någonsin varit med om. Min mössa blåste av och vad värre är; mitt fina röda superihopfällbara paraply jag fått av Kirti blåste sönder, kanske går det att laga. Sen kom jag hem och tog ett bad och läste Harry P och sen gick jag och Johanna på bio, vi såg "The Kite Runner", den var bra.
Igår var det lördag och jag jobbade ute hos rullstolsflickorna igen hela dagen och så på kvällen gick vi och såg Lilla Lisa som jobbar på Bewley's som spelade på Whelans som förband åt en säckpipekille och så kollade vi lite halvhjärtat på säckpipekillen innan vi gick hem till Celine som just kommit tillbaka från Frankrike. Vi drack vin och de andra spelade gitarr, jag lät bli att visa mina skills (dvs "Twist and Shout" och "9 to 5").
Och idag har jag jobbat igen, sista dagen ihop med Kamila. Kamila och Milla - the dreamteam - är numera ett minne blott, hon far till Polen på semester och när hon kommer tillbaka är jag också i fjärran länder. Efter jobbet var jag tvungen och stanna och göra dricks i två timmar, då var jag arg. Folk är så hemska och jag är så jävla snäll.
Nu är jag hemma och är fruktansvärt trött. Om jag klarar av det ska jag läsa slut på Harry Potter men jag är rädd för separationsångesten.
Lev väl gott folk, ta hand om er. Puss.
Sex and the City
Detta är lycka.
Ps. Det har snöat i Dublin.
2008
Idag är det alltså 2008, igår var det 2007. Men inget stort har förändrats.
Igår var det alltså min första nyårsafton utanför Örebro. Jag började dagen med att ligga i sängen tills klockan två, då gick jag upp och duschade och min frukost som bestog av två mackor och ett antal clementiner. Sedan drar jag mig upp på staden, ine för att jag vill, utan för att jag känner mig tvungen. På något sätt kände jag att jag var tvungen att ha nya kläder, jag glömde dock bort att det fortfarande är julrea och folk är som galningar på gatorna. Jag orkar bara dra mig till H&M och Topshop, båda affärerna till stor besvikelse, rea-plaggen ligger på golvet. Jag går till icke-rea-plaggen, och försöker hitta något, lönlöst.
Efter min besvikelse går jag till ett Pharmacy i hopp om att få hjälp att hitta parfymfritt tvättmedel. Mina eksem börjar bli värre och jag får snart tejpa fast vantar på mina händer för att inte vakna upp av att jag kliar mig. Eftersom Tesco inte har det, matbutiken som verkar ha störts utbut i stan, tänkte jag att personalen på Pharmacy borde ändå veta vart man kan få tag på det.
Jag hittar en indisk kvinna sittandes på golvet, hon sorterar halstabletter, så jag avbryter henne för att fråga om hon möjligen vet vart jag kan få tag på parfymfritt tvättmedel. Hon kollar konstigt på mig så jag förklarar, att jag inte tål parfym och därför behöver jag få tag på tvättmedel utan parfym. Hon kollar återigen konstigt på mig och förklarar att Tesco borde ha tvättmedel med parfym, jag förklarar en gång till att jag vill ha tvättmedel utan parfym. Jag tror aldrig hon förstog att det var hon som inte fattade för hon förklarade för mig en gång till att Tesco har faktiskt tvättmedel med parfym. Sedan gick jag, låtsades att jag fått det svar jag ville ha, och tyckte synd om den stackars indiska kvinnan som sitter och sorterar halstabletter istället för att gå på engelska lektion. Okej, jag ber om ursäkt men jag var arg.
Efter det lilla missförståndet gick jag ner till Tesco, inte för att köpa tvättmedel, utan för att jag och Milla skulle laga en festmåltid, skåla in det nya året, och njuta av vår tid här i Dublin. Vi möts av ett Tesco fullt med folk, det är renrakat på hyllorna, jag som hade drömt om kalkonfilé, inte en chans att det fanns. Det slutar med att vi kommer därifrån med quorn bitar, två flaskor vin, och ingen kalkon.
Efter vår lilla middag gör vi oss i ordning, dricker upp vinet, och går till Corrado för att fira det nya året. Kommer in i lägenheten, där sitter Corrado och Alberto och lyssnar på musik, Corrados flatmate ligger i andra rummer och är sjuk. Jag och Milla öppnar vår sista vinare och skålar. Sedan går tiden fort, den liksom rinner iväg i lägenheten, Milla ser till så att Corrado raderar alla hennes låtar på Ipoden, Alberto försöker lära oss Samba, stackars kille han fattar inte vad han ger sig in på, efter en timma kommer det in massa människor i lägenheten, det blir en storm av italienska och jag och Milla suckar, vi har varit med om det förut.
Helt plötsligt är klockan kvart i tolv, och alla rusar ut ur lägenheten, vi beger oss mot Templebar, när det är 5 minuter kvar till tolvslaget börjar det självklart regna. Typiskt, det har knappt regnat något på oss men just på tolvslaget ska det göra det, vi såg det som ett tecken. Temblebar är fullt med människor, dock var det inte så uppstyrt som det tex är i Örebro när klockan slår tolv, nej jag tror vi firade fyra stycken "tolvslag" innan folk började inse att klockan slår bara tolv en gång. Efter att ha fått en dusch av skumpa över oss begav vi oss till vad jag trode det var, en pub. Utifrån ser det ut att vara en trevligt liten pub som du ser i vartenda garuhörn här. När vi väl kommer in inser vi att det inte är en pub. Det är tre dansolv, ett live band och jag vet inte hur många barer det var. Hela stället var förvirrande och självklart tappar vi bort alla.
Vi dansar lite, dricker lite mer öl, funderar lite på vart alla är så vi letar omkring lite, hittar dom inte, tar en till öl, hittar Alberto utanför, går ut, går in, pratar, Milla tar en taxi, jag fattar inget, jag går ut, Milla är kvar, jag fattar ännu mindre, sedan går jag hem och lägger mig.
Idag har jag legat i sängen och kollat på film, nu lyssnar på jag sommarprat med Mikael Persbrant, guld värt. Ska ta en film till sen och kanske lagat lite mat om jag orkar.
Gott nytt år på er gott folk!
