BrevfranDublin

Igår bröt jag en del av kulturen här på Irland. Jag bestämde mig för att inte gå ut, min kropp var trött, som den  brukar vara. Men det är som att det blir som en tävling bland alla människor här, vem orkar gå ut mest? Vem orkar vara sliten längst? Det är en kultur att vara bakfull och aldrig nyktra till.
Jag måste säga att jag gillar den, eller jag föredrar att ha några vita dagar i veckan. Men jag gillar att det inte är tabu att gå ut och roa sig, vilken dag man än känner för. Så finns det alltid människor ute.
Men igår bröt jag den fina traditionen. Min kropp sa nej, jag skulle precis gå och sminka mig när tröttheten föll över mig, jag hade varit hemma och chillat hela dagen och laddat för att gå ut, men kroppen sa nej igår. Jag ringde Agge och sa att jag skulle stanna hemma, en timme senare somnade jag.
Idag vaknade jag klockan nio, solen träffade mina ögon och jag kände mig för första gången riktigt utvilad. Nu har jag legat och chillat i sängen ett tag, kollat ut över taken på den klarblåa himmeln, inte ett moln, duvorna leker på skorstenarna, två av dem har haft en kärleksakt för inte så länge sedan. Dublin välkomnar en med öppna armar idag och om ett tag ska jag gå ut genom porten, sätta på Ipoden på högsta volym, få solen i ögonen och shoppa loss.
Men jag måste vänta ett tag till, Itziar kommer från Spanien, där tar det tid att göra sina saker. Känner jag henne rätt är hon här om två timmar.