Farväl!
Vänner. Sista inlägget från Millaland på brevfrandublin.se for a while, jag far nämligen till Indien och Thailand som ni säkert känner till. Imorgon bär det av, först till Sverige, sedan, onsdag den 23 januari till Delhi.
Shit pommfritt. Jag är så gråtmild och nostalgisk idag, jag vet att det bara är en fråga om fem och en halv vecka, och att det kommer bli fantastiska resor. Men det är det här med avsked. Det är inte min starka sida. Det är inte någons starka sida.
Livet sen sist i alla fall; i tisdags var vi som sagt hos Celine, träffade hennes boyfriend Salvo och en galen brud från Schweiz med grönt hår. Sen träffade jag Alberto for the one last time (innan jag far alltså), trodde jag. Hehe. Mer om det snart. Sen kom jag hem sent omsider och var på sådär fantastiskt inspirerat humör. När man vill pyssla och måla tavlor. Ni vet.
I onsdags jobbade jag mitt sista pass som cashier med Celine som host, det var roligt. Sprang på stan lite i regn och rusk och jagade presenter innan jag gick tillbaka till Bewley's för att träffa Ania. Vi gick och drack vin och hon visade mig och Alberto sina 984 bilder från Marocco. Verkar vara ett alldeles fantastiskt land, det ligger högt upp på min "nästa resa"-lista (vilket inkluderar i stort sett alla länder som finns). Planen för kvällen var en stillsam drink med Johannan, en sista grej oss emellan, ni vet. Hon sade kring åtta och det betyder ungefär när som helst i Millaland. Kvart i åtta ringer hon och undrar var jag är. Förstår inte varför hon stressar. Blir lite bryskt hemkörd av Alberto, tror att jag tappat bort min mp3, stor förvirring råder. Kommer hem sent omsider, tar god tid på mig, kolla mailen, rouge, tralala, Johanna hetsar, jag anar inget.
Så kommer vi fram till Pravda (ryska baren med sköna sofforna), Agnes dyker upp out of the blue, jag är glad och förvånad. Nyvunna bekantskapen Thor, isländsk barista från Bewley's, "råkar gå förbi". Alberto dyker upp fast jag sett honom springa till bussen, på väg hem. Anar att Johanna planerat något, hon ser pillimarisk ut, pillimarisk i kombination med olycklig, en mycket egendomlig min. Så berättar hon att Liv, Stina, Alberto och hon själv planerat en överraskingsfest eftersom jag fyller 20 och inte skulle vara här, men att hon kände sig ganska misslyckad eftersom hälften inte dök upp. Alla bitar föll på plats. Albertos hemliga sms. Johannas "GICK HAN PÅ BUSSEN ELLER INTE?!?", Lisas "Happy birthday Milla!" fast jag inte alls fyllde år. Liv, som var sjuk, hade inte kunnat berätta för folk på jobbet just eftersom hon var sjuk och inte där, kunde inte själv komma. Stina hade varit där två gånger för att leta efter oss men hade gett upp eftersom vi inte var där vid åtta (jag vet, jag är en hemsk människa och kanske den otacksammaste i världen att ha överraskingsfest för) och hade inga batterier så hon hade gett upp och åkt hem. Lisa hade jobbat i teatern till halv tolv och kunde inte komma. Haha.
Johanna såg olycklig ut men jag var tvärtom hemskt glad. Tänk så fina vänner jag har. Och det är ju tanken som räknas.
Igår skulle jag då såklart "göra alla viktiga grejer", och det gjorde jag såklart inte. Well. Jag började i alla fall med att äta frulle med Johanna på Pravda, sen gick jag och köpte Kopparbergs Päron fyrfemmor, konserverade köttbullar och knäckebröd (mitt bidrag till skandinaviska hörnan på internationella middagen på Ingrids leaving party) och present till fröken Hallondoft. Sprang hem i princip, hetspackade, gick till Bewley's och hostade (dvs var host. Haha inte host som i hosta) hela kvällen.
Efteråt drack jag drink med Grainne och så med Monika och Dipak. Jag och Dipak satt kvar till halv två och det var så trevligt. Min nepalisiske vän, 31 år, gift. Haha. Världens mest omaka par kanske. Imorse berättade han att hans fru frågat "vem är hon den där andra" och tjatat om det till halv sex imorse, absolutly hilarious, jag och Dipak har den mest oattraherade relationen i världshistorien.
Idag jobbade jag så det absolut sista passet på Bewley's innan jag far. Jag var host igen med Grainne, jag var alldeles nervös hela dagen och fylld av fjärilslarver och alla var så himla snälla och jag ville bara klappa på alla. Vid två började jag bli ordentligt röd i ansiktet och liksom helt omotiverat konstant tårögd. Fick casha av ett sista bord klockan 14.56 (jag skulle sluta klockan 15) och det kändes heligt på något sätt. Klockade ut. "OUT Milla Leskinen" stod det och fjärilarna spratt till i magen. Made peace med Sonya (surfittan från Kroatien) i hissen, vi hade en konversation för första gången, jag var mäkta stolt. Gick en goodbye tour, sade hejdå till estinska managern, han sade "pop by when you're back", hittade inte Dipak. Stod och ojade mig lite över hur vi skulle klara oss utan varandra med Grainne och Rachel, de irländska cashierflickorna, sade adjö och jag kommer sakna er till Liv och Celine, kysste italienska gänget på kinderna, vinkade till resten.
Gick ut på Grafton Street, det var stormigt väder både mentalt och meteorologiskt. Alberto följde mig hem, vi sade ajdö, han sade "gör inget som jag inte skulle göra".
Kom in, kände mig exceptionellt vemodig. Tillät mig att ynkla mig en kvart innan jag tog tag i mig själv och dammsög lägenheten. Packade ner min mat till internationella middagen och så åkte jag och Pinja iväg på Ingrid (Pinjas förra och min nuvarande coordinator på rullstolsflickejobbets) leaving party i Dun Laoghaire. Alla var där, det var massa mat och kul att se alla igen. Det är något magiskt med tiden i Dun Laoghaire, om man inte varit där på en vecka så känns det som ett år så det var faktiskt trevligt att vara tillbaka.
Och så kom jag hem. Gick via Tempel Bar, över bron. Som så många gånger förr. Hejdå Dublin. Snart ses vi igen. Hejdå min kära, kära Johanna, jag kommer sakna att du tar hand mig. Hejdå alla ni som är så bra. Vi ses här igen om 40 dagar, den 27 februari landar jag igen, 22.45.
Och nu; hej Örebro. Hej Indien. Hej Thailand. Hej.
Nu finns jag på resedagboken.se, jag heter "millaemilia", och så på min mail. Pussar och kramar kära, kära vänner. Tack för allt, förlåt för allt.
Shit pommfritt. Jag är så gråtmild och nostalgisk idag, jag vet att det bara är en fråga om fem och en halv vecka, och att det kommer bli fantastiska resor. Men det är det här med avsked. Det är inte min starka sida. Det är inte någons starka sida.
Livet sen sist i alla fall; i tisdags var vi som sagt hos Celine, träffade hennes boyfriend Salvo och en galen brud från Schweiz med grönt hår. Sen träffade jag Alberto for the one last time (innan jag far alltså), trodde jag. Hehe. Mer om det snart. Sen kom jag hem sent omsider och var på sådär fantastiskt inspirerat humör. När man vill pyssla och måla tavlor. Ni vet.
I onsdags jobbade jag mitt sista pass som cashier med Celine som host, det var roligt. Sprang på stan lite i regn och rusk och jagade presenter innan jag gick tillbaka till Bewley's för att träffa Ania. Vi gick och drack vin och hon visade mig och Alberto sina 984 bilder från Marocco. Verkar vara ett alldeles fantastiskt land, det ligger högt upp på min "nästa resa"-lista (vilket inkluderar i stort sett alla länder som finns). Planen för kvällen var en stillsam drink med Johannan, en sista grej oss emellan, ni vet. Hon sade kring åtta och det betyder ungefär när som helst i Millaland. Kvart i åtta ringer hon och undrar var jag är. Förstår inte varför hon stressar. Blir lite bryskt hemkörd av Alberto, tror att jag tappat bort min mp3, stor förvirring råder. Kommer hem sent omsider, tar god tid på mig, kolla mailen, rouge, tralala, Johanna hetsar, jag anar inget.
Så kommer vi fram till Pravda (ryska baren med sköna sofforna), Agnes dyker upp out of the blue, jag är glad och förvånad. Nyvunna bekantskapen Thor, isländsk barista från Bewley's, "råkar gå förbi". Alberto dyker upp fast jag sett honom springa till bussen, på väg hem. Anar att Johanna planerat något, hon ser pillimarisk ut, pillimarisk i kombination med olycklig, en mycket egendomlig min. Så berättar hon att Liv, Stina, Alberto och hon själv planerat en överraskingsfest eftersom jag fyller 20 och inte skulle vara här, men att hon kände sig ganska misslyckad eftersom hälften inte dök upp. Alla bitar föll på plats. Albertos hemliga sms. Johannas "GICK HAN PÅ BUSSEN ELLER INTE?!?", Lisas "Happy birthday Milla!" fast jag inte alls fyllde år. Liv, som var sjuk, hade inte kunnat berätta för folk på jobbet just eftersom hon var sjuk och inte där, kunde inte själv komma. Stina hade varit där två gånger för att leta efter oss men hade gett upp eftersom vi inte var där vid åtta (jag vet, jag är en hemsk människa och kanske den otacksammaste i världen att ha överraskingsfest för) och hade inga batterier så hon hade gett upp och åkt hem. Lisa hade jobbat i teatern till halv tolv och kunde inte komma. Haha.
Johanna såg olycklig ut men jag var tvärtom hemskt glad. Tänk så fina vänner jag har. Och det är ju tanken som räknas.
Igår skulle jag då såklart "göra alla viktiga grejer", och det gjorde jag såklart inte. Well. Jag började i alla fall med att äta frulle med Johanna på Pravda, sen gick jag och köpte Kopparbergs Päron fyrfemmor, konserverade köttbullar och knäckebröd (mitt bidrag till skandinaviska hörnan på internationella middagen på Ingrids leaving party) och present till fröken Hallondoft. Sprang hem i princip, hetspackade, gick till Bewley's och hostade (dvs var host. Haha inte host som i hosta) hela kvällen.
Efteråt drack jag drink med Grainne och så med Monika och Dipak. Jag och Dipak satt kvar till halv två och det var så trevligt. Min nepalisiske vän, 31 år, gift. Haha. Världens mest omaka par kanske. Imorse berättade han att hans fru frågat "vem är hon den där andra" och tjatat om det till halv sex imorse, absolutly hilarious, jag och Dipak har den mest oattraherade relationen i världshistorien.
Idag jobbade jag så det absolut sista passet på Bewley's innan jag far. Jag var host igen med Grainne, jag var alldeles nervös hela dagen och fylld av fjärilslarver och alla var så himla snälla och jag ville bara klappa på alla. Vid två började jag bli ordentligt röd i ansiktet och liksom helt omotiverat konstant tårögd. Fick casha av ett sista bord klockan 14.56 (jag skulle sluta klockan 15) och det kändes heligt på något sätt. Klockade ut. "OUT Milla Leskinen" stod det och fjärilarna spratt till i magen. Made peace med Sonya (surfittan från Kroatien) i hissen, vi hade en konversation för första gången, jag var mäkta stolt. Gick en goodbye tour, sade hejdå till estinska managern, han sade "pop by when you're back", hittade inte Dipak. Stod och ojade mig lite över hur vi skulle klara oss utan varandra med Grainne och Rachel, de irländska cashierflickorna, sade adjö och jag kommer sakna er till Liv och Celine, kysste italienska gänget på kinderna, vinkade till resten.
Gick ut på Grafton Street, det var stormigt väder både mentalt och meteorologiskt. Alberto följde mig hem, vi sade ajdö, han sade "gör inget som jag inte skulle göra".
Kom in, kände mig exceptionellt vemodig. Tillät mig att ynkla mig en kvart innan jag tog tag i mig själv och dammsög lägenheten. Packade ner min mat till internationella middagen och så åkte jag och Pinja iväg på Ingrid (Pinjas förra och min nuvarande coordinator på rullstolsflickejobbets) leaving party i Dun Laoghaire. Alla var där, det var massa mat och kul att se alla igen. Det är något magiskt med tiden i Dun Laoghaire, om man inte varit där på en vecka så känns det som ett år så det var faktiskt trevligt att vara tillbaka.
Och så kom jag hem. Gick via Tempel Bar, över bron. Som så många gånger förr. Hejdå Dublin. Snart ses vi igen. Hejdå min kära, kära Johanna, jag kommer sakna att du tar hand mig. Hejdå alla ni som är så bra. Vi ses här igen om 40 dagar, den 27 februari landar jag igen, 22.45.
Och nu; hej Örebro. Hej Indien. Hej Thailand. Hej.
Nu finns jag på resedagboken.se, jag heter "millaemilia", och så på min mail. Pussar och kramar kära, kära vänner. Tack för allt, förlåt för allt.
Kommentarer
Trackback
