Jag har inget liv men jag njuter ändå
Det är skönt att vara hemma igen, eftersom semestern i Sverige var så stressig, har man nu tid att slappa lite. Dock är det de enda jag gör. Vi har just insett att de flesta av våra vänner har antingen lämnat Dublin eller är på semester, och kommer inte hem förens om typ en vecka. Resten av mina vänner ligger kvar i Örebro, eller rättare sagt, alla nummer till mina vänner som jag har här ligger kvar i Örebro. Så, det finns helt enkelt inte överdrivet mycket att göra. På stan är folk galna och river omkring i alla reahyllor. Jag var ganska ensam om att gå till den sidan i affären som inte hade rea. Det är oftast roligare kläder där, jag slipper alla idioter och jag kan ta god tid på mig att välja vad jag vill ha.
Milla har även smittat mig så jag är förkyld och slö i huvudet. Detta är en perfekt ursäkt till mig själv när jag frågar varför jag inte gått när klockan är fyra. Men idag gick vi båda upp klockan tolv, åt frukost, gick och la oss igen, gick upp och städade, sedan åkte min kära sambo iväg till sitt jobb. Hon har sleepover så jag tänkte dra en film, mysa i hennes kläder, eftersom mina är blöta och hänger på tork, käka lite popcorn och läsa. Man måste jag faktiskt ta det lungt, jag menar, det är ju nyår imorn, då ska vi göra Dublin!
Puss gott folk
Sweden; surreal - but nice
Den mysiga semesterveckan hemmavid började med stor gläde och stor förvirring. Sista natten i Dublin innan jag skulle åka blev - som så mycket annat - inte som jag hade tänkt mig. Just som när jag skulle ringa Alberto och säga att jag skulle strunta i att gå ut och unna Måns en sista kväll med Söta Fransyskan (jag har ju hängt med Måns kind of hela tiden) insåg jag att jag inte hade några pengar på mobilen. Och jag kunde ju inte inte ringa och sen åka till Sverige i en vecka, så jag begav mig ut, det var den kallaste natten i mannaminne.
Och som en händelse, just som jag gick längs de tomma gatorna på jakt efter en öppen kiosk/dylikt, ringde Måns och som av en händelse råkade han vara ca fem minuter ifrån mig och just för att det var hans sista kväll begav vi oss ändå ut för The One Last Pint.
Efter The One Last Pint följde The One Last Gin och Tonic och The One Last Kundvagnsäventyr och vips så var klockan halv fyra och det började kännas som om det knappt var värt att gå och lägga sig, det är ju ändå så jobbigt att gå upp. Så jag tillbringade de återstående 1 timme 20 minutrarna med att vara vaken och ha ångest för att jag inte sov att bråka med Alberto vem av oss som pratar mest, han påstår att det är jag, men jag vet att det är han.
Tio i fem gick jag så upp och ville ungefär dö. När taxin ringde och stod nedanför var jag ännu i badrummet. Jag åkte till flygplatsen, övertygad om att jag var i alldeles för god tid. Överraskas av den fullaste flygplatsen jag varit med om, säkerhetskontrollkön var över hundra meter. Snoozar på en bänk, får nackspärr, planet är försenat, är nervös över att jag ska missa mitt byte i London, somnar innan planet hinner lyfta, vaknar på engelsk mark, riksförvirrad. Köar mera, snoozar mera. Kommer slutligen fram till Sverige, utmattad.
Efter en kvick helylle familjemiddag med familjen plus farmor åker jag och hämtar Filippa som just kommit hem från Ghana och så far vi vidare på förfest hos allas vår Emma, det var hemåtervändartema :) Hemskt trevligt, men jag var så trött som jag aldrig varit. Filippas absurt stora säng och Filippa och Eddie verkade helt plötsligt mycket mer lockande än ett stört fullt (i alla bemärkelser) Satin. Så jag tänkte att det är okej att banga, det är ju jul, och sålde min biljett.
Så kom jag hem till min säng, fruktansvärt trött, fruktansvärt förvirrad över alltings vanlighet och naturlighet och okrystadhet (?).
Resten av veckan var för busy för att kunna sammanfattas. Summan av kardemummman; surreal - but nice.
Igår kom vi då hem hit och storhandlade och storstädade, alltså verkilgen på gnugga-listerna-med-dammtrasa-nivån och bytte lakan. För andra gången sen vi flyttade in och första gången sen vecka 44. HAHA. Vi är så stört äckliga. Sen kollade vi på film i sängen, jag och Johanna, och var världens gladaste och bästa sambos.
Idag har jag jobbat elva timmar med rullstolsflickorna. Det var jättejobbigt. Jag tänkte att det inte ens var värt pengarna, även fast det var lördag och OB. Nu är jag hemma och tycker synd om mig själv för att jag måste tillbaka till bajs-Dun Laoghaire igen imorgon för ett 22-timmars skift och för att jag är så ouppstyrd och för att det susar i mina öron av förkylning och flygplan.
Hejdå
Hänger med rullstolsflickorna i några timmar, åker in till stan med alla lättklädda fjortinåriga irländskor. DE HAR INTE ENS STRUMPBYXOR. Förstår ni det? Bisarrt. Går utomhus barbenta och utan jackor och det är typ årets kallaste dag. Sitter och läser Harry P på bussen iklädd kappa och mössa och blänger surt på dem när de skränar känner mig som en surfitta. Eller riksnörd. Kommer hem med avsikten att gå ut one last time med Måns men det känns ganska avlägset med tanke på att jag ska åka om cirkus sex timmar. Och dessutom var vårt avsked i onsdags, klockan 03.00, på Capel Street ganska fint.
Emma smsade nyss! Och Anna ringde häromdagen. Jag blev så glad. Ni är så fina, mina vänner. Hejdå Dublin. Hej Örebro. God jul. Hejdå puss vi ses.
Semester
För en timma sedan började min första semester. Det är ganska coolt om man tänker efter, det är ganska vuxet liksom.
Dagen till ära var den segaste jag varit med om, jag lekte mest runt, städade och pratade med kunderna. En chill dag helt enkelt. Måste däremot erkänna att det var tråkigt att säga hej då till Rosaura, min lilla mexicanare på jobbet som jag alltid dirver till vettet. Hon önskade sig snö i present så Örebro nu jäklar ser du till att det snöar. Jag vill också se snö annars är den här resan värdelös.
Planerna för kvällen är att ta sig upp från sängen först. Sedan laga mat som Pinja just nu är och köper (Jag lever lyxlivet, hon frågade om jag ville ha mat, ofta man säger nej.), efter det är det dags att slå in alla julklappar som jag måste släpa med till Sverige, sedan kommer det jobbigaste. Packa. Jag hatar det, men när det är gjort ska jag nog belöna mig själv med några av julklapparna jag fått av kunderna, hm, vilken av alla chokladkartonger ska jag öppna?
Nej nu är det dags att säga hej då till Dublin för en vecka, imorgon klockan 07:15 går mitt plan från flygplatsen, det betyder att jag måste ta taxin klockan 04:30. Så ni som träffar mig imorgon, varnar jag redan nu att hålla er på avstånd om ni inte vill träffa en tjurig och trött Johanna.
Hej då Dublin och hej Sverige, planerna nu är att jag landar i Sverige 10:55. Får väll se hur det går. Jag har ju min Cosmopolitan och Elin att roa mig med.
Hejdå lille Måns
Igår hade vi vår sista onsdag och till skillnad från ungefär alla andra onsdagar sedan jag lärde känna Måns gick vi inte till indieklubben och dansade och var mongo utan tog en stillsam pint på en pub och pratade om Livet och Kärleken. Jag fick en skiva, jag blev rörd och föreslog att vi skulle bli brevisar, Måns tyckte att vi skulle bli facebookisar istället. Haha. Dagens Ungdomar, ujuj.
Alberto tog nattbussen som vanligt och Måns följde mig hem till Capel street som så många gånger förr och även om vi sade "Vi ses på fredag" så kändes det extremt sista-gången, melankoliskt och definitivt, när han sade "Hejdå lilla Milla" och jag sade "Hejdå lilla Måns".
Måns är så bra, för när man har de där dagarna när man inte känner sig sådär hel och balanserad som man gör den allra mesta delen av tiden, utan man känner sig lite vilsen och vad-gör-jag-här och kom-och-ta-hand-om-mig, eller när man rört till något i någon relation och känner sig allmänt messy, då, då kan man prata med Måns. För han är alltid sju vändor värre. Praktiskt va? När ens liv börjar anta såpaartade tendenser och man hinner tänka "men nu, NU, kan det inte bli värre i alla fall" då ska man prata med Måns. För ja, det kan ALLTID bli värre.
Från att ha varit Livs söta poppiga bror från Lund som jobbar på Bewley's till att bli en schysst kille att hänga med till ett störigt schizofrent riksmongo till en fin vän. Thanks Måns. För Dublin 2007.
Kvinna nära nervöst sammanbrott
I alla fall. Resumé av livet post Jens;
Torsdag; vaknar sent, mår dåligt, åker till Dun Laoghaire, jobbar med rullstolsflickorna, kommer hem sent, sover. Tråkig dag.
Fredag; går upp tidigt för att gå till indiska ambassaden för att skaffa visum (kanske är jag den ouppstyrdaste människa jag mött), det går inte så bra. Jag kom dit med mitt pass och ett glatt humör, kom därifrån med ett avsevärt mycket mindre glatt humör, en stämpel i pannan där det stod "Naiv europé" och en lista på dokument jag var tvungen att ha. Jobbar på Bewley's, är omotiverad och håglös. Dagens ljus var när jag gick och lunchade med Johanna och Liv och Livs vän Simon på ett Hare Krishna-ställe på min rast, skitmycket mat, vegetariskt och allt. Johanna "militant köttätare" Medin åt snällt upp allt ändå, jag var imponerad. Jobbar kvällspass på Bewley's till tolv, top-tre mest busy kvällen på året. Går vilse i timmar, var väg till en fest, blir arg på alla fulla dekadenta och ouppstyrda människor, går hem, somnar, som en sten.
Lördag; Rachel, trevlig irländska på mitt jobb, ville av någon OUTGRUNDLIG anledning ta mitt morgonpass som cashier på Bewley's, jag frågade om hon skojade, hon sade nej. Så jag var helledig, det var fantastiskt. Jag sov till ett, gick och mötte Alberto, lunchade, köpte (okej, jag vet, detta är en MILJARD prettopoäng!) en bok om Frida Kahlo och en om Gustav Klimt på konstmarknaden i Tempel Bar, helt sanslöst billigt, var himla nöjd efteråt. Träffar Johanna och Liv, fikar på ett trevligt fik, jag är uppe i varv och pratar alldeles för högt, för fort och för mycket igen. Haha. Går hem, lagar mat och chillar en timme innan jag beger mig iväg för att träffa Måns. Okej, detta är en komplicerad story (innehåller bl.a. en 31-årig fransyska som Måns förälskat sig i) men vi hamnar i alla fall på en yogaklass julfest på en pub, Måns har egentligen inget där att göra, jag, i egenskap av Måns vän, hade ÄNNU mindre där att göra. Träffar Liv och hennes gamla pojkvän ett tag, mongoar mig med Måns, träffar Alberto, hänger på en kall stentrappa i några timmar och förfryser mig för all framtid innan jag träffar Johanna och drar på Celines pojkväns födelsedagsfest, i en kvart som sagt. Kommer hem alldeles för sent, men allt som allt efter en extremt spontan och kind of lyckad dag.
Söndag; vaknar, går till Bewley's, alldeles nervös, eftersom jag vet hur galna söndagar kring lunchtid är. Men allt gick bra ändå, jag överlevde dagen. Efter jobbet gick jag och drack te med Liv och Alberto och Måns innan jag träffade Johanna och köpte kinamat, det var ju trots allt vår tremånadersdag i Dublin. Pratar med Anna, får lite Örebrolängtan trots allt, springer till bussen till Dun Laoghaire för att ha sleepover. Kvällen var riktigt pissig, kom i säng alldeles för sent av olika anledningar.
Måndag; vaknar alltså som ett vrak, skriver en rapport om söndagkvällens bravader, åker in till stan och tillbaka till indiska ambassaden. Ungefär allt motverkade mig igår, allt från bussar till ambassadtjänstemän och så jag själv, icke minst. Jobbar på Bewley's, stämningen är kass pga en upptäckt jag och Rachel gjort under helgen (drar den storyn senare), väntar på bussen till Dun Laoghaire som ska gå var åttonde minut i 45 minuter, mitt batteri dör, det är kallt, jag är uppgiven, uppriven. Kvällen slutar ändå okej, jag sover i soffan och kollar på en dokumentär om Spice Girls och får snuskigt bra betalt liksom.
Idag; vaknar i Dun Laoghaire, åker in till stan, käkar frulle på Bewley's, internetar lite, jobbar till fyra. Efter en 10 minutersdejt träffar jag Johanna och går och hardcorejulhandlar, nu är det mesta gjort, känns fantastiskt skönt. Jag är utmattad men glad. Min första lediga kväll sen... gudvetnär. Vi ska fira oss och julen och äta på restaurang, det känns festligt. Tyvärr gjorde jag misstaget att lägga mig i sängen, vilket alltid, oavkortligen, betyder att man någon gång alltid måste RESA SIG UPP. Vilket just nu känns som bedrift i kategorin "bestiga Monut Everest och sedan simma över Atlanten".
Men jag är ju stålkvinnan. Vänner, ta hand om er. Pussar.
Julfest med Café Sol
Jag mötte upp Rosarua och Itziar på Grafton Street för att sedan tillsammans med dom leta efter Hotellet som festen var på. Jag ilar iväg klockan tio i åtta då jag skulle möta dom åtta. Jag kommer fram runt tio över och tror att dom ska döda mig. Det visar sig att jag var först och dom andra inte kommer förens halv nio, detta är Irland.
Hotellet var inte allt för svårt att hitta till. Vi visste vilken gata det låg på, inte vad det hette, men vi visste att det var väldigt fancy. När vi går förbi ett Hotell där taxibilar står på kö, män i kostym står och öppnar dörren för dig när du ska in, så antog vi att vi kommit rätt.
Eftersom jag jobbar mest med polacker, endast jag, Itziar och Rosaura kommer från andra delar av världen. Hamnar vi såklart vid ett bord fullt med polacker, tack jo det var ju kul. Vi fattade ingenting, dom brydde sig inte, det slutade med att vi gick till baren. Killen som äger Café Sol, han som bjöd på hela festen, bjöd alltså på gratis drinkar hela kvällen, du fick dricka hur mycket du ville samt gratis mat. Perfekt. Vi tog en öl och väntade på att festen skulle dra igång.
Efter ett tag ser jag några bekanta ansikten från min gammla shop som jag jobbade i, och ilar iväg från polackerna. Hur som helst slutade det med att jag hängde med svenskarna på Café Sol, polackerna och svenskarna är trotts allt ganska lika, vi hänger med svenskar, dom hänger med polacker. Det visade sig även att Elin kommer från Örebro. Hur stora är Oddsen? Hon gick också på Karro, ingen av oss känner igen varandra.
Några timmar senare började iaf festen dra igång. Människor du inte förväntade dig se fulla, kunde inte stå på benen. En tjej blev utsläpad av vakten. Killar som trode dom kunde dansa. Tjejer som glömmt att dom hade pojkvän. Ja, festen höll mig road. Träffade även en underbar kille vid namnet Hugo, hur snäll som helst. Det roligaste var nog att de andra killarna inte fattade att han var bög, och dom funderade hela tiden på hur han kunde få alla tjejer.
Men när bossen tagit ut sitt kreditkort och summan för drinkar hade hamnat på 5000 euro (lägg på en nolla till så får du ungefär i svenska kronor), beslutade vi oss för att gå hem. Fick sällskap av Elin och hennes vänner ett tag, sedan mötte jag upp Milla, som lurade iväg mig på en fest lång bort. Vi var nog där en kvart, sen tog vi taxin hem.
Idag ligger jag i sängen, är hungrig, borde gå upp, duscha, laga mat, och sedan gå och köpa julklappar. Men jag orkar inte, det är ingen ide att gå på stan nu på helgerna. Folk slår sig fram, svär åt dig, hatar dig för att just du råkade stå framför dom i kön till kassan. Det är kaos på stan så jag väntar med Julklappar, ligger kvar under täcket här i sängen, kollar på Centralskolan, sörjer över att Harry Potter är slut, och väntar på att någon vacker själ ska erbjuda mig mat.
JENS LEKMAN
Okej. Shit pommfritt vad jag inte vet var jag ska börja.
Mest logiskt är nog att berätta om Kärleken i Jens Lekmans musik (ett tag övervägde jag att jag till och med var kär i hinom, men det är jag alltså inte, utan endast i musiken). Den kom över mig, som en blixt från en klarblå himmel, när jag för första gången hörde "You are the light", våren 2004, jag gick i nian, jag var poppigare än någonsin. Den svarta kavajen och palestinasjalen och manchesterbyxorna var undanhängda och utbytta ett år efter, men inte Jens. Jens höll sig kvar och fick vatten på sin kvarn av Karin; vi hade liksom en idolklubb ihop och slog ett tag nästintill ihop Jens och Alfons, vi suktade efter honom, analyserade låtarna, googlade bilder...
I februari såg jag honom live för första gången, på Folkets Hus i Finspång av alla ställen på jorden. Det var ett bisarrt avhopp i hans turnéplan, från Kuala Lumpur till Finspång och så tillbaka till Sydney, ungefär. Det var två flickor som arrangerat spelningen som projektarbete och pengarna gick till självmordsprevention. Och det var så himla BRA. Det var jag, Karin och Finspångs popelit, Jens och hans laptop.
Så kom vi så till Dublin och Whelans och jag såg affischen och ända sedan dess har 12 december liksom hägrat där framme. Avlägset, onåbart. Och igår var det den 12 december 2007.
Vi började med sedvanligt vin hemma hos oss; jag, Johanna, Katta, Agnes och Alberto. Så gick vi och mötte upp Liv, Stina och Lisa och så gick vi dit. Missade tyvärr förbandet, hörde att det var bra. Och så kommer han in, iklädd en vit skjorta med tulpaner och spetsiga vita skor och tar mig med storm. Åh, inte ens Milla "ordnörd" Leskinen hittar inte ord för hur bra det är, förstår ni vidden av det? Tyvärr spelade han inte "Pocketful of money" så "Cold Swedish winter" fick vara kvällens bästa.
Efter att han spelat DJ:ar han ett tag och vi dansar som besatta. Pratar lite med hans körtjej och köper en skiva, hon kommer och dansar med oss och efter ett tag joinar även Jens Lekman. Då var jag lite nervös. Men det var kul, fruktansvärt kul.
Sådär vid två-tre blir vi utkastade allesammans och Jens och körtjejen (som visade sig heta Therese) bjuder med oss på efterfest i deras hotellrum. Det var jag, Måns, Liv, Stina, Lisa och Alberto och en gitarr och några flaskor vin. Jens spelade "Pocketful of money" när jag och Alberto tjatade om att höra den, det var så overkligt. Min ringsignal, fast live. Fast ändå naturligt. Jag blev liksom inte sådär nervös och hispig och det berodde nog mest på att han inte var så jäkla häftig. Egentligen. Han var ju snäll och trevlig och så men ingen partypingla, han satt där, på sin stol, men sin tekopp med rödvin och pratade om afasi och känslan av hemlöshet och smålog lite blygt. En vanlig kille liksom. Precis som väntat. Fast ändå inte. Och jag upptäckte att jag inte var alls kär i honom. Haha.
Sådär vid halv fem beger jag och Måns oss hemåt, han är på störigt humör och kastar popcorn på mig. När jag kommer hem går Hannu precis upp, jag vet inte vem som blev mest förvånad.
Förstår ni vänner? När jag skulle gå kramades vi och jag sade "Hejdå Jens Lekman" och han sade "Hejdå Milla". Förstår ni vidden av det? Jag tror inte att jag förstår vidden av det. Jag tror inte att jag förstår någonting längre.
Bakfylla & Rethosta
Igår var det Jens Lekman, och jag ville såklart inte banga för att jag var sjuk. Men jag tänker inte berätta mer om den kvällen för det får Milla göra. Det är hennes gud och jag låter helt enkelt Milla få äran att skriva om kvällen. Hur som helst mådde jag inte bra idag och ska försöka sova. På Lördag har vi julfest med jobbet, det blir spännande vill jag lova. Jag ska dit med Itziar från Spanien och Rosaura från Mexico. Vi blir nog ett bra gäng där, ingen av oss vill vara fancy och ha klänning. "You need to wear a dress and high-heel" Fan heller säger vi. Vi går mest dit för maten, det serveras trerätters på ett otroligt fint Hotell som Cafe Sol har hyrt för kvällen (därav klädnaden), samt att vi får köpa hur mycket drinkar vi vill, chefen bjuder på allt, det brukar tydligen sluta med att alla beställer varsin bricka med drinkar.
Jag tror det kan bli kul.
På vattenläckefronten intet nytt
Hej vänner, tisdageftermiddag i Millaland. Väldigt mycket tisdageftermiddagsfeeling faktiskt. Har varit ledig idag, kom hem från Dun Laoghaire imorse, åt frulle, tänkte bara värma mig lite under täcket innan jag skulle stiga upp och ha min Fixa Viktiga Saker dag (bl.a. innehållande punkterna "Börja Köpa Julklappar", "Fixa Visum Till Indien", "Handla Mat" och "Gå Till Apoteket"). Hehe. Kul att jag gick på den enkla. Vaknade kvart i två av Livs sms "Fika halv tre-kvart i tre?".
Det var den Fixa Saker Dagen. Suck. Nu är jag alltså hemma för att vänta på en polack som ska fixa hålet i hallen. Lyssnar på "Kings of Convinience" (måste spara lite på Jens, de senaste dagarna har varit hysteriska på Jensfronten på grund av morgondagens konsert), förhoppningsvis somnar jag inte och förhoppningsvis hinner jag upp och ut lite innan jag måste iväg till Dun Laoghaire igen.
Hej, nu kom polacken, oj han var skitlång, han skrattade när jag erbjöd honom en stol. Haha.
"Same shit - different day"
Naiv som jag är hade jag förväntat mig ett liknande som det vi hade på Campingen på Astrid Lindgrens Värld i somras inför peaksäsongen; lite genomgående av rutiner, peppande, gratis mackor och man fick ta vad man ville ur drickakylen. Lite festligt såhär.
Nu satt jag mest och kved och led och ville gå hem. Det värsta var när The Big Boss förkunnade att de skulle sätta in CCTV-kameror i hela byggnaden för att vakta på personalen eftersom pengar saknas, dricks stjäls, mat ges ut gratis osv. Snacka om att behandla symtom inte orsaken. Blir så matt.
De enda höjdpunkterna var när de sade att Dipak (min vän nepalesen) var en bra servitör och att fler borde vara som honom. Han förtjänade det. Tyvärr var han inte där. Och när Albert, servitör och min filosofiguru (icke att förväxlas med AlbertO), svarade "Same shit - different day" på managernas fråga om hur vi mådde. Hihi. Jag tror han sakta börjar utvecklas till min nya Eddie; vi bittrar och klagar ihop.
Helgen var bra, förutom helylle aktiviteter med kristna flatmates cyklade jag FÖR FÖRSTA GÅNGEN sen september i lördags, jag tog en tur i storm och spöregn i Phoenix Park, jag blev hemskt blöt men det var FANTASTISKT. Sicken frihetskänsla. Gud vad jag saknat det. Efteråt gick jag och Alberto på fruktmarknaden, mycket idylliskt. Vi åt en läskig sydamerikansk kaka med typ fluffig mjölk på toppen, det var en pers för min konsistensnoja.
Kvällen med Corrado (efter ca. 4 kollar på hans namnbricka har jag fattat hur det stavas. Corrado är alltså lika med Colorado) var mindre idyllisk men sjukt kul. Förutom början, som var rörig. Italienare har ingen organisationsförmåga att tala om. Vi hamnade i alla fall på en bar med ett litet dansgolv, bra stämning med dålig musik. Blyga Fabio visade sig vara en grym dansare, han dansade breakdance och körde alla Michael Jackson moves. I lördags var han festens discokula, idag killen som nästan är för blyg för att säga hej. Somnar på nattbussen, stupar i säng i Castleknock sådär vid fyra, kravlar mig upp 12 timmar senare. Tar bussen hem, ynklar mig i sängen ihop med Johanna en timme innan jag far till Dun Laoghaire.
Efter att ha städat hela rullstolsflickans lägenheten och spillt kokande vatten på henne somnar jag framför "Love Actually". Det var den söndagen.
Jobbet idag och mötet var som sagt mycket opeppande och snart måste jag tillbaka till Dun Laoghaire och rullstolsflickorna igen för min andra sleepover av tre på raken. Johanna är inte hemma, jag fattade inte, men jag tror att hon skulle kolla på en lägenhet till oss, ingen annan är hemma, jag äter för gammal kalasmat, det är kallt ute. Så idag känns det faktiskt lite "same shit - different day idag"; vilket är mycket otrevligt och mycket ovanligt. Hela Dublinvistelsen har jag varit exceptionellt peppad liksom. Höjdpunkten är Jens på onsdag. Jag har biljett och är ledig hela kvällen och jobbar inte tidigt på torsdagen och alla jag känner ska gå. Jag längtar så. Bara därför kommer jag blir skitsjuk eller bryta benet eller försova mig eller något. Det finns ju ingen gud. Liksom.
Söndag 9 dec i Dublin
Christmas Carrols igår var faktiskt otroligt tråkigt. Kören var en liten fjuttig kör, danserna var hemska och teatern kändes som en skolteater. Men jag och Milla log vackert och sa till Pinja att det var jätte fint. Sedan gick vi ut med Corrados kompisar för att fira hans födelsedag. Det var en trevlig kväll, många som följde med, och efter ett tag insåg vi att det var inte så många som kände varandra egentligen. Men allt var trevligt ända tills jag kom in i vår hall....
Dom har lovat att laga läckan imorgon men vem vet. Igår kom dom och såga sönder hela taket så det är ett stort hål där, så dom kanske är nöjda så.
Det är dagen efter finska "festen" och det läcker i vår hall
Jag sitter och lyssnar på Amelie Soundtracket, jag tror seriöst inte det finns något bättre soundtrack i världen. Jag älskar det. Mitt rum ser förjävligt ut, det regnar, jag vägrar gå ner på staden för folk är tokiga nu när det är jul. Det enda jag vill är att läsa min kära Harry Potter, dock vågar jag inte läsa den för då tar den ju slut. Det är en jobbig känsla.
Det droppar från hallen. Det regnar nämligen in här, kul va? Typiskt Irland, förut har vi skrattat åt våra vänner som har haft vattenläckor överallt. Nu har turen kommit till oss. Och som om inte det vore nog ska dom nu också höja hyran här. Skjut mig.
Igår var den omtalade finska festen. När jag slutat gick jag och mötte upp Milla, sedan gick vi till Tesco för att handla till bålen. Väl inne på Tesco hinner vi också med att bråka. Milla blir sur på mig för att jag är så sur för att vi ska ha en jäkla finsk fest. Detta gör såklart att jag blir ännu surare när någon klagar på att man är sur. Så jag blir jätte tjurig och Milla ger upp. Sen när vi kommer hem är jag glad igen.
Förlåt Milla, jag är sjuk, slå mig nästa gång!
Hur som helst var festen intressant, i början kändes det katastrof. Milla och jag satt i soffan, drack vår bål och ville mest där ifrån, vi väntade bara på att någon skulle snabbspola hela festen. Pinja försökte para ihop mig och Milla med två polacker som var deras gammla flatmates. Totalt misslyckat eftersom dom var pesten själva. Stackars Pinja, hon försöker få oss att lugna ner oss och vara hemma lite mer, eller iaf inte festa så mycket. Stackars stackars Pinja, det du försöker med är lönlöst. Festen slutade iaf runt elva/tolv. Vissa var trevligare än andra, finsk frågesport var inte min grej. Jag förstörde för vårt lag, dom ville så gärna ha med mig för jag är Svensk, dock visste dom inte att jag vet mer om matlagning än om Finland, vilket säger ganska mycket. Ingenting.
Ikväll ska vi gå på Christmas Carrols i Pinja & Hannus kyrka, eftersom vi är så trevliga har vi inte sagt nej. Efter det ska vi springa till Colorado och dom andra för att fira hans födelsedag. Dagen kan bli spännande. Om Milla kommer komma hem dvs. Just nu är hon ute i regenet och cyklar. Pinja lånade ut sin cykel till henne, jag har lovat att ringa till polisen om hon inte är hemma innan halv tre, då är hon troligen död. Det är vänstertrafik, folk är galna här samt att det är julkaos. Milla lämna mig inte nu är du snäll. Inte bara för att det läcker i vår hall utan också för att jag kommer sakna dig.
Puss gott folk nu ska jag gå in i Harry Potter.
Onsdag utan sömn
Pinja står i köket här bredivd och lagar mat inför den finska festen imorgon, jag sitter här bredvid och är dj, det är min uppgift här i vår lilla familj. Egentligen borde jag hjälpa henne med att laga mat, men jag orkar inte, jag har sovit 3,5 timmar, jobbat 9 och är nära på att svimma. Jag tycker att den här soffan är otroligt skön helt enkelt.
Igår var min sista dag med Dana på jobbet, tack för det. Sämsta managern jag någonsin träffat på, det var jag som var manager i två veckor, dock var det hon som fick lönen som managern ska ha. Dagen börjar med att jag kommer till jobbet lagom glad som man är klockan sju på morgonen, det första hon säger till mig är "Hey chicken", jag blänger på henne, hon ser osäker ut, jag blänger ännu mer, sen säger hon att jag ser ut som en "chicken" med mitt gula hår, resten av dagen var jag alltså "chicken" och inte Johanna. Tack. Väx upp kvinna för fan! När dagen var slut och vi skulle skilljas ville hon kramas hejdå, jag klappade henne vacker på huvudet och sa att det var trevligt att jobba med henne.
Måns ringde mig och ville hitta på något. Så han hängde med mig hem, väntade på mig när jag duschade och gjorde mig klar sedan runt sju började vår utekväll. Vi satt och drack öl på olika pubar, pratade om livet, han drog dåliga skämt, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta ibland. Efter några öl var vi lite gladare och klockan elva gick vi till Bewleys för att hämta Milla och sedan gå vidare till Crawdaddy.
Efter ett tag hade halva Bewleys kommit dit, Katta och Agnes och Dublins alla poppare. Pints för 3 ? och electro/pop gjorde kvällen. Klockan halv två slutar vi dansa och påbörjar vår promenad hem.
Efter ca 3.5 timmars sömn ringer våra alarm och både jag och Milla konstaterar att vi inte är i skick för att jobba, men har inget val så vi vandrar vacker iväg. Förutom att jag glömde att lyssna på kunderna vad dom beställde, att den trevliga Johanna som brukar prata med kunderna idag var en tråkig robot och att jag ständigt glömde vad jag just sagt, var min dag ganska bra endå.
Nu ska jag snart duscha, just nu gör jag allt för att slippa tjatet om den finska festen imorgon. Pinja frågar tusen saker, Hannu vill att jag ska vara "host" med honom imorn på frågesport dom ska ha om Finland. Jag vill bara lägga mig under täcket och vakna upp på Lördag.
Godnatt gott folk hoppas ni har ett kul liv!
Ett litet medelande riktat till Markus Medin min käre bror (om du nu läser bloggen):
Hur fan kunde du döda min sista guldfisk Jan-markos i snön?! Om du nu var så tvungen att döda den kan du ju vara snäll och spola ner den i toaletten istället för att lämna den ute i snön!
Idyllisk weekend
Slog mig just att mitt senaste inlägg var ganska osammanhängande. T.ex. hann jag aldrig komma till punkten "bangers". Planen för torsdagen var nämligen att gå ut med Johanna och Hässleholmsflickorna och Måns och Sverker men alla flickorna bangade. Jag, som borde ha Nobelpriset i kategorin "Lura mig själv", gick hem för att "chilla lite" medan jag väntade på att Måns skulle sluta. Somnar alltså mitt i blogginlägget och vaknar av Måns sms. Det regnar. Det är kallt. Jag är trött. Jag bangade också. (Förlåt gud!)
På fredag for alltså jag och Johanna till Killarney, sydvästra Irland. Kanske världens mest ouppstyrda resa. Jag bokade vår dödsturistiga bussresa 20 min innan vi skulle ta luasen till stationen och packade en kvart innan. Vi visste liksom inte ens helt säkert vad stället hette.
Vi kom fram ganska sent, checkade in på vårt måttligt skabbiga hostel. Det kändes onekligen lite jobbigt. Det har gått lite för kort tid sedan vi var tvugna att bo på hostel alldeles för länge.
På lördagen åkte vi då på vår bussresa, vi åkte The Ring of Kerry, en känd rutt längs en nationalpark, berg och längs kusten. Sjukt fint men eftersom vädret var milt sagt ganska stormigt gick vi nog miste om några vyer som vid klart väder sägs vara helt outstanding. Bland annat hamnade jag i mitt livs värsta hagelskur, det kändes som om någin kastade grus rakt i ansiktet på mig. Det var vi, några amerikanska par i tantochfarbrorålder och så några störiga kids från vårt hostel.
Vi kom hem, frusna och trötta, tog lite siesta innan vi styrde upp oss och gick och åt trerätters på en restaurang. Mycket värt. Johanna, som pratat om kött dagligen sedan vi flyttade hit, åt en helylle söndagsmiddag bestående av kött, potatis och brunsås och jag åt aubergine med getost och couscous. Delicious.
I själva staden Killarney fanns ungefär ingenting att se, och eftersom vi skulle ta tåget hem vid två tillbringade vi förmiddagen på "Killarney Outlet Centre". Det var ett skämt. Vi hittade ingenting. Och vi är ändå ganska cheapass i själen, även om vi handlar på Urban Outfitters och Topshop här.
På tåget hem förlorade sig Johanna i Harry P och jag skrev brev. Tåget var försenat, konduktören ropade ut "Ehh we are going to be pushed to the next station" och liksom för att avleda irritationen började han ropa ut allt de sålde i restaurangvagnen "We have coffees and teas and pastries and sanwiches and candy and...". Haha.
Vi kom hem, sent omsider, och hade vår julstund då vi öppnade våra julkalenderar och kollade på de två första avsnitten av SVT:s julkalander. Extremt idylliskt. Överlag var helgen väldigt idyllisk, och det kändes bra. Situationen kändes ganska ohållbar ett tag förra veckan när jag gick ut för alldelesförmångade gången inom en vecka och jobbade hela tiden och sov alldeles för lite.
I måndags jobbade jag i Dun Laoghaire på morgonen, kom in till stan på eftermiddagen för att kolla mitt schema osv. på Bewley's. Det kändes skönt att vara tillbaka, även om det var två dar i verkligheten så kändes det som om jag varit borta minst en vecka. Skulle träffa Måns och dricka kaffe lite senare, fick sällskap av Alberto en bit på vägen och blir utsatt för världens elakaste skämt. (Han slog alla Eddies med HÄSTLÄNGDER.)
Han visar en flygbiljett Dublin-St Paulo (vilket ligger i Brasilien vilket ligger på andra sidan jorden) TORSDAG DEN 6 DECEMBER och så säger han att han har skitbråttom för han måste ju hem och packa. Jag stannar, står och gapar på Grafton Street i typ två minuter innan jag får mål i mun, och gissa vad det första jag säger är? "Men du har ju köpt biljett till Jens Lekman..?" Haha jag är så underbart rationell! Då brister det för honom och han skrattar tills han gråter och berättar att han ska åka till flygplatsen och byta biljetten och åka tillbaka i maj istället. "You should have seen the look on your face". Då slog jag honom jättehårt i ryggen. Han skrattade ännu mer. Jag tvivlar fortfarande på att jag kommit över chocken.
Fikade med Måns, klagade på kaffet, pratade om Livet och Konsten och Kärleken. Johanna kom när hon slutat, sedan gick vi hem till oss och lagade pasta med quornsås och drack vin. Agnes kom över, vi mötte upp Liv efter hennes kurs i irländska (hon är så söt och ambitiös) och gick till kyrkan som är en bar. Typiskt Måns. Han är så dåligt sällskap. Vi som bestämt att vi skulle göra något helylle, typ bowla eller gå på bio och så går vi ut i alla fall. Men det var kanske den roligaste kvällen någonsin. Det var måndag, alla ställen vi brukar gå till var stängda så vi hamnar på Q Bar. Och det var så POSH att jag höll på att kräkas. De ville inte släppa in Agnes för att hon hade "sportskor" och ingen av oss var liksom klädda glittrigt och slampigt. Jag var klädd för "eftermiddagskaffe med Måns". Och alla brudarna såg ut som... jag vet inte vad. Linn skulle ha älskat stället. Det säger väl allt antar jag?
Vi ville dansa i alla fall så vi ställde oss i mitten av dansgolvet och DANSADE. Med stora bokstäver. Först tyckte folk att vi var kul som dansade så engagerat men efter ett tag insåg de att "hey, jag tror dom driver med oss". Ah, det var härligt att slippa alla indiekids och vara poppig och alternativ på riktigt. Jag tror att jag fortfarande har träningsvärk efter alla galna moves.
Agnes sov här, vi skedade tre pers och det gick jättebra. Hon och Johanna gick upp på morgonen och till jobbet, själv låg jag horisontellt i min säng till 15.20 då jag gick upp och gick till jobbet med bara ett avbrott för filmhyrningen. Jobbet gick bra, det var kul och lagom jobbigt liksom. Johanna kom och förgyllde eftermiddagen med smoothie. Efteråt hängde jag i regnet i Temple Bar ett tag innan jag gick hem.
Ikväll ska jag jobba och efteråt styrs det onsdagsindieklubben igen ser det ut som. Take care vänner. Pussar och clementiner, Mildred Leskinjovich.
