BrevfranDublin

Jag har en Idol, för några år sedan lärde jag mig att hålla koll på hennes ålder. Innan dess var det en vag siffra för mig som jag tror hade samma värde i ca 3 år. Det har aldrig varit särskilt viktigt för mig, men jag avstår från att berätta hennes ålder. Jag har lärt mig att ju äldre man blir, desto jobbigare är det där med ålder. Själv anser jag absolut inte att hon är gammal, jag tror hon själv inte tycker det heller. Men för säkerhets skull håller vi det hemligt.

Hon kommer nog aldrig bli gammal för mig, jag har alltid sett henne som en mogen människa. Jag har alltid så länge jag minns, sett upp till henne. Så ordet Idol är kanske lite fel, hon är nog mer min förebild. Alla har ju sina olika förebilder, men enligt mig kan ingen slå denna kvinna, om nu kvinna är rätt benämning dvs.

Hon har alltid stått på sina egna ben, tagit hand om folk med öppna armar och har nog för svårt för att säga nej. Jag har länge funderat på hur hon orkar, men jag tror det är hennes stora hjärta som gör det. Jag har känt henne så länge jag kan minnas, och hon har nog känt mig längre. Även fast vi har två helt olika liv, så kan jag prata med henne om allt. Och jag vet att hon inte varit med om samma saker som jag, och jag kommer nog aldrig uppleva de saker hon har upplevt i sitt liv, men hon sitter alltid på mina lösningar, hon förstår alltid och hon finns alltid där för mig. Det skrämmer mig lite ibland hur människor kan ha så starka relationer fast man är så olika.

Jag minns när jag var lite och hon skulle flytta, jag grät i dagar och veckor varje kväll. Även fast hon bara flyttade ca 10 minuter från sitt hem, så var jag tvungen att ringa varje kväll. Jag var nog rädd för att hon skulle försvinna ur mitt liv. Men nu är jag säker på att hon aldrig försvinner ut mitt liv.

Men är det något jag har svårt för, så är det att skiljas från människor. Det är de värsta jag vet, för man vet aldrig när man ses igen. Innan jag åkte till Dublin vet jag inte hur många gånger jag grät, ångesten av att jag åkte ifrån alla jag älskar och att dom jag älskar åker ifrån mig. Det är sånt jag inte klarar av, då kommer tårarna. Ibland funderar jag på varför jag utsatte mig för den här resan, i början var det svårt att inte kunna ringa till nära och kära och bara fråga hur det var med dom. Det var svårt att inte ha dom i vardagen längre.

Men nu har livet ändrats ganska drastiskt. Jag har vant mig vid att inte träffa alla som jag gjorde förr, jag har också insett att jag alltid kommer ha kvar dom jag bryr mig om. Dom jag fortfarande har kontakt med. Man får bara jobba lite hårdare, men det är det värt.

Men jag kommer nog aldrig vänja mig vid avsked, för som ja sa tidigare så vet man aldrig när man ses nästa gång. Den 1a april åker en av mina närmaste kompisar här hem. Rosarua åker hem till Mexico, och jag tror båda vi vet att vi inte kommer ses något mer. Visst drömmer jag om att få åka och hälsa på henne, visst har vi pratat tusen gånger om att jag ska bo hos hennes familj, se hennes liv och bada i vattenfallen inne i djungeln. Men jag tror vi båda vet att det kommer troligen aldrig att hända. Idag såg jag ångesten i henne ögon när vi stog och prata. Hur mycket hon älskar det här stället och hur glad hon är för att hon åkte hit, men nu är det dags för henne att gå vidare i livet. Det här är dessvärre bara ett av alla avsked som kommer ske här i Dublin. Jag försöker att inte tänka på det, men det är ganska svårt. Ibland vill jag inte komma folk nära här, för alla sitter i samma båt, detta är bara en fas i livet, detta är inte för evigt.

Men jag är säker på att min idol, förebild, min älskade storasyster behöver jag aldrig säga hej då till. Idag har jag lite ångest för alla jag saknar, och för alla som kommer lämna mig. Men imorgon blir allt bra igen. Imorgon kommer solen le åt mig och jag kommer återigen älska livet.