BrevfranDublin

Återigen har jag tagit en sovmorgon medans Milla har gått upp ganska tidigt för att jobba. Igår var Milla på det kända Lush Partyt, där hon träffade två andra svenskar, det bytted telefonnummer mellan dessa tre svenskar. Jag och Milla kom på att det vore trevligt att träffa lite folk så vi skickade sms om att ta en fika idag på The Bad Ass Cafe. Responsen var positiv så klockan fem begav sig alla till Temple Bar för att ses. Dock fick vi inte sitta inte på Cafet eftersom vi var tvunga att äta så det blev en uteservering bredvid istället. Stämningen var inte alls så stel som jag tänkt mig, det var faktiskt trevligt att träffa lite annat folk. Dock kände man sig som en veteran här i Dublin, eftersom jag och Milla var de enda som lyckats skaffa både arbete och jobb. Dom fråga massa frågor och jag kände mig för duktig. Jag vet hur dom har det och det är sjukt jobbigt det liv dom har nu, men vi gav dom hoppet och sa att de inte fick ge upp. När vi skilldes åt lät det som att vi skulle ses igen. Dock kommer jag bara ihåg vad två av alla dessa människor hette, Agnes och Lisa, det var också dom jag pratade mest med.
Det hela var trevligt och jag hoppas det kan bli mer än en fika med dom.






Jag måste snart sova, jag ska upp sjukligt tidigt imorgon, dock kommer jag aldrig kunna somna så här tidigt. Jag har lyckats vända på mitt dygn sjukt mycket. Upp halv fem/fem imorgon, det blir inte kul alls. Nej nu kära vänner, jag ska stänga ner datorn, ta en dusch och sedan läsa i hoppet om att bli trött.

Min käre vän Andreas Tysk sitter hemma i Örebro och har tråkigt. Han gör samma sak som jag, söker arbete hela dagarna och önskar att han hade ett jobb. Detta inlägg är ägnat åt honom så att han ska ha något att göra. Han har så tråkigt där hemma. Jag har också tråkigt, jag söker också jobb, men jag har kommit till Dublin och har nya saker omkring mig, det har inte han. Så när ni läser detta inlägg kan ni ägna en tanke åt min käre vän Andreas Tysk och hans sökandes efter något nytt. Även fast jag är långt borta nu tänkte jag på dig och saknar dig. Jag hoppas du snart hittar något att göra och kommer hit och hälsar på snart.
Åter till livet här i Dublin.

Milla har just vandrat iväg till sitt jobb och jag sitter återigen i vår säng och bloggar. Pinja och hennes käre vän från Finland sitter i köket och dricker kaffe efter måltiden. För ca 30 minuter satt jag och Milla också vid matbordet och åt med dom. Pinja och hennes käre vän åt pasta med korv, jag åt min burk med soya yoghurt, Milla sin gröt och mackor. De tre finskorna pratar finska, eftersom det språket är som rövarspråket för mig så låtar jag mig lungt tillbaka och faller in i mina egna tankar. Efter ett tag bryts min koncentration och Pinjas käre vän frågar mig om jag är vegan. Jag ser förvånat på henne och säger artigt nej, kött är ju bland det bästa som finns så det skulle jag aldrig bli. Jag frågar sedan varför hon undrade det, hon hade sätt att det var soya yoghurt jag åt och inte vanligt. Jag förklarar då för henne att jag inte tål mjölk och allt är lungt. Pinja erbjuder mig sedan att ta en tallrik och äta lite av deras mat eftersom dom hade så mycket, jag tackar nej eftersom jag just då hade haft i mig en hel burk yoghurt. Milla säger sedan att jag och Milla nästan lever som veganer här eftersom jag inte tål mjölk och Milla är vegetarian. Pinjas lilla kära vän som åkt hit för att ta en privatlektion i riverdance för att sedan åka hem igen blir plötsligt röd i ansiktet och avslöjar för Pinja, efter två portioner mat, att hon också är vegetarian. Jag och Milla börjar skratta, Pinja ser paff ut och hennes käre vän fortstätter vara röd i ansiktet. Frågan är hur pass bra vänner dom egentligen är?

En annan rolig sak vi också fick reda på under måltiden var att Pinja och Hannu är otroligt kristna. Det kanske inte är en rolig grej i sig att vara kristen, men där kan vi kalla kulturkrock mellan oss.
Jag knäcker ur mig att jag gillar musiken Pinja spelar i stereon och frågar vad det är för något. Hon förklarar då att det är den musik dom sjunger i kyrkan. Typ världsmusik stora körer och svängigt. Ja det var lättlyssnat och fina melodier, jag gillade det. Dock hade jag inte lyssnat på texten. Hon förklarar sedan också hur hon och Hannu varje Söndag går till kyrkan och sjunger dessa sånger och dricker kaffe med alla andra. Varje måndagskväll går dom ut på gatorna och ger sovsäcker och ber med de hemlösa. Verkligen fina saker dom gör, det måste jag medge. Sedan kommer frågan till mig och Milla som vi var nära på att skratta åt men fick låta bli att göra. Hon undrade vilken kyrka jag och Milla brukade gå till i Sverige, Milla förklarar artigt att vi inte går till kyrkan, sen pratade vi inte mer om det.

Nu är min käre vän Andreas Tysk otålig på inlägget så nu slutar jag skriva, dock blev det ett otroligt långt inlägg för att vara Johanna Medin. Ha det bra gott folk så ses vi snart!

Hej vänner, nu sitter jag hemma i sängen, har just släpat mig upp till sittande ställning efter strandad-val-entrén jag gjorde i rummet ungefär kl 22.46.

Dagen började med att jag vaknar vid halv tio efter en natts sjukt dålig sömn. Johanna hade också sovit jättedåligt, vi tror det beror på att det är så kallt på nätterna. Eventhough vi bor i en fancy lägenhet är den knappast isolerad och fönstrena är inte dubbla som i Sverige så om man inte har på elementet blir det extremt kallt. Och eftersom elen här är så bisarrt dyr och vi skandinavier så snåla har vi inte på elementen än. Vilket leder till yllekoftekyla inomhus, jag måste skaffa såna där lodisvantar för att kunna skriva på datorn snart.

Som tur är har vi ett badkar (hej min pappa byggde en bastu istället) så jag tillbringade alltför lång tid i det läsandes amerikanska Glamour. Och eftersom jag är jag fick jag ju såklart springa för att hinna med bussen, som skulle ta mig till den andra intervjun för hotellet, och mascara mig speglandes i bussfönstret. Väl där möttes jag av två managers i kostym som tog mig till ett rum med ett litet bord där jag skulle sitta och så ett långbord mittemot, tänk er Idol-juryn liksom. Så satt de där och granskade mig och jag blev så nervös så jag drog ett dåligt skämt om Idol, vilket följdes av en pinsam tystnad och harklingar. Såklart. Jag vill skjuta mig själv. Sen gick det bra ett tag, pinsam-tystnad-och-höjda-ögonbryn-nummer-två kom när jag tillkännagav att jag tänkt införskaffa en cykel om jag skulle få jobbet. Hehe. Jag är så pinsam. Ni förstår, i Dublin tar man taxi hem om bussarna slutat gå. Ingen cyklar. Jag kommer aldrig få ett jobb som kräver intervju.

Jag fick ju som bekant jobbet på teater-cafét Bewleys som jag provjobbade på i förrgår och betsämde mig för att jobba där tills något annat mindre polack-tätt dyker upp. Idag skulle jag fortsätta vara "trainee". Trodde jag. Problemet var bara att den stackars polacken som skulle instruera mig hade precis lika mycket - dvs precis lika lite - som mig. Det gick bra i alla fall, jag arbetade som "cashier", dvs den servitriserna kommer till med alla pengar och kort och där alla otåliga kunder betalar, och "hostess", dvs. den stackars saten som har till uppgift att leda gästerna till borden. Idag var vår teamledare faktiskt från Estland och den tredje flickan jag jobbade med fransk och dessutom mycket trevlig. Och vi fick gratismat. Och jag fick bara jobba över 1 timme och 20 minuter. Och jag spillde bara ut en kopp te!

När jag kom hem och skulle in genom porten möttes jag av en man i orange tröja som hoppade upp och ner, han såg ut som en fjortonåring på konsert ungefär. Han bodde i apt. 2 här i huset och bjöd mig till deras party. Kul första intryck av våra grannar.

PS.Idag klippte vi av navelsträngen till Hoffa och co i Tusenbröder, det var tårfyllt. Suck. Vad ska man nu längta hem till?

Godkväll vänner, nu har Dublin börjat på riktigt.

Igår flyttade vi alltså in och fick vi äntligen våra nycklar som vi satte på våra fantastiska och smaklösa turistnyckelringar med Dublinmotiv vi köpt till Våra Första Egna Hemmanycklar. Det kändes stort. Hannu och Pinja bjöd på te och irländsk läskeblask och finska bullar och vi lyssnade på "Brev från Dublin" och satte upp foton och packade upp våra kläder. Trots att jag fyllde mina 25 kg i stora väskan och handbagaget till den bokstavliga bristningsgränsen OCH hade på mig jeans, mjukisbyxor, gummistövlar, strumpor, raggsockor, t-shirt, kofta, yllekofta, jacka, regnjacka och tre sjalar OCH hade mössan och vantarna i fickorna har jag knappt fyllt hälften av mina garderober. När första lönen kommer, ojojoj. Jag kommer ha tunnelseende och vara helt onåbar av all SHOPPING.

Lägenheten består alltså av två sovrum, vi har ettl litet (innehållande en dubbelsäng, tre garderober, två nattduksbord) och Pinja och Hannu ett större. Vi delar på köket-vardagsrummet och badrummet. Lägenheten är på näst högsta våningen i ett stört högt hus UTAN HISS. snygga-ass.nu! Den är som sagt hur fin och fancy som helst. Hej jag hade förväntat mig heltäckningsmatta i badrummet och kronisk snorighet pga mögel och nu har vi diskmaskin, torktumlare, trådlöst internet, brödrost och teflonpanna. Det enda problemet med det är att det gör att jag inte kan flytta till något sämre nu.

Hannu och Pinja är alltså ett par i typ trettioårsåldern, finska, blonda, trevliga. De ser ut som en Nokiareklam. Jag gillar dem. Hannu jobbar som säljare på IBM (data-någonting) och Pinja som social care worker för folk med "mental problems".

När vi inte njuter av att inte bo på hostel i vår lägenhet försöker  vi skaffa oss jobb. Idag har jag varit på tre intervjuer; första var på ett varuhus a la Åhléns i Stckholm, som NK fast kanske inte så flashigt. Det gick okej, jag var inte jätteengagerad kanske. Ni som känner mig vet att jag kanske inte riktigt brinner för det här med lattevispar och nya mascaror. Och jag kanske inte skulle vara jätteövertygande i rollen som snofsigt-affärsbiträde-på-snofsigt-varuhus. Jag tappar alldeles för mycket grejer helt enkelt. (Nyss lyckades jag tex hälla ut min tekopp på min fot när jag skulle få fatt i hörlurarna. Don't ask me how). Dessurom äger jag ungefär en uppsättning snofsiga kläder (och dom hade jag på intervjun såklart haha).

Andra intervjun var med managern för en Accomodation Group, alltså en hotellkoncern. Det gick bra, jag ska få träffa en annan manager, gällande ett jobb som receptionist på ett hotell. Negativt är dock att det ligger ickegångväg från lägenheten.

Tredje intervjun var inte ens någon intervju utan jag blev direkt kastad i arbete utan att de ens visste mitt efternamn. Det var på ett café jag hittat på internet, Dublins äldsta café, ni vet ett sånt det står om i guideböcker. På cafét har dom en teater och jag föll direkt, såklart. Tyvärr bestod hela bemanningen av en liten trupp kineser och resten var polacker eller andra öststatare. På riktigt. ALLA. Och alla var trevliga och cafét hur fint som helst men jag är ju inte polack. Så jag kände mig kraftigt utanför. Men jag har jobbet om jag vill ha det och det är ju skönt att veta i alla fall. (Haha de vill ha mig för att de behöver någon med "good english". Kul att jag är den med bäst engelska på hela stället och jag har bott här i ungefär... åtta dar?)

Imorgon ska jag jobba kväll där igen efter att jag gått på min intervju på Oasis. Hoppas hoppas hoppas på det. Shit pommes, jag kommer bli inlagd för allvarlig shopoholicism ifall jag får jobbet.

Nu käraste vänner ligger Johanna i vårt rum och gnäller över att jag sitter framför datorn, vi ska nämligen kolla på Dagens Avsnitt av Tusenbröder. Puss på er. Ni är saknade.

Vår framtida sambo Hannu sammanfattade den irländska nationalkaraktären såhär: "Irländare är mycket hjälpsamma och vänliga, men snart kommer ni komma på att de egentligen inte hjälper dig utan bara skickar dig vidare". Sedan berättade han att vi skulle mötas av en massiv kulturkrock när vi skulle ge oss in och börja tampas med byråkratin. Yeah, right, tänkte vi. Det här är ju Europa för sjutton.

Och så kom dagen då vi skulle skaffa PPS-nummer (nummer som gör att man inte behöver skatta straffskatt för att man är utländsk medborgare).

Vi gick dit, utrustade med pass, en elräkning från 16 Capel Street där vi ska bo samt ett brev författat av Hannu som bevis på att vi ska bo där. Hannu hade varnat oss för att det skulle gå långsamt och att han hade köat en timme. Yeah right, tänkte vi, morska och stöddiga, när vi kom fram till luckan redan efter en kvart. Där fick vi reda på att elräkningen vi hade var några veckor för gammal och därför inte giltig. Suck. Vi fick gå hem.

Och så kom dag två. Nu hade vi en ny elräkning och kände oss rätt nöjda med att ha kommit fram till luckan redan efter en kvart igen, det här fixar vi innan lunch, tänkte vi. Klockan var halv ett. Där fick vi reda på att det vi köat för i själva verket var för att få köa i nästa kö. Inser ni, man köar för att få köa? Bisarrt. Och så köade vi i två och en halv timme. Vi gick från prata-lugnt-och-trevligt-med-varandra-stadiet till extremt-uttråkade-stadiet till skratta-hysteriskt-åt-situationen-stadiet till att Milla började vagga fram och tillbaka för att sedan somna medan Johanna föll i djup apati. Men vi överlevde OCH fick faktiskt det fördömda PPS-numret. Klockan var tre.
 
Andra iakttagelser vi gjort är att om man kollar på en irländare för länge hälsar de och börjar prata med en per automatik, helt olikt svenskar som antingen blir nervösa och tittar bort eller stirrar  surt tillbaka. Ovant, men trevligt.

När vi träffade Hannu för första gången sade vi att vi nog kommit över den värsta kulturkrocken. Han sade att den inte ens hade börjat. He was right.

Good evening  dear  friends. Nu sitter vi i lobbyn på vårt andra (och förhoppningsvis sista) hostel i Dublin. Det första var fullt av tyska niondeklassare och andra mongon så vi tog vårt pick och pack och begav oss hit till Isaac's Hostel. Även om vi känner oss hemlösa mest hela tiden så kände jag mig exceptionellt hemlös när jag gick där med mina väskor och kassar. Jag vill ha ett hem. Jag vill sprida ut mig. Jag vill sätta upp min Titanic-affish på väggen. Jag vill storhandla och dega i sängen en hel dag och äta mackor i sängen och ha pyjamasbyxor och jag vill strunta i att planera vad jag ska ha från den jävla boxen i källaren dagen efter och jag vill ha en hemnyckel. Jag vill ha den lilla sucken som man suckar ut när man kommer hem från jobbet och ställer ner sina kassar. Pust. Ni vet.

Annars har vi mest chillat som sagt, Johanna har sökt jobb och jag har skrivit brev och promenerat till posten. På kvällen var vi hemma i vårt framtida hem och betalade 900 euro i depositionsavgift till Hannu. Han var väldigt finsk och saklig och snäll och skrev på intyg om att han verkligen tagit emot pengar och visade andra intyg på att han verkligen bodde där. På något sätt känns det som om vi har alldeles för mycket flyt i vår relation, Irland och jag. Ingen knockout-kulturkrock. Hannu trodde att den var på väg.

Sedan kom vi till vårt hemlösa hem och nu har jag bastat (eventuellt utslag av hemlängtan?) och vi har käkat morötter och nu ska vi fila på våra CV:n . Imorgon far vi till havet om det är fint väder, annars ska vi ta tag i oss själva och söka jobb.

Jag måste erkänna att det kanske inte riktigt var som jag tänkte mig. Det hela började med att vi åker en buss in till staden, chocken kommer inte då jag för första gången åker på vänster sida av vägen, nej den kommer när hela Dublin är klätt i rött/vitt eller grönt/gult. Hela staden befolkning går klädda i olika masker,tröjor,hattar,skägg ja allt i dessa färger, de skriker och dricker öl. Jaha tänkte jag, Dublin och fotboll hör verkligen ihop. Regnet öser ner lite då och då, vi lyckas gå av på  fel hållplatts och får gå de sista gatorna till Jacobs Inn där vi nu bor,ett Hostel som jag varmt rekomenderar, förutom den tjuriga receptionisten och den blonda som vägrar prata svenska med oss fast hon är svensk.
Hur som helst, vi började med att komma till rätta och sedan sätt oss vid datorn för att kolla lägenheter, tvn som sitter på väggen visar fotbollen och hela staden har stannat upp för att se. Plötsligt då jag tittar till på tvn, som enligt mig i 30 minuter har visat fotboll, ser jag hur spelarna kastar sig efter bollen plockar upp den i handen och ser ut som idioter, jag vet inte om det är någon slags rugby eller vad det är men konstig är sporten och jag förstår mig inte på irländare som skriker hela natten, blokerar gator och torg, och kommer vinglandes mot en för att göra en "high five", när vi virrar runt i staden för att hitta en adress som ingen verkar känna till. Men jag njöt ändå, för vi var inte i Örebro, vi var på ett nytt ställe som nu ska bli mitt hem.


Nu sitter vi på Hostlet igen framför datorn och slöar, vi har varit och kollat på totalt fem lägenheter, varav en var mitt ute på landet. Tillslut fick vi svar från några finnar som sa att de vill ha oss, tack till dom, världens lyxigaste lya har vi fått i centrum. Nära allt och perfekt, dock råkade vi säga att vi kunde stanna tills Augusti så ni som hoppades på att få se oss snart igen säger jag förlåt till.
Saknar inte Sverige än, standarden här är annorlunda men jag gillart. Staden är jätte mysig, människorna verkar också mysiga om man bortser från våra receptionister som är dumma. Mycke kinser är det, och otroligt många gator finns kvar för oss att upptäcka. Ha det bra och ta hand om er!
/ Johanna Medin