BrevfranDublin

Godkväll vänner, nu har Dublin börjat på riktigt.

Igår flyttade vi alltså in och fick vi äntligen våra nycklar som vi satte på våra fantastiska och smaklösa turistnyckelringar med Dublinmotiv vi köpt till Våra Första Egna Hemmanycklar. Det kändes stort. Hannu och Pinja bjöd på te och irländsk läskeblask och finska bullar och vi lyssnade på "Brev från Dublin" och satte upp foton och packade upp våra kläder. Trots att jag fyllde mina 25 kg i stora väskan och handbagaget till den bokstavliga bristningsgränsen OCH hade på mig jeans, mjukisbyxor, gummistövlar, strumpor, raggsockor, t-shirt, kofta, yllekofta, jacka, regnjacka och tre sjalar OCH hade mössan och vantarna i fickorna har jag knappt fyllt hälften av mina garderober. När första lönen kommer, ojojoj. Jag kommer ha tunnelseende och vara helt onåbar av all SHOPPING.

Lägenheten består alltså av två sovrum, vi har ettl litet (innehållande en dubbelsäng, tre garderober, två nattduksbord) och Pinja och Hannu ett större. Vi delar på köket-vardagsrummet och badrummet. Lägenheten är på näst högsta våningen i ett stört högt hus UTAN HISS. snygga-ass.nu! Den är som sagt hur fin och fancy som helst. Hej jag hade förväntat mig heltäckningsmatta i badrummet och kronisk snorighet pga mögel och nu har vi diskmaskin, torktumlare, trådlöst internet, brödrost och teflonpanna. Det enda problemet med det är att det gör att jag inte kan flytta till något sämre nu.

Hannu och Pinja är alltså ett par i typ trettioårsåldern, finska, blonda, trevliga. De ser ut som en Nokiareklam. Jag gillar dem. Hannu jobbar som säljare på IBM (data-någonting) och Pinja som social care worker för folk med "mental problems".

När vi inte njuter av att inte bo på hostel i vår lägenhet försöker  vi skaffa oss jobb. Idag har jag varit på tre intervjuer; första var på ett varuhus a la Åhléns i Stckholm, som NK fast kanske inte så flashigt. Det gick okej, jag var inte jätteengagerad kanske. Ni som känner mig vet att jag kanske inte riktigt brinner för det här med lattevispar och nya mascaror. Och jag kanske inte skulle vara jätteövertygande i rollen som snofsigt-affärsbiträde-på-snofsigt-varuhus. Jag tappar alldeles för mycket grejer helt enkelt. (Nyss lyckades jag tex hälla ut min tekopp på min fot när jag skulle få fatt i hörlurarna. Don't ask me how). Dessurom äger jag ungefär en uppsättning snofsiga kläder (och dom hade jag på intervjun såklart haha).

Andra intervjun var med managern för en Accomodation Group, alltså en hotellkoncern. Det gick bra, jag ska få träffa en annan manager, gällande ett jobb som receptionist på ett hotell. Negativt är dock att det ligger ickegångväg från lägenheten.

Tredje intervjun var inte ens någon intervju utan jag blev direkt kastad i arbete utan att de ens visste mitt efternamn. Det var på ett café jag hittat på internet, Dublins äldsta café, ni vet ett sånt det står om i guideböcker. På cafét har dom en teater och jag föll direkt, såklart. Tyvärr bestod hela bemanningen av en liten trupp kineser och resten var polacker eller andra öststatare. På riktigt. ALLA. Och alla var trevliga och cafét hur fint som helst men jag är ju inte polack. Så jag kände mig kraftigt utanför. Men jag har jobbet om jag vill ha det och det är ju skönt att veta i alla fall. (Haha de vill ha mig för att de behöver någon med "good english". Kul att jag är den med bäst engelska på hela stället och jag har bott här i ungefär... åtta dar?)

Imorgon ska jag jobba kväll där igen efter att jag gått på min intervju på Oasis. Hoppas hoppas hoppas på det. Shit pommes, jag kommer bli inlagd för allvarlig shopoholicism ifall jag får jobbet.

Nu käraste vänner ligger Johanna i vårt rum och gnäller över att jag sitter framför datorn, vi ska nämligen kolla på Dagens Avsnitt av Tusenbröder. Puss på er. Ni är saknade.