Sökandet efter Meningen med Förkylningen, från en filt med raggsockor
Hej vänner, hjärtinnerliga hälsningar från bakterienästet på Capel Street.
Er Milla har drabbats av Förkylningen. Inte en sådan som smyger sig på, sakta ger sig till känna, en sån som kan bekämpas med te och raggsockor. Nej. Denna slog ned som en atombomb igår morse, sedan dess har jag trott att jag ska dö, ungefär.
Det hela började med att jag jobbade hos mina gamla rullstolsflickor igen och den ena var exceptionellt förkyld och försvagad som jag var av Irland i allmänhet och av att gå upp 06.20 i synnerhet, blev jag nog smittad där. Det hela blev inte bättre av att det råkade vara den 16 september och vårt 1-års jubileum i Dublin. Vi firade det med Mia och Stina på en halvtacky italiensk restaurang (ni vet, vit duk med laxfärgad pappduk över och inplastade menyer) runt hörnet och Stella på den franska uteserveringen.
Jag och Stina fortsatte till the Fringe Festival (http://www.fringefest.com) som anordnas här varje år i den hemliga parken. Jag tror det började som en teaterfestival men nu har det spårat ur till en allmän performancefestival. Extremt konst liksom. Stina och Lisa spelar på festivalen så jag gick in gratis med dem och låtsades vara bandmedlem. (Hej jag fick mitt VG i musik i åttan endast på grund av att jag skrev ett så djuplodande arbete om Mozart). Stina har hennafärgat hår och jag hade vintageklänning, vi var extremt rätt, och det kändes ungefär lika jobbigt som när jag går ut med östeuropeiska klanen från Carluccio's, fast på ett helt annat sätt. Åh. Min relation till konst är så komplicerad.
Iaf. Summan av kardemumman; förkyld rullstolsflicka + festival i lerig park + öl + tygskor = DÖDSFÖRKYLNING.
Så här är jag nu. Inrullad i en filt, i Sex and the City träsket. Har köpt antiförkylningsprylar för 22 euro på apoteket (Lemsip, superstarka Strepsils och något örtextrakt som man ska ta 10 droppar av varannan timme). Än ser jag inte ljuset.
Vad fan gör vi här?
Den 16e september 2007, stog jag sådär lagom nervös på Oskarsvägen och väntade på att Milla och hennes föräldrar skulle hämta mig, vi skulle åka till Skavsta, där jag och Milla påbörjade vår resa till Dublin.
Jag har för mig att vi landar runt fyra, regnet öser ner, vinden blåser tag i våra jackor, och min första tanke är:
Vad fan gör jag här?!
För exakt ett år sedan landade vi på Dublins flygplats, allt vi hade var en flygbiljett och två nätter på hostel. Nu sitter vi här, ett år senare, med en nyfunnen familj, världens bästa lägenhet, jobb, vänner, liter mer av den där berömda livserfarenheten, och jag har en röst inom mig som säger att jag ska vara mäktigt stolt.
Resan har inte varit den lättaste, Milla har sparkat mig i sömnen ett flertal gånger, jag har gått Milla på nerverna med mitt tjat, regnet har öst ner, vänner har kommit och gått, vi har jobbat och slitit och spytt galla på våra jobb, men framför allt, har jag frågat mig minst tusen gånger Vad fan gör jag här?!
Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vad jag gör här, men jag har kul, jag känner friheten blåsa i håret varje gång jag går över broarna, jag har funnit fantastiska människor, jag har vuxit, kanske skulle jag inte kalla mig vuxen än, men jag är på en god väg.
Så jag vet fortfarande inte vad jag gör här, jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig klar med Dublin, men vad jag vet är, att det är den bästa och den hemskaste staden i världen, och att jag är rysligt stolt och glad över att vi klarat den långa resan.
Milla fy fan va vi är bra!
Familjens helylleliv
Jag vaknade klockan 11.00, prick!, pigg som en lärka (är det så man säger?) och bestämmer mig för att baka scones. Gamla Johanna går upp, vi dricker te. Nya Johanna och Mia vaknar, vi dricker mer te och skapar en hushållskassa för köp av hushållsartiklar, en skylt som vi satt upp på ytterdörren där det står "Här bor Mia, Milla, Johanna, Johanna" och ett schema som vi satt upp under klockan i vardagsrummet. Så man vet när alla är lediga. Alla har varsin färg och lediga dagar fyller man i med gult. Jag ville att alla ksulle skriva med skrivstil, men det gick inte igenom. Det ser ut som "Avdelningen Nyckelpigan" på ett dagis. Och vi älskar det.
Solen skiner, jag tror att jag vill cykla runt i Phoenix park. Mia är på Tesco, en Johanna duschar och lyssnar på duschradio, en annan Johanna spelar gitarr. Balkongdörren är öppen. Jag ligger i vår säng med mina randiga Olohousut (Baravarabyxor) från Torneå och lakan från Hemtex, datorn står på Frida Kahlo. Livet känns fint.
Imorgon ska jag tillbaka till samma sambaklubb som jag var på för exakt 11 månader sen, fast i ett helt annat sammanhang. Men jag tänker att jag ska ha samma klänning som jag hade då. Grå, HM, klädda knappar, vita tygskor, svarta strumpbyxor. Söndag 14 oktober 2007. Söndag 14 september 2008. Ett helt liv. Jag tycker mycket om cirklar som sluts.
Ta hand om er.
Arrivederci Carluccio's
Hoppas allt är väl. Här på Capel Street har vi just som sagt fått tillskott av två nya fantastiska svenskor och vi kallar oss redan för Familjen. (Imorse fick vi tex ett mass-sms av Johanna; "Massmeddelande till den fina familjen! Lisa Hannigan har tillkommit till min lilla skivsamling. Tänkte bara göra er lite avundsjuka. Hon är sjukt bra! Puss på er kompisar.") Jag har planer på att vi ska införa ett schema så att vi vet när vi jobbar. Och snart får vi ytterligare tillskott! I alla fall i ett tag. För FILIPPA OCH BETTIS FLYTTAR TILL DUBLIN! WOHO! Så medan de letar lägenhet ska de få bo på den omtalade luftmadrassen.
För tillfället är det bara halva familjen hemma, Johanna (nya) och Mia har fått jobb på varsinn pub och deras ohemula arbetstider tillåter inga fantastiska fredagkvällar med mig och Johanna (gamla). Denna fantastiska fredagkväll har Johanna kokat påspasta med parmesansmak och jag ätit upp hennes rester, vi har lyssnat på den nya Lisa Hanniganskivan och analyserat läget. Snart ska vi kolla på Sex and the city-boxen (ja, jag vet jag är typ 6 år efter i alla häftiga serier).
För övrigt så var detta min sista dag på Carluccio's! Jag vet att det blir komplicerat och att jag ungefär skrivit två blogginlägg sen jag ens började på Carluccio's (mars) men jag har alltså jobbat på den här italienska restaurangen i ett halvår och ungefär när jag insåg att jag faktiskt nästa vecka tillbringat ett år av mitt liv med att vara hostess på restauranger och hur mycket pengar jag skulle tjäna och hur mycket fritid jag skulle ha om jag bara hade ETT jobb bestämde jag mig för att sluta. Nu ska jag jobba heltid med rullstolsmänniskorna, nästa vecka ska jag dock ha betalda holidays som jag tjänat in på Carluccio's. Så det betyder fem dagar betald ledighet. Är inte det hundra gånger vuxnare än att ha ett jobb? Gaaaalet. Planerar brödbak och massa annat helylle. Är lite nervös dock, för mycket fritid kan aldrig vara bra.
Notiser;
Jag och Johanna kommer på besök till Örebro i oktober! 20e någonting. Bara så ni vet.
En fantastisk och blåst fnittrande slovakisk kille i min bar svarade på frågan "I'm leaving! This is my last shift! How much will you miss me, between 1 and 10?" (1 inte alls 10 jättemkt) "Öhh.. Maybe 6. Or 7!". Haha. Han var alltså den första som jag träffat som svarat ärligt på den.
Hejdå puss vi ses
Kärlek, Milla
GRATTIS FRUGAN!
IDAG ÄR INGEN VANLIG DAG FÖR IDAG ÄR JOHANNAS FÖDELSEDAG HURRA HURRA HURRA
GRATTIS JOHANNA IDA MARIA MEDIN PÅ 20-ÅRSDAGEN DU ÄR SNYGGAST DU ÄR BÄST DU GÖR LIVET TILL EN FEST HEJA HEJA HEJA
Hoppas allt är väl hos er vänner, här på 16 Capel Street firas det med städning (yep det är min tur nu) och ballongblåsning (men dom var Tesco Value kvalitet och jag blev mer blå än ballongen av mina uppblåsningsförsök och dom ligger där på bordet fortfarande, som små färgglada hatifnattar). Och imorgon firas det med CHAMPAGNE, äkta champagne från vår kära Mle Linn Jansson, numera Parisiska. Och sojaproduktstårta och två nya flatmates!
Imorgon flyttar nämligen två Göteborgstöser in; Mia och Johanna. Vi kommer alltså heta Milla, Mia, Johanna och Johanna. Hur dålig fantasi får man ha, kan man tänka. Eller att det är ett tecken, kan man tänka också.
Förövrigt så är det september redan och vi har om 13 dagar VARIT I DUBLIN I ETT ÅR. Bara tanken får det att svindla. Det är 3 msk härligt, 2,5 dl förvåning, 1 krm ojojjaghållerpåattbligammal, 1 tsk tvekan, blanda till en porös smet, strö på med massor med "HUR GICK DET HÄR TILL??" på toppen. Grädda i +10 grader och duggregn. Njut.
