BrevfranDublin

Hej vänner, hjärtinnerliga hälsningar från bakterienästet på Capel Street.

Er Milla har drabbats av Förkylningen. Inte en sådan som smyger sig på, sakta ger sig till känna, en sån som kan bekämpas med te och raggsockor. Nej. Denna slog ned som en atombomb igår morse, sedan dess har jag trott att jag ska dö, ungefär.

Det hela började med att jag jobbade hos mina gamla rullstolsflickor igen och den ena var exceptionellt förkyld och försvagad som jag var av Irland i allmänhet och av att gå upp 06.20 i synnerhet, blev jag nog smittad där. Det hela blev inte bättre av att det råkade vara den 16 september och vårt 1-års jubileum i Dublin. Vi firade det med Mia och Stina på en halvtacky italiensk restaurang (ni vet, vit duk med laxfärgad pappduk över och inplastade menyer) runt hörnet och Stella på den franska uteserveringen.

Jag och Stina fortsatte till the Fringe Festival (http://www.fringefest.com) som anordnas här varje år i den hemliga parken. Jag tror det började som en teaterfestival men nu har det spårat ur till en allmän performancefestival. Extremt konst liksom. Stina och Lisa spelar på festivalen så jag gick in gratis med dem och låtsades vara bandmedlem. (Hej jag fick mitt VG i musik i åttan endast på grund av att jag skrev ett så djuplodande arbete om Mozart). Stina har hennafärgat hår och jag hade vintageklänning, vi var extremt rätt, och det kändes ungefär lika jobbigt som när jag går ut med östeuropeiska klanen från Carluccio's, fast på ett helt annat sätt. Åh. Min relation till konst är så komplicerad.

Iaf. Summan av kardemumman; förkyld rullstolsflicka + festival i lerig park + öl + tygskor = DÖDSFÖRKYLNING.

Så här är jag nu. Inrullad i en filt, i Sex and the City träsket. Har köpt antiförkylningsprylar för 22 euro på apoteket (Lemsip, superstarka Strepsils och något örtextrakt som man ska ta 10 droppar av varannan timme). Än ser jag inte ljuset.