BrevfranDublin

Den 16e september 2007, stog jag sådär lagom nervös på Oskarsvägen och väntade på att Milla och hennes föräldrar skulle hämta mig, vi skulle åka till Skavsta, där jag och Milla påbörjade vår resa till Dublin.

Jag har för mig att vi landar runt fyra, regnet öser ner, vinden blåser tag i våra jackor, och min första tanke är:
Vad fan gör jag här?!

För exakt ett år sedan landade vi på Dublins flygplats, allt vi hade var en flygbiljett och två nätter på hostel. Nu sitter vi här, ett år senare, med en nyfunnen familj, världens bästa lägenhet, jobb, vänner, liter mer av den där berömda livserfarenheten, och jag har en röst inom mig som säger att jag ska vara mäktigt stolt.

Resan har inte varit den lättaste, Milla har sparkat mig i sömnen ett flertal gånger, jag har gått Milla på nerverna med mitt tjat, regnet har öst ner, vänner har kommit och gått, vi har jobbat och slitit och spytt galla på våra jobb, men framför allt, har jag frågat mig minst tusen gånger Vad fan gör jag här?!

Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vad jag gör här, men jag har kul, jag känner friheten blåsa i håret varje gång jag går över broarna, jag har funnit fantastiska människor, jag har vuxit, kanske skulle jag inte kalla mig vuxen än, men jag är på en god väg.

Så jag vet fortfarande inte vad jag gör här, jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig klar med Dublin, men vad jag vet är, att det är den bästa och den hemskaste staden i världen, och att jag är rysligt stolt och glad över att vi klarat den långa resan.

Milla fy fan va vi är bra!