BrevfranDublin

Hej vänner, Milla är tillbaka från de döda! Efter en paus på sisådär tre månader har jag tagit mig i kragen och beslutat mig för att återta bloggandet. Jag kom på att det trots allt var ganska trevligt. Och att är ganska handy att ha koll på sitt liv sådär retrospektivt när man inte har så mycket koll i nuet. Att det kändes som att jag hade lite mer struktur i tillvaron när jag kunde se i bloggen att "Juuust det, jag träffade Grainne i torsdags" istället för dessa mystiska "G, 22.00, bron" påminnelser i mobil. Vem är G liksom?

Så varför har jag då inte bloggat;

a) Varken resorna eller livet-post-resorna har varit sammanfattbart, inte ens mina föräldrar skulle orka läsa igenom det MASTODONTinlägg det skulle bli om jag ska börja berätta om Indien och Thailand och eftersom jag i mångt och mycket är väldigt allt-eller-inget har det helt enkelt blivit just inget

b) Jag och Johanna har bytt till Vodafone och ringer numera gratis till varandra dygnet runt, utan uppkopplingsavgift också, så vi har inte behövt läsa om varandras liv på bloggen utan kan alltså kommunicera via telefon

Och idag är alltså dagen för Uppstyrande och Ordning. Jag och Johanna har bytt lakan för första gången sen min hemkomst (6 veckor) och dammsugit.

Så. Livet sen sist. Först var jag alltså i Sverige-Indien-Thailand i 6 veckor, allt var osammanfattbart och fantastiskt.

Sen kom jag tillbaka och saker är sig lika och olika, jag jobbar fortfarande som hostess fast numera på ett nyöppnat, dyr-lunch-billig-middag-ställe, "Carluccio's". (http://www.carluccios.com/caffes/default.asp?func=where&caffe_id=37&region=49) Genomtänkt ljus och servetterna på borden ska vara lite chict på sned. Fortfarande går mitt jobb ut på att sälja min själ för customer service; att springa i trappor, dela ut menyer och le och föra folk till borden, men personalen är underbar, gör det värt det.

Jag tar fortfarande hand om handikappade människor men numera är rullstolsflickorna utbytta mot en rullatorman och en man med käpp, två helylle potatisätande irländska män in their sixties. De drar dåliga skämt och kallar mig "Abba" resptektive "Abby", eftersom de av någon outrgrundlig anledning minns att jag bott i "Abba-land", dvs. Sverige, men inte vad jag heter. De bor i en liten stuga i en park ganska nära stan, stugan heter "Gardeners cottage" och vi äter potatis, visst låter det idylliskt?

Det är aprilväder i Dublin, det regnar, haglar och strålar sol om vartannat, och blåser, blåser när man går över broarna. Vi handlar fortfarande mat och bär kassar, jag är fortfarande konstant förkyld och försenad, Johanna fortfarande kaffefläckig. Det är fortfarande jobbigt att jobba, det är fortfarande underbart att vara ledig. Livet är en krogkö, en in, en ut. Dublin, I still love you.

Non, je ne regrette rien

Tills vidare, Milla

Okej, jag hade skrivit ett inlägg, det är nu borta. Eftersom jag fick lite klagomål. Nu ska jag förklara tydligt, så att alla förstår.

Imorse var jag förvirrad, bakfull och trött. Thats it.

Nu mår jag bättre. Fick nyss sms från en av deltagarna igår, hon hade det ännu värre än mig idag, sådant får mig alltid att njuta. Då vet jag att jag inte är ensam om det, och det blir genast lite lättare.
Nu ska jag sova, imorgon väntar en fin dag med José Gonzales, han och jag tänkte ta ett glas och sedan lyssna på musik, vill ni hänka, slå en pling.

För ett tag sedan satt jag och tänkte lite på vänskap. Igår for min kära Mexikanare Rosaura tillbaka hem och jag tror inte vi kommer ses mer, men jag tror ändå vi kommer vara vänner, i något år till ungefär, sedan dör den nog ut som det mesta. Men jag sörjer inte, jag tackar för det jag fått ut av vår vänskap. Hon är nog en av de människor jag alltid kommer att komma ihåg, just för att hon är en sådan stor del av min resa här i Dublin.

Kommer du ihåg när vi var små och skulle sova i min lekstuga, efter fem minuter blev vi för rädda och sprang in. Jag kommer ihåg....

Detta är några rader från ett medelande som jag fått av min kära vän Linn. Lappen trillade ur min dagbok igår  när jag skulle skriva lite,och det var då jag började tänka på vänskap. Precis när jag skulle skriva om Rosarua, som ett tecken. Jag började räkna lite, och insåg att detta året är det 15e året Linn är en del av mitt liv.
Det känns ganska konstigt, men också väldigt bra, hon är nog en av de få människor som vet allt om mig. Skrämmande, hon vet mer än de flesta, men nu sitter hon i Paris och jag i Dublin.
Nu tror jag att jag fått min första riktiga fan-vad-tiden-går-fort-känsla.

Jag tänkte bara höja en skål för vår vänskap och bjuda in alla på en grym fest om 5 år då vi firar 20år. Alla är välkomna!