BrevfranDublin

För ett tag sedan satt jag och tänkte lite på vänskap. Igår for min kära Mexikanare Rosaura tillbaka hem och jag tror inte vi kommer ses mer, men jag tror ändå vi kommer vara vänner, i något år till ungefär, sedan dör den nog ut som det mesta. Men jag sörjer inte, jag tackar för det jag fått ut av vår vänskap. Hon är nog en av de människor jag alltid kommer att komma ihåg, just för att hon är en sådan stor del av min resa här i Dublin.

Kommer du ihåg när vi var små och skulle sova i min lekstuga, efter fem minuter blev vi för rädda och sprang in. Jag kommer ihåg....

Detta är några rader från ett medelande som jag fått av min kära vän Linn. Lappen trillade ur min dagbok igår  när jag skulle skriva lite,och det var då jag började tänka på vänskap. Precis när jag skulle skriva om Rosarua, som ett tecken. Jag började räkna lite, och insåg att detta året är det 15e året Linn är en del av mitt liv.
Det känns ganska konstigt, men också väldigt bra, hon är nog en av de få människor som vet allt om mig. Skrämmande, hon vet mer än de flesta, men nu sitter hon i Paris och jag i Dublin.
Nu tror jag att jag fått min första riktiga fan-vad-tiden-går-fort-känsla.

Jag tänkte bara höja en skål för vår vänskap och bjuda in alla på en grym fest om 5 år då vi firar 20år. Alla är välkomna!