One month and counting
Allra käraste vänner. Det är helt sjukt. Bisarrt och konstigt och ofattbart och rätt I suppose, men ändå, allra mest, overkligt. Om en månad åker jag och fröken Johanna Medin hem. Från Dublin. En one-way ticket, fast åt fel håll. Dublin Stockholm. Och inget Stockholm-Dublin.
Jag försöker se det som att lägga undan en klänning. Ni vet hur det är, man vill ha den, man vill så himla gärna ha den, men det finns så många bra anledningar till varför man inte ska köpa den. Man kanske hittar en finare klänning i nästa affär, den passar inte till några kläder man har, den är för dyr, såklart, och hallå, när skulle man egentligen använda den? Så man lägger undan den, tills på måndag. Och om man verkligen vill ha den där klänningen kommer man ju inte kunna sluta tänka på den och så kommer man komma tillbaka på måndagen och köpa den, men om man däremot lyckas glömma klänningen under helgen... Well. Då var det väl inte så mycket att ha, eller? För ibland är det ju bara så, att man blir helt till sig där inne i affären men sen när man väl kommit ut på gatan, ut i kylan, och då klarnar huvudet och man inser att det finns ju så många klänningar i världen, och det var ju onekligen en fin klänning, men den var inte för just mig, just nu.
Jag gillar ju metaforer, och detta är min varför-jag-åker-ifrån-Dublin-metafor. Min dörr tillbaka, mina tre livlinor. För om jag skulle gå här på gatorna och över broarna och tänka att "jag kommer aldrig mer tillbaka" så skulle jag ju krampa på vårt gula golv eller hoppa i Liffey eller bara skratta, rått, åt det bisarra och sinnessjuka i påståendet. "Att aldrig mer återvända".
Så därför tänker jag att min Österriketripp är min helg, då jag tänker över om jag ska gå tillbaka och prova klänningen igen och sen kanske till och med köpa den. Eller om det bara var en schysst klänning, som kändes bra där i provhytten, som var kul att ha provat, men som inte är min cup of tea anymore helt enkelt.
I alla fall. Den sista månaden ska bli den bästa. Man ska ju lämna festen när den är som roligast, och då är det dags att göra festen sjukt kul. Nu i veckan jobbar jag 12 h (!) istället för 90272138 h (cirkus) så jag ska göra alla de där grejerna, ni vet, som står på ens mentala lista, alla fik man ska ha fikat på, museer man ska ha varit på, you get the point. Veckan efter det kommer Gabriellaaa, woho! Det ska bli så fint. Att visa henne mitt Dublin. Sen ska jag till Berlin med Danuza, sen ska jag åka till västkusten med Johanna, och sen ska jag packa och gråta och packa och packa och säga adjö.
För ett år sen hade Liv och Stina födelsedagsfest, det var första gången jag träffade Stina. Idag träffade jag Stina igen, hon hade födelsedagsfest igen. Förra året hade hon en prickig klänning, i år en turkos. Förra året hade jag en grön, i år en blå med vita blommor. Förra året gav vi henne en orkidé, i år får hon vår cykel. Ett år. Allt förändras, inget förändras.
Men idag var fortfarande en vanlig dag. Jag jobbade, simmade med flickorna, Johanna shoppade, Mia bakade kanelbullar, vi städade, sen drack vi öl med Stina. Kanske den allra sista Vanliga Söndagen i Dublin.
