We miss you Dublin
återvänder vi snart, kanske väntar vi några år. Men jag är säker på att jag kommer se Dublin ganska snart igen. Dublin är det bästa jag någonsin gjort, samt det svåraste. Tiden har flygit förbi och det känns bara overkligt att vara "hemma".
Hur som helst så tror jag inte det kommer komma så mycket mer på den här bloggen. Tack för att ni läst, och tack Milla för de underbara 15 månaderna.
Jag saknar dig redan
One month and counting
Allra käraste vänner. Det är helt sjukt. Bisarrt och konstigt och ofattbart och rätt I suppose, men ändå, allra mest, overkligt. Om en månad åker jag och fröken Johanna Medin hem. Från Dublin. En one-way ticket, fast åt fel håll. Dublin Stockholm. Och inget Stockholm-Dublin.
Jag försöker se det som att lägga undan en klänning. Ni vet hur det är, man vill ha den, man vill så himla gärna ha den, men det finns så många bra anledningar till varför man inte ska köpa den. Man kanske hittar en finare klänning i nästa affär, den passar inte till några kläder man har, den är för dyr, såklart, och hallå, när skulle man egentligen använda den? Så man lägger undan den, tills på måndag. Och om man verkligen vill ha den där klänningen kommer man ju inte kunna sluta tänka på den och så kommer man komma tillbaka på måndagen och köpa den, men om man däremot lyckas glömma klänningen under helgen... Well. Då var det väl inte så mycket att ha, eller? För ibland är det ju bara så, att man blir helt till sig där inne i affären men sen när man väl kommit ut på gatan, ut i kylan, och då klarnar huvudet och man inser att det finns ju så många klänningar i världen, och det var ju onekligen en fin klänning, men den var inte för just mig, just nu.
Jag gillar ju metaforer, och detta är min varför-jag-åker-ifrån-Dublin-metafor. Min dörr tillbaka, mina tre livlinor. För om jag skulle gå här på gatorna och över broarna och tänka att "jag kommer aldrig mer tillbaka" så skulle jag ju krampa på vårt gula golv eller hoppa i Liffey eller bara skratta, rått, åt det bisarra och sinnessjuka i påståendet. "Att aldrig mer återvända".
Så därför tänker jag att min Österriketripp är min helg, då jag tänker över om jag ska gå tillbaka och prova klänningen igen och sen kanske till och med köpa den. Eller om det bara var en schysst klänning, som kändes bra där i provhytten, som var kul att ha provat, men som inte är min cup of tea anymore helt enkelt.
I alla fall. Den sista månaden ska bli den bästa. Man ska ju lämna festen när den är som roligast, och då är det dags att göra festen sjukt kul. Nu i veckan jobbar jag 12 h (!) istället för 90272138 h (cirkus) så jag ska göra alla de där grejerna, ni vet, som står på ens mentala lista, alla fik man ska ha fikat på, museer man ska ha varit på, you get the point. Veckan efter det kommer Gabriellaaa, woho! Det ska bli så fint. Att visa henne mitt Dublin. Sen ska jag till Berlin med Danuza, sen ska jag åka till västkusten med Johanna, och sen ska jag packa och gråta och packa och packa och säga adjö.
För ett år sen hade Liv och Stina födelsedagsfest, det var första gången jag träffade Stina. Idag träffade jag Stina igen, hon hade födelsedagsfest igen. Förra året hade hon en prickig klänning, i år en turkos. Förra året hade jag en grön, i år en blå med vita blommor. Förra året gav vi henne en orkidé, i år får hon vår cykel. Ett år. Allt förändras, inget förändras.
Men idag var fortfarande en vanlig dag. Jag jobbade, simmade med flickorna, Johanna shoppade, Mia bakade kanelbullar, vi städade, sen drack vi öl med Stina. Kanske den allra sista Vanliga Söndagen i Dublin.
Vintern är här?
Det jag egentligen ville säga är att Milla åker till Sverige idag, hon tar med sig den lilla datorn som jag så fint har i knät, så resterande av familjen som blir kvar i Dublin har ingen dator, alltså ingen kontakt med omvärlden, inget greys anatomy. Vi ska skaffa oss ett liv kanske.
Bara så ni vet, vi hatar er inte där ute, ni kommer bara inte få kontakt med oss på 10 dagar, det klarar ni, jag lovar.
Ps. Jag kommer till Örebro 23e oktober till 26e, ni får hemskt gärna bjuda mig på mat och ett glas vin.
Lördagsmorgon
Jag lever, gott follk, tro det eller ej, men jag lever.
Dock känns det som att jag lever lite mindre idag än jag gjorde igår. Det är Lördag, och igår var det Fredag. Detta brukar inte sluta bra. Just nu funderar jag på om slumrade till vid sisådär fyra-tiden och Mia stoppade om mig när Greys Anatomy var slut, eller om jag faktiskt var vid medvetandet när avsnittet tog slut. Jag ska fråga henne när hon vaknar.
Sedan undrar jag vem som släppt in en ful liten unge i den här lägenheten, låtit honom ta alla våra ägodelar, låtit honom springa 17 000 varv i lägenheten och sedan slängt alla saker omkring sig, och sedan gjort det 5 gånger till. Den som gjort det ska få betala dyrt.
Jag är inte bitter, jag är bara lite uttråkad och igår var jag lite onykter.
Ps. Nu har läckan vi haft i hallen, även spridit sig in i vårat rum, jag älskar livet.
Sökandet efter Meningen med Förkylningen, från en filt med raggsockor
Hej vänner, hjärtinnerliga hälsningar från bakterienästet på Capel Street.
Er Milla har drabbats av Förkylningen. Inte en sådan som smyger sig på, sakta ger sig till känna, en sån som kan bekämpas med te och raggsockor. Nej. Denna slog ned som en atombomb igår morse, sedan dess har jag trott att jag ska dö, ungefär.
Det hela började med att jag jobbade hos mina gamla rullstolsflickor igen och den ena var exceptionellt förkyld och försvagad som jag var av Irland i allmänhet och av att gå upp 06.20 i synnerhet, blev jag nog smittad där. Det hela blev inte bättre av att det råkade vara den 16 september och vårt 1-års jubileum i Dublin. Vi firade det med Mia och Stina på en halvtacky italiensk restaurang (ni vet, vit duk med laxfärgad pappduk över och inplastade menyer) runt hörnet och Stella på den franska uteserveringen.
Jag och Stina fortsatte till the Fringe Festival (http://www.fringefest.com) som anordnas här varje år i den hemliga parken. Jag tror det började som en teaterfestival men nu har det spårat ur till en allmän performancefestival. Extremt konst liksom. Stina och Lisa spelar på festivalen så jag gick in gratis med dem och låtsades vara bandmedlem. (Hej jag fick mitt VG i musik i åttan endast på grund av att jag skrev ett så djuplodande arbete om Mozart). Stina har hennafärgat hår och jag hade vintageklänning, vi var extremt rätt, och det kändes ungefär lika jobbigt som när jag går ut med östeuropeiska klanen från Carluccio's, fast på ett helt annat sätt. Åh. Min relation till konst är så komplicerad.
Iaf. Summan av kardemumman; förkyld rullstolsflicka + festival i lerig park + öl + tygskor = DÖDSFÖRKYLNING.
Så här är jag nu. Inrullad i en filt, i Sex and the City träsket. Har köpt antiförkylningsprylar för 22 euro på apoteket (Lemsip, superstarka Strepsils och något örtextrakt som man ska ta 10 droppar av varannan timme). Än ser jag inte ljuset.
Vad fan gör vi här?
Den 16e september 2007, stog jag sådär lagom nervös på Oskarsvägen och väntade på att Milla och hennes föräldrar skulle hämta mig, vi skulle åka till Skavsta, där jag och Milla påbörjade vår resa till Dublin.
Jag har för mig att vi landar runt fyra, regnet öser ner, vinden blåser tag i våra jackor, och min första tanke är:
Vad fan gör jag här?!
För exakt ett år sedan landade vi på Dublins flygplats, allt vi hade var en flygbiljett och två nätter på hostel. Nu sitter vi här, ett år senare, med en nyfunnen familj, världens bästa lägenhet, jobb, vänner, liter mer av den där berömda livserfarenheten, och jag har en röst inom mig som säger att jag ska vara mäktigt stolt.
Resan har inte varit den lättaste, Milla har sparkat mig i sömnen ett flertal gånger, jag har gått Milla på nerverna med mitt tjat, regnet har öst ner, vänner har kommit och gått, vi har jobbat och slitit och spytt galla på våra jobb, men framför allt, har jag frågat mig minst tusen gånger Vad fan gör jag här?!
Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vad jag gör här, men jag har kul, jag känner friheten blåsa i håret varje gång jag går över broarna, jag har funnit fantastiska människor, jag har vuxit, kanske skulle jag inte kalla mig vuxen än, men jag är på en god väg.
Så jag vet fortfarande inte vad jag gör här, jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig klar med Dublin, men vad jag vet är, att det är den bästa och den hemskaste staden i världen, och att jag är rysligt stolt och glad över att vi klarat den långa resan.
Milla fy fan va vi är bra!
Familjens helylleliv
Jag vaknade klockan 11.00, prick!, pigg som en lärka (är det så man säger?) och bestämmer mig för att baka scones. Gamla Johanna går upp, vi dricker te. Nya Johanna och Mia vaknar, vi dricker mer te och skapar en hushållskassa för köp av hushållsartiklar, en skylt som vi satt upp på ytterdörren där det står "Här bor Mia, Milla, Johanna, Johanna" och ett schema som vi satt upp under klockan i vardagsrummet. Så man vet när alla är lediga. Alla har varsin färg och lediga dagar fyller man i med gult. Jag ville att alla ksulle skriva med skrivstil, men det gick inte igenom. Det ser ut som "Avdelningen Nyckelpigan" på ett dagis. Och vi älskar det.
Solen skiner, jag tror att jag vill cykla runt i Phoenix park. Mia är på Tesco, en Johanna duschar och lyssnar på duschradio, en annan Johanna spelar gitarr. Balkongdörren är öppen. Jag ligger i vår säng med mina randiga Olohousut (Baravarabyxor) från Torneå och lakan från Hemtex, datorn står på Frida Kahlo. Livet känns fint.
Imorgon ska jag tillbaka till samma sambaklubb som jag var på för exakt 11 månader sen, fast i ett helt annat sammanhang. Men jag tänker att jag ska ha samma klänning som jag hade då. Grå, HM, klädda knappar, vita tygskor, svarta strumpbyxor. Söndag 14 oktober 2007. Söndag 14 september 2008. Ett helt liv. Jag tycker mycket om cirklar som sluts.
Ta hand om er.
Arrivederci Carluccio's
Hoppas allt är väl. Här på Capel Street har vi just som sagt fått tillskott av två nya fantastiska svenskor och vi kallar oss redan för Familjen. (Imorse fick vi tex ett mass-sms av Johanna; "Massmeddelande till den fina familjen! Lisa Hannigan har tillkommit till min lilla skivsamling. Tänkte bara göra er lite avundsjuka. Hon är sjukt bra! Puss på er kompisar.") Jag har planer på att vi ska införa ett schema så att vi vet när vi jobbar. Och snart får vi ytterligare tillskott! I alla fall i ett tag. För FILIPPA OCH BETTIS FLYTTAR TILL DUBLIN! WOHO! Så medan de letar lägenhet ska de få bo på den omtalade luftmadrassen.
För tillfället är det bara halva familjen hemma, Johanna (nya) och Mia har fått jobb på varsinn pub och deras ohemula arbetstider tillåter inga fantastiska fredagkvällar med mig och Johanna (gamla). Denna fantastiska fredagkväll har Johanna kokat påspasta med parmesansmak och jag ätit upp hennes rester, vi har lyssnat på den nya Lisa Hanniganskivan och analyserat läget. Snart ska vi kolla på Sex and the city-boxen (ja, jag vet jag är typ 6 år efter i alla häftiga serier).
För övrigt så var detta min sista dag på Carluccio's! Jag vet att det blir komplicerat och att jag ungefär skrivit två blogginlägg sen jag ens började på Carluccio's (mars) men jag har alltså jobbat på den här italienska restaurangen i ett halvår och ungefär när jag insåg att jag faktiskt nästa vecka tillbringat ett år av mitt liv med att vara hostess på restauranger och hur mycket pengar jag skulle tjäna och hur mycket fritid jag skulle ha om jag bara hade ETT jobb bestämde jag mig för att sluta. Nu ska jag jobba heltid med rullstolsmänniskorna, nästa vecka ska jag dock ha betalda holidays som jag tjänat in på Carluccio's. Så det betyder fem dagar betald ledighet. Är inte det hundra gånger vuxnare än att ha ett jobb? Gaaaalet. Planerar brödbak och massa annat helylle. Är lite nervös dock, för mycket fritid kan aldrig vara bra.
Notiser;
Jag och Johanna kommer på besök till Örebro i oktober! 20e någonting. Bara så ni vet.
En fantastisk och blåst fnittrande slovakisk kille i min bar svarade på frågan "I'm leaving! This is my last shift! How much will you miss me, between 1 and 10?" (1 inte alls 10 jättemkt) "Öhh.. Maybe 6. Or 7!". Haha. Han var alltså den första som jag träffat som svarat ärligt på den.
Hejdå puss vi ses
Kärlek, Milla
GRATTIS FRUGAN!
IDAG ÄR INGEN VANLIG DAG FÖR IDAG ÄR JOHANNAS FÖDELSEDAG HURRA HURRA HURRA
GRATTIS JOHANNA IDA MARIA MEDIN PÅ 20-ÅRSDAGEN DU ÄR SNYGGAST DU ÄR BÄST DU GÖR LIVET TILL EN FEST HEJA HEJA HEJA
Hoppas allt är väl hos er vänner, här på 16 Capel Street firas det med städning (yep det är min tur nu) och ballongblåsning (men dom var Tesco Value kvalitet och jag blev mer blå än ballongen av mina uppblåsningsförsök och dom ligger där på bordet fortfarande, som små färgglada hatifnattar). Och imorgon firas det med CHAMPAGNE, äkta champagne från vår kära Mle Linn Jansson, numera Parisiska. Och sojaproduktstårta och två nya flatmates!
Imorgon flyttar nämligen två Göteborgstöser in; Mia och Johanna. Vi kommer alltså heta Milla, Mia, Johanna och Johanna. Hur dålig fantasi får man ha, kan man tänka. Eller att det är ett tecken, kan man tänka också.
Förövrigt så är det september redan och vi har om 13 dagar VARIT I DUBLIN I ETT ÅR. Bara tanken får det att svindla. Det är 3 msk härligt, 2,5 dl förvåning, 1 krm ojojjaghållerpåattbligammal, 1 tsk tvekan, blanda till en porös smet, strö på med massor med "HUR GICK DET HÄR TILL??" på toppen. Grädda i +10 grader och duggregn. Njut.
Tonårsrevolt
Nu bor vi själva, vi gjort revolt.
Vi har slängt kläderna överallt, vi har lämnat disk i hela lägenheten, vi har samlat damm i alla vrån man kan hitta, vi har tagit så mycket platts vi bara kunnat.
Nu är det slut på det.
Igår städade jag hela lägenheten, tvättade och fixade med soporna, jag fick nog. Milla hade också fått nog. Det var riktigt äckligt här ett tag. Men jag tror vi behövde det, vi behövde göra vår vi-har-flyttat-hemifrån-revolt. Tur att vi blev vuxna på bara några veckor. Nu skiner lägenheten och varken jag eller Milla vill lämna spår efter oss, vi njuter av att se borden, vi njuter av att kunna gå barfota på golvet utan att bli svart om fötterna.
Om några minuter ska jag ta taxin till flygplatsen för att hämta Linn och Johanna som vi har väntat på nu ett tag. Dessa flickor ska få bo i gästrummet tills på måndag. Dom är lyckligt lottade att få ett eget rum, dem är de första gästerna som får en riktigt säng här.
3 september
Flyttar kommer två flickor från Göteborg som ska bo hos oss i en obestämd framtid, detta ser vi fram emot eftersom det onekligen är ganska tomt här när man sitter själv i den stora lägenheten.
Men det viktigaste är nog att jag fyller 20 år samma dag. Nu blev ni säkert förvånade att jag bara är 19, jag vet, det är inte många som tror det.
Jag är nog världens mest mogna 19-åring.
Snart lämnar jag alltså barndomen och blir vuxen på ritkigt? Jag undrar hur det här kommer gå, om inte annat får jag ringa mamma och be om hjälp.
Nostalgin
För en gångs skull regnar det inte i Dublin och för en gångs skull händer detta i kombination med att jag är ledig. Trots det har jag tillbringat dagen so far inomhus, jag och Johanna byter rum och jag måste flytta mina saker. Vi har bytt upp oss i hierarkin och är numera lägenhetsinnehavare och i och med det fick vi det större sovrummet. Som fortfarande inte är särskilt stort, men i alla fall bra mycket större än vårt gamla. Tyvärr innebär detta att jag måste gå igenom mina 17 par strumpbyxor och konstatera att ungefär 80% av dem är mer hål än strumpbyxa (jag hatar att köpa strumpbyxor och ändå känns det som om det är det jag gör mest hela tiden) samt städa ur alla dessa lådor jag inte sett botten på sen vi flyttade in för snart ett år sen. Så jag städar. Och har pyjamas. Och tillåter mig själv att ha datapauser en gång i timmen och dricka te på balkongen när jag blir trött på alla papper och så lyssnar jag på alla skivor min käraste Johanna köpt när jag varit borta.
Och jag hittar. Och minns. Och det är fantastiskt. Jag hittade helt underbara lappar från perioden när jag och Johanna konstant missade varann eftersom jag jobbade kväll och hon tidigt, här följer några favoriter;
"Godmorgon! Du har dödat mig i natt bara så du vet! Jag har tappat lappen med dina arbetstider så när slutar du idag? Puss puss nu ska jag till Hitlerjobbet" från oktober 2007
"Hej Älskling! Glöm inte tvätten! Jag lovade att skriva det på en lapp så jag gör det nu. Kolla i skåpen där nere, jag har lämnat tvättmedel och påsarna där!" instucken i en sko, en morgon i december (tror jag).
En annan, en vägbeskrivning från Agnes, när hon sov över och jag inte vaknat när hon gick;
"Det blev en mindre bra karta. Men kolla på s 14 D2 så kanske du förstår. Det är lite besvärligt och inte så väldigt värt det. Besväret alltså. Men om du inte har något bättre för dig så kan du komma och få en baguett för butterprice (1.10 €). Tack för bed and breakfast Agnes"
Nej Agnes. Jag förstår inte vad du menar, och förlåt för att jag inte kom.
Och så hittade jag konsertbiljetten till Jens och en vägbeskrivning till Celines hus första gången jag skulle dit och en till Livs och brev och vykort och bussbiljetter och en miljon små påsar med knappar och så försöker jag tänka vilka kläder de hör till. Och så har jag hittat min dagbok, min mögliga dagbok som ser ut som om den är från 1937 fast den bara är från 2007, det är möglet, och min ovarsamhet med böcker.
Och där, mitt ibland kinderleksaker och halvanvända cerat och italienskaglosor hittade jag den; en skrynklig smutsig ros, gjord i oktober 2007 av en vit pappersservett. Och jag ler och tänker att vita pappersrosor kan göra underverk.
Nangijala
Jag blev lite ledsen och tyckte att, det var ju onödigt.
Efter ett tag vaknade den upp från sin dvala.
Och jag önskade genast att den vore död.
Newsflash
Kort (för att vara Milla alltså) newsflash från 16 Capel St, Dublin 1, Ireland;
1. Vi har fått TV! (Jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad över att få en tv, men det är ungefär som att ha fått en tredje familjemedlem, liksom någon som kan hålla en sällskap när tex Johanna är ute och svirar, någon att äta frukost med, någon att ha i bakgrunden när man dammsuger. I Örebro såg jag cirkus en kvart på tv i veckan. Nu har 16 Capel St tagit ännu ett steg mot att vara ett Hem. (Tidigare epokavgörande steg var inköpet av a) tekanna b) inköp av tofflor c) inköp av osthyvel))
2. Jag och Johanna ska bo kvar här! (Beroende på vilka ni är har ni säkerligen olika uppgifter gällande vår ev. flytt från Capel St men läget nu är hursomhaver att vi ska bo kvar här och bli de nya kontraktsinnehaverskorna från och med augusti så det betyder NO MORE RESTRICTIONS GÄLLANDE BESÖK! Käraste vänner, nu får ni komma och lunsa huuuuuur länge ni vill, OCH vad än bättre är, vi får vara de som väljer istället för att vara de stackarna som måste bli valda. Lite som att vara idoljuryn istället för de tävlande. Hehe.)
3. Jag och Johanna kommer till Sverige på besök! (Johanna far på fredag den 27e juni och är borta till den 13 juli, jag är i Örebro mellan ca sista juli och 4 augusti. Beware.)
Annars vänner, annars är Dublin sig likt. Fortfarande ont i fötterna, fortfarande blåst över broarna, fortfarande en trevlig liten bubbla. Från att ha stenkoll på exakt hur länge vi bott här under förra hösten, från att alltså ha firat varje månad den 16e över ytterligare en fantastisk månad i denna fantastiska stad har jag kommit till punkten att jag alltså måste räkna på fingrarna för att kunna tala om hur länge jag bott här. Det var länge sen jag gick vilse. Folk frågar mig om saker som de tycker att jag borde veta för att jag varit här såpass länge. Folk tror numera inte bara att jag är från Polen utan även att jag är från Sligo (på irlands västkust. Liten, ganska.. ehum, lantlig? stad. Ungefär lika smickrande som att fråga huruvida någon är från Hällefors). Jag har numera totalt gett upp tanken på att flyga hem alla mina saker med Ryanair (well, det gjorde jag i och för sig redan i oktober i och med första lönen från Bewley's, men nu har jag liksom till och med gett upp hoppet om att det kanske kanske skulle gå) och köpt en tekanna. Jag blev lycklig när jag åt senapssill på midsommar (jag tycker inte så värst mycket om sill i vanliga fall). Är detta bra eller dåliga tecken?
Vi vet inte. Framtiden är oviss, men nuet är bra. Take care, pussar och kramar i triljoners triljoner
Vad hålls vi med?
Det var då ett jäkla tjat, inte bara här på bloggen utan även på msn. Vi skriver inget här på bloggen för att vi inte har tid. Vi njuter av livet, vi njuter och passar på för det är sommar här i Dublin, inte ofta det sker, så varför sitta inne under täcket och skriva på en blogg?
Men eftersom ni där hemma i Sverige har det så bra, som inte har storm var och varranan dag, ni kan ju klaga. Men vi, vi njuter.
Så nu vill jag inte höra mer klagomål, vi skriver när vi har tid, det vill säga när vädret är som det annars brukar vara, eller när vi är bakfulla.
Adjö!
Ps. Den 29e maj till den 2a juni kommer jag & Milla befinna oss i Paris. Där ska vi dricka vin, njuta av livet, finna kärleken, och träffa Linn om vi hinner, det var bara det jag ville säga. Ds?
1 Maj
1 Maj här i Dublin är ingen vidare hit. Men för att få in känslan lite spelade jag och Hanna lite kampsånger i högtalarna när de andra hade gått hem. Dessvärre tror jag inte att kunderna uppskattade det lika mycket som vi, jag måste erkänna att vissa låtar är inte så bra om man inte fattar vad det handlar om, om jag tänker efter, vet jag inte om jag längre tycker dom är så bra, även fast jag vet vad de handlar om.
Jag och Hanna firade i alla fall 1 Maj genom min Ipod.
Nu ska jag kolla på All About My Mother och äta Brie, ev ett glas vin. Jag tror jag gillar det här med att ha pengar.
